Allt fler utvecklingsländer tar steget från låg- till medelinkomststatus. Uganda hoppas stå näst på tur. Trots hög tillväxt står dessa länder inför flera utmaningar. Att abrupt stoppa biståndet till dessa länder riskerar att vara kontraproduktivt, skriver Annie Sturesson, seniorekonom vid finansdepartementet i Uganda.
Gruppen av medelinkomstländer, alltså länder med en bruttonationalinkomst (BNI) per invånare mellan 1 036 och 12 615 amerikanska dollar, uppgår numera till över 103 länder medan gruppen av världens fattigaste länder har minskat till 36. Medelinkomstländerna utgör en brokig skara av lägre medelinkomstländer, som krigsdrabbade Sydsudan, till högre medelinkomstländer som Ungern.
Biståndet minskar snabbare än inkomsterna
En sak dessa länder har gemensamt är att i takt med att deras ekonomier växer så minskar biståndet snabbare än nya inkomstkällorna ökar. Sverige fasade 2014 ut biståndet till sju medelinkomstländer, däribland Sydafrika och Vietnam. Syftet var att fokusera svenskt bistånd till de allra fattigaste länderna som, till skillnad från medelinkomstländerna, har få finansieringsmöjligheter förutom biståndet.
Men även om det är rationellt att minska biståndet till rikare länder behöver bilden av nyblivna medelinkomstländer nyanseras. Beslut om stöd till medelinkomstländer bör ta hänsyn till ländernas finansieringsalternativ och socioekonomiska utmaningar.
Saknas finansiering för medelinkomstländer
Den växande gruppen av medelinkomstländer klagar på ett så kallat ”missing middle dilemma” och bristande tillgång till finansiering. Givare minskar sitt bistånd och långsiktiga lån med mycket låg ränta byts mot kommersiella lån. Utländska investeringar har ökat men är ofta koncentrerad till utvinningssektorer.
En ny studie uppskattar att för varje inkommen dollar så förlorar utvecklingsländer (inklusive lägre och övre medelinkomstländer) två dollar på vinster uttagna av internationella företag, återbetalning av utlandsskulder och illegala ekonomiska flöden.
Majoriteten av världens fattiga bor där
Ett problem med att minska medel för fattigdomsbekämpning till medelinkomstländer är att det är i dessa länder som flest fattiga befinner sig. Uppemot 80 procent av världens alla fattiga uppskattas idag bo i dessa länder.
Många icke-statliga organisationer menar att fokus bör ligga på att hjälpa fattiga, oberoende av var de befinner sig. Social och ekonomisk och ojämlikhet tenderar att öka i länder med en snabb ekonomisk tillväxt. Medelinkomstländer är därför ofta mer ojämlika än fattigare länder. Stora inkomstskillnader skadar social sammanhållning och ökar risken för konflikter.
Uganda vill få medelinkomststatus
Uganda är en av de snabbast växande länderna i Afrika med siktet fast inställt på medelinkomststatus. I likhet med sina något rikare grannländer, Kenya och Tanzania, har Uganda stora finansieringsbehov men få finansieringskällor. En snabbt växande befolkning ställer stora krav på investeringar i sociala sektorer och infrastruktur.
Till följd av en växande ekonomi och planerad oljeproduktion har till exempel den Afrikanska utvecklingsbanken börjat omdirigera ”mjukare” lån till mer kommersiella låneinstrument där Uganda måste konkurrera med andra länder för finansiering. För att få snabbare och större lån har Uganda börjat vända sig till Kina. Dyrare lån medför dock större risker för att landet får stora skulder. Den viktigaste och mest stabila inkomstkällan, skatteintäkter, är tyvärr lägst i Östafrika.
Klarade inte målet
Förra året var förhoppningarna stora om att en omräkning av bruttonationalinkomsten (BNI) skulle leda till att Uganda nådde medelinkomstatus. Eller som en kollega vid finansdepartementet uttryckte det : ”När vi med vårt nya BNI blir ett medelinkomstland behöver vi inte längre bistånd”.
Utslaget blev dock lägre än väntat och BNI per invånare ökade endast till 788 USD. Men hur lämpligt är det att egentligen att beslut om bistånd baseras på denna typ av sifferexercis? Ett högre BNI indikerar att Ugandas ekonomi växer men säger väldigt lite om befolkningens välmående eller hur det går med till exempel skattereformer.
Behövs fortsatt stöd till reformarbete
Det är både rimligt och nödvändigt att samarbetet mellan rika och fattigare länder förändras när de senare blir rikare. Men att abrupt stänga av biståndskranarna kan vara kontraproduktivt.
Som exemplet Uganda visar kräver övergången från biståndsland till handelspartner flera stora och svåra reformer. Genom fortsatt stöd och nya samarbeten kring privata investeringar, skatteindrivning och motverkande av illegala ekonomiska flöden, har biståndsgivare en viktig roll att spela i medelinkomstländers reformarbete.
Annie Sturesson
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se