Ska Sverige verkligen kapa banden helt med diktaturer eller försöka påverka dem i en demokratisk riktning? Även i en diktatur som Azerbajdzjan kan svenska företagssamarbeten vara ett bra sätt att öppna upp till dialog och så ett frö till förändring, skriver statsvetaren Daniel Rosell i ett svar på en debattartikel i Göteborgs-Posten.
I mitten av november gjorde utrikesdepartementet en kritiserad delegationsresa till Azerbajdzjan. Louise Brown från Transparency International Sverige skriver i Göteborgs-Posten den 1 december: ”Initiativet till resan kan bara ses som olyckligt och faller på två orimligheter. Antingen känner man inte till att de azeriska företagen och ledarskapet är kraftigt förknippade med korruption och brott mot mänskliga rättigheter. Eller, så känner man väl till det men anser trots det att företagsmatchningen är lämplig ur alla perspektiv. Även det etiska. Välj själv.”
Azerbajdzjan är en komplex kontext att navigera sig genom med stora utmaningar i form av stor korruption och systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Kunskapen om detta fanns säkerligen hos delegationen. Det är också få som skulle motsätta sig bilden av Azerbajdzjan som en repressiv stat som inte respekterar mänskliga rättigheter. Således bortser skribenten helt från två mer logiska och realistiska alternativ som delegationen med all förmodan ställts inför:
- Att kapa ”banden” helt och inte ha några former av samröre med azeriska myndigheter eller med statligt ägda företag.
- Att faktiskt försöka ha några former av relationer och därmed en ingång och möjlighet till dialog.
Kan så ett frö till framsteg
Delegationsresan till Azerbajdzjan är inte ett unikt initiativ. Det är inte ovanligt att Business Sweden, Utrikesdepartmentet och svenska företag åker på delegationsresor till icke-demokratiska länder för att utröna möjligheter till att främja svensk handel utrikes, vilket också får anses vara huvudmålet med resan. Delegationsresor som denna kan också öppna upp till fördjupade bilaterala relationer och möjlighet till dialog. En förutsättning till dialog med den azeriska regimen (läs president Aliyev) om mänskliga rättigheter är att väcka gehör hos regimen och även om denna möjlighet får ses som ytterst begränsad så kan ett liknande initiativ som den svenska delegationens så ett frö till framsteg på lång sikt.
Utveckling av den privata sektorn har vidare visat sig vara ett effektivt instrument för att skapa fler jobb, ekonomisk tillväxt, demokratisk styrning och exempelvis för att lyfta CSR-frågor, som syftar till att företag ska ta ett samhällsansvar utifrån ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv. Nu handlade delegationsresan visserligen om företagsmatchning, men samma logik fungerar alldeles utmärkt. Relationerna och initiativet är emellertid ett vågspel, men givet att det spelas rätt och Sverige faktiskt strävar efter att främja förutsättningarna för en dialog och gehör, så kan utfallet faktiskt bli ett plussummespel för båda parter på sikt.
Flera svenska uppmärksammade fall visar emellertid att det är en svårnavigerad kontext för svenska företag. Ett exempel är ”Bombadier-härvan” där det svenska teknikföretaget misstänks ha använt mutor för att få modernisera järnvägen i Azerbajdzjan. Ett annat exempel är Telia Soneras muthärva där företaget anklagades för att både ha försett Centralasiatiska diktaturer med övervakningssystem och betalat miljardbelopp i mutor.
Agenda 2030 kan vara till hjälp
Här kan Agenda 2030 och de globala målen fungera som en katalysator för hållbar utveckling. Detta eftersom Azerbajdzjan är en av 193 stater som skrivit under detta globala åtagande som exempelvis syftar till att förverkliga mänskliga rättigheter för alla människor runt om i världen. Hållbar konsumtion och produktion (huvudmål 12) och att uppmuntra företag, särskilt stora och multinationella företag, att införa hållbara metoder och att integrera hållbarhetsinformation i sin rapporteringscykel (delmål 12.6) är något som särskilt bör betonas.
Azerbajdzjan är i hög grad en oljeberoende stat, därmed skulle företagsmatchning kunna ske med svenska företag som jobbar lösningsorienterat med alternativa bränslen. En sådan matchning skulle exempelvis kunna bidra till hållbar energi för alla (huvudmål 7) samt hav och marina resurser (huvudmål 14). Detta är bara några exempel som skulle passa att lyfta i en möjlig dialog. Agenda 2030 är heltäckande och lyfter också minskad ojämlikhet (huvudmål 10) och anti-korruptionsarbete (delmål 16.5).
Det är inte bara stater, civila samhället, givare och andra internationella institutioner som ska ta ansvar för en global utveckling – utan också näringslivet. Om näringslivet inte besitter den nödvändiga kompetensen för att verka hållbart och rättighetsbaserat så är det ett ypperligt tillfälle för att exempelvis ta in konsulter för att sprida kunskap eller främja innovativa partnerskap mellan näringsliv och offentlig verksamhet.
Frågan är då vilket alternativ som bäst kan bidra till en positiv förändring för befolkningen i Azerbajdzjan – att faktiskt stänga dörren helt eller åtminstone ha den på glänt? Sverige är och har varit en humanitär stormakt historiskt och bör fortsätta vara i framkant med att främja demokrati och mänskliga rättigheter globalt, dock utan att legitimera diktaturer som inte respekterar mänskliga rättigheter. Detta görs bäst genom att hålla dörren på glänt för en möjlig dialog.
Daniel Rosell
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se