Globala företag behöver ta ansvar för kränkningar av mänskliga rättigheter, även när
de begås av deras underleverantörer. Nu är det dags för Sverige och EU att sluta
bromsa förhandlingarna i FN om ett bindande avtal mot global rovdrift, skriver EU-parlamentarikern Max Andersson (mp).
Dagligen nås vi av rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter, främst i utvecklingsländer, där storföretag eller deras underleverantörer är inblandade. Det kan handla om barnarbete, hot mot de som engagerar sig fackligt, eller lägre lön för kvinnor. Människor tvingas flytta från sina hem när företag vill bygga gruvor, dämma upp floder eller avverka skog. I många utvecklingsländer är de nationella rättssystemen inte tillräckligt starka för att kunna hindra transnationella företag från att bryta mot lagarna.
I mitten av oktober möts förhandlare i Genève för att diskutera ett bindande FN-avtal som tvingar storföretag att respektera grundläggande mänskliga rättigheter. En majoritet av länderna har beslutat att de vill ha ett avtal och en arbetsgrupp ledd av Ecuador har nu lagt fram ett första förslag på text.
Tyvärr har länder i globala Nord, med USA och EU i spetsen, försökt fördröja och hindra processen. Även Sverige bromsar arbetet. Motivet som förs fram är att ett avtal skulle diskriminera stora globala företag gentemot nationella företag som också bryter mot mänskliga rättigheter.
Det här är ett märkligt argument. I förslaget till avtalstext är det tydligt att den nya domstolen ska komplettera de nationella lagar som kan användas mot mindre företag. Anledningen till att FN nu diskuterar förslaget till ett globalt avtal är att de största företagen har lättare att smita undan sitt ansvar, bland annat genom att deras verksamhet är uppdelad på flera olika länder.
De folkrörelser som jobbar för ett sådant avtal menar att det egentliga skälet till att EU och USA motsätter sig detta är att de tjänar på dagens ordning. Storföretagen har ofta sin bas i USA och EU. De människor som drabbas av brotten mot mänskliga rättigheter finns däremot ofta i det globala Syd.
Jag kommer att åka till Geneve och bevaka förhandlingarna som en del av gröna partigruppen i EU-parlamentet. Vi menar att EU och Sverige behöver vara med och se till att avtalstexten garanterar att företag som bryter mot mänskliga rättigheter får ta konsekvenserna av detta, oavsett om de verkar i ett land eller flera.
De som är negativa till ett avtal framför ibland att det finns en motsättning mellan ett bindande avtal och frivilliga insatser från stora bolag. Jag menar istället att de kan komplettera varandra. Sverige och EU har länge arbetat med att försöka få företag att frivilligt avskaffa barnarbete, förbättra arbetsmiljön, godkänna fackföreningar och annat. Det arbetet bör fortsätta och gärna utökas, men är inte tillräckligt. Idag tvingas de europeiska storföretag som tar ansvar för mänskliga rättigheter att konkurrera med globala företag som har som affärsidé att göra vinster genom att utnyttja människor och förstöra deras levnadsmiljö.
Den 4 oktober röstade EU-parlamentet, med stöd av gröna, socialdemokraterna och vänstern för en resolution som uppmanar EU:s regeringar till att stötta arbetet med ett bindande avtal. Nu är det upp till bevis i Genève.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
