Sverige ger varje år 150 miljoner kronor i bistånd för att Bosnien & Hercegovina ska närma sig ett EU-inträde. Det är pengar i sjön. Pengarna borde i stället ska gå till fattigdomsbekämpning – direkt till folket, skriver Andreas Celan i Moderata Ungdomsförbundet.
Bilden av att Bosnien & Hercegovina inom en snar framtid kommer ansluta sig till den Europeiska Unionen är långt ifrån sann. Det har länge varit i EU:s intresse att balkanländerna så fort som möjligt ska kunna leva efter EU:s rättsstatsprinciper, inte minst Bosnien & Hercegovina som man har menat är på god väg att bli medlem.
Man ska absolut ha förståelse för att det här är något som också Sverige strävar efter men detta borde inte vara det man lägger allra största vikt vid när vi pratar om Bosnien & Hercegovina. Fattigdomen i landet är ett faktum där cirka 18 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom och hälften av befolkningen riskerar att gå i samma riktning. Målet för oss måste istället vara att rikta resurser till att hjälpa folket.
Skyhög korruption stoppar satsningarna
Vägen mot ett EU-medlemskap ter sig vara lång eftersom Sverige idag bidrar med cirka 150 miljoner kronor årligen för att stötta ett reformarbete i Bosnien och Hercegovina, med förhoppningen om att utveckla marknadsekonomin, stärka demokratin och bidra till minskade utsläpp. Jag vill påstå att det är pengar som mer eller mindre kastas i sjön och är en felprioritering som Sverige gör. Inga av målen i reformarbetet kommer vara möjliga så länge den skyhöga korruptionen i landet kvarstår.
Enligt Transparancy International är Bosnien & Hercegovina ett av de mest korrupta länderna i Europa och får bara 38 poäng på en skala mellan 0-100 (där 100 är ingen eller mycket liten korruption). Och enligt Freedom House ser landets ledande politiker till deras egna privata intressen i stället för att förbättra livet för medborgarna.
Att politiker med alla medel gagnar sina egna intressen och snor åt sig en stor andel av landets tillgångar, medan en majoritet av folket i landet kämpar för att få mjölk och bröd för dagen övergår mitt förstånd, men är olyckligtvis ett faktum. Vi kan se att befolkningen rankar korruption som ett av de mest allvarliga problemen som landet har. Korruptionen kommer vara kvar oberoende av hur mycket pengar som Sverige bistår med för att verka för en demokratisering, eftersom prioriteringen är felriktad.
Vi ska självfallet berömma Sveriges försök att på olika sätt bidra till att Bosnien & Hercegovina i större utsträckning blir ett mer demokratiskt land, detta gör Sverige bland annat genom ett stödjande arbete av den offentliga förvaltningens transparens. Jag tror dock att det är naivt att påstå att ett omfattande regelverk kommer att införlivas i den bosniska lagstiftningen, vilket är ett måste för ett framtida EU-medlemskap. Så länge korruptionen är så stor är det omöjligt och det är endast när politikerna själva bestämmer sig för att landet ska drivas i en mer demokratisk riktning som en förändring är möjlig. Förändringar måste alltså komma inifrån. Utomstående aktörers hjälp är tyvärr minimal för att skapa en utomordentlig förändring. Sveriges bistånd skulle istället göra mycket mer nytta om det kom folket till hands.
Humanitärt bistånd mer effektivt
Jag vill påstå att Sidas akuta insatser med humanitära bistånd ger mycket mer effekt eftersom det är folket som direkt tar del av tillgångarna. Ett exempel är den humanitära krisen i Venezuela där man gick in med 65 miljoner kronor och försåg människor med nödvändigheter. Samma princip måste gälla för folket i Bosnien & Hercegovina. För att på riktigt ge människorna bättre levnadsvillkor måste vi inse att lösningen inte ligger i att bidra med 150 miljoner kronor till den bosniska staten – och en minimal andel till näringslivet och civilsamhället – för att reformera olika samhällsområden. Istället måste Sverige gå in med pengarna själva för att fördela till de behövande.
Att bidra till att reformera olika samhällsområden låter givetvis bra, men i praktiken är det annorlunda. Hade politikerna i Bosnien & Hercegovina velat gå i den riktningen hade vi också sett en positiv utveckling, där även folket hade fått bättre levnadsvillkor, vilket nu är långt ifrån fallet. Fattigdomen är fortfarande stor och kommer fortsätta vara det, men kan dämpas något. Det stora problemet nu är att det ekonomiska stödet från Sverige förvaltas av de som sitter på makten i Bosnien & Hercegovina och det bosniska folket får dessvärre inte ta del av detta.
Vi måste prioritera
På Sidas hemsida står det att deras ekonomiska stöd till länder “stärker deras demokrati och skapar förutsättningar för dem att själva minska fattigdomen”. Tanken är god men tittar vi på Bosnien & Hercegovina och hur det har sett ut sedan en tid tillbaka kan vi konstatera att levnadsstandarden inte har blivit bättre sedan Bosnienkriget tog slut. Landet utvecklas inte i tillräckligt hög grad och majoriteten av folket har inte de nödvändigheter som de ska ha rätt till.
Bosnien & Hercegovina är ett av Europas fattigaste länder och vi måste fråga oss vad vi egentligen ska prioritera. Ska vi verkligen fortsätta verka för ett svenskt bidrag som går till den bosniska regeringen där risken är stor att pengarna hamnar hos korrupta politiker som definitivt inte har för avsikt att bekämpa fattigdom eller för den delen försöka nå EU:s kriterier för ett framtida EU-medlemskap. Eller väljer vi istället att prioritera 150 miljoner kronor där de gör mest nytta, nämligen riktat direkt till folket så att de får de nödvändigheter som behövs, och en bättre vardag? Frågan är enligt min mening enkel att besvara och jag vill därför vädja om att en sådan prioritering är nödvändig för våra europeiska vänners vardag.
Sluta ge så stora bidrag till en korrupt statsapparat och rikta istället fokus på att bekämpa fattigdomen.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
