Debatt

Mat kan ge oss alternativa vägar till utveckling

Mat ses ofta som ett basalt behov som behöver täckas innan vi kan ta itu med andra värden i samhället. Men mat kan också vara en brygga som inkluderar marginaliserade grupper i utvecklingsprocessen, skriver Jamila Haider, doktorand vid Stockholm Resilience Centre med erfarenheter från Afghanistan.

Våra visioner om global utveckling bygger på våra erfarenheter och kunskaper. Oavsett om det handlar om nationer, samhällen eller individer, så tenderar vi att se modernisering som en linjär process av fattigdomsbekämpning. En process i vilken det första steget blir att möta basala behov genom att till exempel bistå med förädlade fröer och gödningsmedel, för att sedan vända fokus mot saker som jämställdhet, miljövård och bevarande av kulturarv.

Mat kan ändra vår syn på utveckling och hur projekt implementeras på två sätt. För det första så kan mat öppna upp helt nya rum där alla – särskilt de som ofta är marginaliserade – har makt och själva kan föreställa sig sin egen framtid. För det andra så är mat holistiskt i sig självt. Genom mat kan vi förstå välmående, hälsa, miljö, andlighet, kultur, språk och hållbarhet.

När jag arbetade med utveckling i norra Afghanistan 2009-2011 brukade jag hålla workshops med syftet att få marginaliserade grupper, särskilt kvinnor, att tillsammans utveckla sina egna utvecklingsstrategier. Mina kollegor och jag frågade om vad de hade för förhoppningar om framtiden och fick de svar vi förväntade oss; tillgång till marknader, bättre infrastruktur och större produktion av de lättsålda grödorna. Dessa svar förstärkte vår uppfattning om att projekten vi planerade eller implementerade också gav de resultat vi förväntade oss. Svaren förstärkte vår egen syn på utveckling.

Soppa förändrade min syn på utveckling

Sedan ändrades min syn på vad utveckling kan vara över en dag. Värden i ett hus som vi bodde i sade att hon skämdes över att det enda hon kunde servera oss var en soppa som hon gjorde av säd och gryn som växte på fälten utanför hennes hus.

Soppan hette “Osh” och den var utsökt och uppfriskande. Den innehöll nudlar gjorda av flera olika typer av baljväxter och säd. Maten var en stark kontrast mot det oljiga kött och importerade ris som jag annars brukade bli bjuden på i dessa bergiga regioner. Vår värd visade oss sedan fälten bakom sitt hus där det växte ärtor, råg, vete och bondbönor. Fältet med blandade grödor kallades “lashak-makh”.

Kvinnan förklarade för oss att genom att blanda grödorna på det här sättet visste hon att åtminstone vissa grödor kommer att överleva oavsett om det skulle bli torka eller komma ovanligt mycket regn. Att så på det här sättet år efter år innebar också att hon inte behövde oroa sig för att marken skulle bli mindre bördig. Dessutom var det enkelt att skörda och till och med att mala säd och baljväxter tillsammans för att göra det mjöl som används i “Osh”-soppan.

Efter att vi ätit soppan berättade hon hur de här blandade fälten höll jordbrukarna starka och friska, och hur viss importerad mat förde med sig nya sjukdomar. Hon ville att hennes barn skulle gå i skolan för att senare kunna få jobb med en säker inkomst. Men hon ville också att de skulle veta hur de lever av jorden, att de skulle känna till de andliga och kulturella traditionerna kring odling och att de skulle få leva långa och hälsosamma liv.

Hennes recept för “Osh” fanns inte nedskrivet (språken i de här bergsområdena saknar skriftspråk) och eftersom det var mycket som förändrades i bergsregionen Pamir oroade hon sig för att kunskapen skulle gå förlorad i kommande generationer.

Marginaliserade kvinnor fick en röst

Berättelsen om “Osh” öppnade dörren för en alternativ berättelse och en vision för framtiden som jag inte hade hört förut – en vision som var rotad i landskapet. Plötsligt fick marginaliserade kvinnor en röst. Vi dokumenterade denna berättelse och många andra i vad som kom att bli boken “With Our Own Hands: A Celebration of Food and Life in The Pamir Mountains of Afghanistan and Tajikistan” och efter publiceringen delade vi ut ett exemplar till varje samhälle i Pamir.

Vad kan vi lära av denna historia och av att använda mat för utveckling?

Mat har en tankeväckande funktion. Smakerna och dofterna väcker minnen från platser och personer. Mat är anspråkslöst – alla har kunskap eller en uppfattning om mat. Med denna anspråkslöshet kan mat förändra traditionella maktrelationer. Mat kan hjälpa till att få fram idéer som annars varit dolda.

Sedvänjor som ibland kan verka bakåtsträvande i vår egen cementerade, linjära syn på utveckling kan faktiskt vara viktiga lösningar. Men för att dessa idéer ska kunna slå rot och vinna kraft måste vi som akademiker, praktiker, givare och medborgare ge ett större erkännande till dessa alternativa, marginaliserade utvecklingsvägar.

Jamila Haider

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt