Vad ska hända med Nordiska Afrikainstitutet?

Jag har under många åt följt Nordiska Afrikainstitutets utveckling. Under nittiotalet satt jag i styrelsen, senare Program-och Forskningsrådet. Mellan 2006 och 2012 ledde jag verksamheten vid institutet. Nu följer jag utvecklingen som engagerad privatperson. Det är i den egenskapen jag nu skriver.

Förra året fick Statskontoret ett uppdrag av biståndsminister Gunilla Carlsson att utreda Nordiska Afrikainstitutets roll och funktion. Resultatet av översynen presenterades i mars 2013. Förslaget är att inordna institutets forskningsverksamhet och bibliotek i ett universitet (Uppsala universitet nämns) och att avveckla den del av institutet som arbetar med kommunikation, programverksamhet och utredningar. Jag tycker att det här är ett dåligt förslag. Varför?

Dessutom, säger man, behöver regeringen ingen ytterligare rådgivning vad gäller biståndspolitik (?) sedan man i januari 2013 inrättade Expertgruppen för utvärdering och analys av Sveriges internationella bistånd.

Statskontorets uppdrag

Jag menar att Statskontoret inte har genomfört det uppdrag man fått, nämligen den ”att analysera myndighetens förutsättningar för att skapa nytta och relevans som tillgodoser uppdragsgivarnas behov” samt att ”pröva hur verksamheten fortsättningsvis bör organiseras”. Man har intervjuat ett antal personer och utifrån dessa ad hoc utsagor har man dragit slutsatser utan egen analys av institutets unika kombination av forskning, utredning, kommunikation och dokumentation/bibliotek. Statskontorets slutsatser är i korthet att institutets kompetens är anpassad till att utföra forskning. Man menar att institutet inte lyckats nå ut till beslutsfattare i Norden. Därför bör denna del av verksamheten upphöra.  Det skulle, enligt Statskontoret, krävas alltför stora insatser för att utveckla institutet till en rådgivande organisation. Dessutom, säger man, behöver regeringen ingen ytterligare rådgivning vad gäller biståndspolitik (?) sedan man i januari 2013 inrättade Expertgruppen för utvärdering och analys av Sveriges internationella bistånd.

Varför ett Nordiskt Afrika institut?

Institutet etablerades i början av sextiotalet när många länder i Afrika erövrat sin självständighet. Norden skulle lära mer om de nya länderna. Tiden präglades av ett växande intresse för utvecklingsfrågor. Samma år som institutet bildades, presenterade den svenska regeringen biståndsproposition 1962:100 till riksdagen. DANIDA och NORAD bildades. På sätt och vis kan vi säga att vi nu, femtio år senare, befinner oss i en liknande situation. Intresset för Afrika har vuxit enormt de senaste åren. Samtidigt råder det en osäkerhet om hur vi ska förhålla oss till den här utvecklingen.

Afrika 2013

Den förändrade synen på Afrika – från en kontinent av svält, konflikt och katastrofer till en kontinent med tillväxtpotential, med råvaror av intresse för en hel värld och med ett stärkt självförtroende – har fått ny näring av att den afrikanska kontinenten har klarat sig relativt bra genom den globala finansiella krisen, i alla fall hittills. Ett uttryck för det här ökade intresset är att fem svenska ministrar deltar I årets upplaga av World Economic Forum i Kapstaden.

Om drygt 40 år har Afrikas befolkning fördubblats. Afrika går då befolkningsmässigt om både Indien och Kina. Men om den kraft som ligger i den här utvecklingen kommer att leda till mer jämlika, jämställda och demokratiska samhällen vet vi ännu ganska lite om.

Men den ljusare bilden kan inte dölja att det fortfarande finns stora problem. Afrika är en kontinent med mer än 50 stater. Olikheterna mellan länderna ökar. När vi för några år sedan upplevde revolten i Nordafrika skedde det med en oförutsägbar kraft och intensitet. Många länder i Afrika står inför liknande motsättningar, mellan en mycket ung och växande befolkning utan arbete och inflytande och en maktelit som försvarar sina positioner inom de politiska och ekonomiska maktstrukturerna. Om drygt 40 år har Afrikas befolkning fördubblats. Afrika går då befolkningsmässigt om både Indien och Kina. Men om den kraft som ligger i den här utvecklingen kommer att leda till mer jämlika, jämställda och demokratiska samhällen vet vi ännu ganska lite om.

Institutets forskning avspeglar den här utvecklingen. Låt oss se på de senaste årens engelskspråkiga årsrapporter. Temat 2007 var ”Africa on the Global Agenda” med hänvisning till nya aktörer och intressen. Temat 2008  ”Africa in Search of Alternatives” och utgick mer direkt från Afrika som aktör men också från uppfattningen att Afrika var en kontinent med behov av ett mer strategiskt förhållningssätt till de nya aktörerna Kina och Indien. Efter den finansiella krisen fick årsrapporten 2009 titeln ”Africa in Uncertain Times” på grund av osäkerheten om hur Afrika skulle drabbas. Och 2010, när det stod klart att Afrika klarat sig bra, ”Africa on the Rise: Miracle or Mirage?”. I rapporten tas den imponerande ekonomiska tillväxten och den uppmuntrande politiska utvecklingen upp. Temat för 2011 års rapport var ”Africa’s Changing Societies: Reform from Below” och 2012 ”Development Dilemmas”.

Nordiska Afrikainstitutet 2013

Institutet firade 50-årsjubileum förra året och flyttade in i nyrenoverade lokaler i Botaniska trädgården i Uppsala. Efter några års intensivt reformarbete har kvalitet och relevans i forskningen kunnat prioriteras. Forskningen har organiserats i fyra tematiska forskningskluster. Forskningens inriktning har valts i en dialog med det nordiska program- och forskningsrådet. Områdena har hög relevans för den ekonomiska och sociala utvecklingen i stort och avspeglar väl komplexiteten på den afrikanska kontinenten. Institutets forskare har varit framgångsrika i att söka externa forskningsmedel. Institutet har likaså prioriterat arbete för att synliggöra och tillgängligöra forskningsresultat, expertis och biblioteksresurser. Den ovan refererade årsrapporten på engelska har tre år i rad vunnit Svenska Publishing Priset (två första och en andra placering) för sina genomarbetade texter och design i stort.

Hur arbetar institutet?

Institutet har ett antal program som på olika sätt främjar Afrikaforskningen i Norden och forskningssamarbete mellan nordiska och afrikanska forskare. Det har bidragit till att göra institutet till en efterfrågad samarbetspartner, inte minst i Afrika.

Institutet tar varje år emot studenter på masternivå från de nordiska universiteten. Flera av dessa kommer från olika afrikanska länder. Institutet delar också ut resestipendier till yngre forskare i Norden. Efterfrågan är stor i förhållande till de relativt sett begränsade medel som finns tillgängliga. Institutet tar emot nordiska och afrikanska gästforskare samt nordiska doktorander i perioder upp till tre månader. Ansökningar från Afrika har ökat kraftigt de senaste åren.

Under lång tid har institutet organiserat Nordiska Afrikadagar för forskare. Konferensen cirkulerar numera  mellan universitet i de nordiska länderna (Köpenhamn 2008, Trondheim 2009, Åbo 2010, Reykjavik 2012). Institutet stod 2011 värd för European Conference for African Studies i Uppsala med drygt 1 000 deltagande forskare varav 270 från Afrika.

Genom det afrikanska gästforskar- och gästförfattarprogrammet har institutet kunnat bygga upp nära, personliga relationer med ett stort antal forskare och författare och deras institutioner runt om i Afrika. Under senare år har flera av dessa kontakter övergått i institutionella samarbetet (ACCORD i Sydafrika, KAIPTC i Ghana, UNIDEP i Dakar, EAC i Arusha). Institutet ingår också i flera nätverk.

Forskningsresultat ges ut i samarbete med internationella förläggare. Flera av institutets forskare har egna bloggar och institutet arbetar genom sociala medier utöver NAI Forum, som jag nämnt ovan.

Institutets bibliotek täcker in en nordisk krets. Som forskare och student kan man låna böcker oberoende av i vilket land man studerar. Bibliotekets egna resurser och länkar är viktiga resurser för såväl en intresserad allmänhet som för forskare.

En aktiv forskarmiljö i Norden är en bra utgångspunkt för debatt och samtal. Samarbetet på nordisk nivå är också stimulerande eftersom de nordiska länderna var för sig är ganska små. För några år sedan etablerade institutet ett nätbaserat debattforum för Afrikafrågor, NAI-forum. Sedan starten i mitten av 2010 har 265 artiklar publicerats. Författare omfattar bland annat nordiska biståndsministrar, forskare från hela världen, bloggare från de stora organisationerna. Forumet håller en hög kvalitet och har bidragit till en intressant debatt om utvecklingen i Afrika på olika områden. Som exempel  tar jag ett inlägg i mars i år av Erik Solheim, DACs ordförande, som utvecklar sin syn på OECD ländernas biståndsutmaningar framöver, inte minst i Afrika.

Mitt förslag är att man behåller institutet som en egen organisation, utser  en styrelse för en tydligare styrning och ger verksamheten ett årligt basbidrag.  Då kan institutet konkurrera med de bästa instituten i världen i övrigt.

Institutets mervärde

Om jag sammanfattar institutets mervärde skulle det bli på följande sätt;

Institutet har en samlad expertis på Afrika inom samhällsvetenskap i Afrika och fungerar som en samlingspunkt för en bredare grupp av Afrikaforskare i Norden. Institutet är unikt i sin uppgift att främja forskning om Afrika och forsknings samarbete såväl i Norden som i Europa och med forskare i Afrika. De senaste åren har samarbetet även utvidgats till Afrikaforskare i Indien, Kina, Brasilien, Ryssland. ”NAI” är ett välkänt namn i Afrika och den nordiska profilen är ett bra ”varumärke” som öppnar för vidare samarbeten. Institutets förmedlar kunskap baserad på egen och andra forskares arbete.  Institutet har ett etablerat debattforum inriktat på utvecklingen i Afrika) och prisade rapporter om sin forskning. Institutets bibliotek förfogar över en unik samling Afrikamaterial, synliggör forskning som publiceras i Afrika och ger forskare ett viktigt professionellt stöd.

Om institutet inlemmas i ett universitet och avlövas sina resurser för kommunikation och programverksamhet och biblioteket slås ihop med ett universitetsbibliotek kommer det inom några år att upphöra att verka som en enhet. Jag hoppas istället att Utrikesdepartementet inför ett beslut i frågan tar fasta på institutets unika kombination av forskning, kommunikation och dokumentation inklusive bibliotek. Mitt förslag är att man behåller institutet som en egen organisation, utser  en styrelse för en tydligare styrning och ger verksamheten ett årligt basbidrag.  Då kan institutet konkurrera med de bästa instituten i världen i övrigt. Om det här kan ske med fortsatt nordisk uppbackning, desto bättre.

Carin Norberg

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se