Både internationellt och svenskt demokratibistånd är effektivt, enligt en ny studie från Expergruppen för biståndsanalys (EBA). Rapporten visar också att Sveriges demokratibistånd har minskat på landnivå de senaste åren. Helena Bjuremalm, ställföreträdande enhetschef på Sidas demokratienhet, har analyserat resultaten.
Den tionde december publicerade Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) en gedigen studie om demokratibiståndets effekter, både det svenska och internationella. Syftet med studien var att undersöka om demokratibistånd fungerar och under vilka förutsättningar. Alla som arbetar med demokratibistånd kan sträcka på sig; studien visar att demokratibiståndet gör skillnad, framför allt det svenska.
Resultaten i studien visar att det internationella demokratibiståndets bidrag till demokrati är positivt och förvånansvärt starkt. Sambandet är dessutom något större när det gäller det svenska biståndet. De här positiva kopplingarna skulle, i min mening, kunna bero på att biståndsgivare ökar sitt demokratibistånd när de ser att utvecklingen går åt rätt håll, det vill säga att biståndet följer efter en redan positiv trend, snarare än att det är demokratibiståndet som driver på trenden. Orsakssambanden är helt enkelt svåra att reda ut även i en kvantitativ studie som denna.
Snävt demokratibistånd mer effektivt
Störst effekt har, enligt rapporten, bistånd som riktas till demokratins kärnområden: insatser som främjar fria och rättvisa val, parlament och politiska partier, fria och oberoende medier, mänskliga rättigheter, och demokratiskt deltagande och civilsamhällsorganisationer. Forskarna bakom studien kallar dessa områden för demokratibistånd i snäv mening, och utgår från de områden som definierats av OECD:s biståndskommitté (DAC).
Vad som kan kallas brett demokratibistånd har också effekt, men det sambandet är inte lika tydligt, enligt forskargruppen. Det rör sig om sådant som bistånd till rättsstaten, ombudsmannaämbeten, antikorruptionsinstitutioner, kvinno- och jämställdhetsorganisationer, offentlig finansiell styrning, riksrevision, decentralisering och stöd till kommuner, meteorologiska tjänster, och fängelser.
Det är helt rimligt att inte ta med meteorologiska tjänster och fängelser i den snäva definitionen av demokratibistånd, men åtminstone rättsstatens institutioner och processer borde också ha ingått. De är helt centrala både för att demokratins institutioner ska stå stadigt och för att enskilda människor ska ha lika tillgång till rättvisa. Den dömande makten borde förstås ha varit med när den verkställande och lagstiftande makten ingår. Likaså är det motsägelsefullt att ta med den breda kategorin ”mänskliga rättigheter” i den snäva definitionen men inte området kvinno- och jämställdhetsorganisationer – som om jämställdhet inte har något alls att göra med mänskliga rättigheter.
Svårt val mellan resultat och moral
Demokratibiståndet är mer effektivt när det stödjer demokratisering än när det försöker bromsa tilltagande autokratisering, enligt forskarna. Den slutsatsen kan dock bli svår att tillämpa eftersom betydligt fler stater tyvärr går bakåt än framåt i demokratisering sedan 2013, enligt Varieties for Democracy. Det vore ju politiskt och moraliskt utmanande att dra ner på demokratibiståndet till exempelvis människorättsförsvarare eller undersökande journalistik i stater som blivit alltmer auktoritära.
Studien visar också att demokratibistånd är mer effektivt när det riktas till institutioner och aktörer än strukturella faktorer. Utvecklingsbistånd som riktas in på strukturella faktorer som kan underbygga demokratisering – exempelvis till hälsa eller utbildning – har också effekter på demokrati men väsentligt svagare. En givare som vill prioritera demokratisering bör alltså i första hand satsa på den snävare definitionen av demokratibistånd som riktas till institutioner och aktörer: myndigheter såsom valmyndigheter, fria och oberoende medier samt aktörer som kämpar för främjande av och respekt för mänskliga rättigheter. Givare bör även komplettera detta med bidrag till med rättsstatens institutioner och processer samt kvinno- och jämställdhetsorganisationer ur den breda definitionen.
Demokratibiståndet minskar på landnivå
Sida är relativt sett en av de största givarna när det gäller demokratibistånd; knappt 30 procent av biståndet går till demokrati och mänskliga rättigheter sett till den bredare definitionen. Om den snävare används minskar andelen till endast tio procent.
Studien innehåller en slutsats som överraskar: Sveriges bistånd till demokrati på landnivå har minskat kraftigt sedan 2014, sett till den snäva definitionen av demokratibistånd.
Forskarna har dock inte tagit med den dryga tredjedel av Sveriges demokratibistånd, enligt den breda definitionen, som går till globala aktörer såsom internationella civilsamhällsorganisationer och FN-organ. Det beror förmodligen på att det är alltför svårt att räkna ut exakt vad som har gått till vilka länder. Men forskargruppen borde ha varit tydligare med att de inte alls räknar med den tredjedelen av Sidas demokratibistånd.
Fakta om studien
EBA:s studie Effects of Swedish and International Democracy Aid bygger på dels en omfattande litteraturöversikt, dels kvantitativa analyser av demokratibistånds effekter på demokrati i 148 stater från 1995 fram till 2018. Forskarna utgår från Robert A. Dahls demokratidefinition med sitt fokus på fria, rättvisa och regelbundna val. De definierar demokratisering som övergången från auktoritärt till demokratiskt styre. Forskargruppen har genomfört studien under ledning av Miguel Niño-Zarazúa som är knuten till United Nations University World Institute for Development Economics Research (UNU-Wider).
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
