Regeringens resultatfokus riskerar leda till att biståndsorganisationernas legitimitet endast bedöms utifrån sin förmåga att nå kortsiktiga och lätt mätbara resultat snarare än förmågan att ge mottagarna inflytande och därmed bidra till långsiktiga resultat. Dessutom leder till det ökade administrationskostnader, något som biståndsminister Gunilla Carlsson (M) själv kritiserat. Det skriver Per Karlsson, nyutexaminerad student vid Göteborgs Universitet.
De krav på resultatrapportering som åläggs organisationer i samband med biståndssamarbetet gör att organisationernas legitimitet i stor utsträckning baseras på kortsiktiga, lätt mätbara resultat. Detta får till konsekvens att ett långsiktigt men mer svårmätt arbete riskerar att bortprioriteras till förmån för kvantitativa insatser av mer lättmätt karaktär. Detta medför också att biståndets långvariga effekter riskerar att helt utebli, då ett allt för stort fokus på kortsiktiga resultat gör att det långsiktiga arbetets eventuella effekter förbises.
Detta är några av slutsatserna från en C-uppsats som skrevs i våras inom ramarna för kandidatprogrammet i Globala studier på Göteborgs universitet. Undersökningen har baserats på material insamlat genom intervjuer med företrädare för de svenska civilsamhällesorganisationerna Diakonia och Plan Sverige samt genom granskning av styrdokument och rapporter från samma organisationer. I uppsatsen konstateras hur de senaste årens ökade fokus på resultatredovisning bidragit till en situation där organisationerna känner sig begränsade av de hårda krav som ställs, och där de tvingas arbeta för att uppfylla givarens förväntningar framför mottagarens. Det svenska biståndssamarbetet har av biståndsminister Gunilla Carlsson kritiserats för att vara ineffektivt med höga administrativa kostnader, samtidigt som dessa krav riskerar att generera en kontraproduktiv effekt då ökade krav på resultatredovisning gör att större resurser måste läggas administrativt.
I regeringspropositionen Politik för global utveckling (PGU) såväl som i Parisdeklarationen, vilka ligger till grund för det svenska biståndssamarbetet, betonas vidareutvecklandet av resultatstyrningen som centralt för en effektivisering av samarbetet. Genom att säkerställa att biståndet genererar goda resultat ämnar man säkerställa att pengarna går dit de gör mest nytta. Detta fokus är dock något ett flertal av undersökningens respondenter är kritiska till, och något man menar skapar en missvisande bild. Om hårda krav ställs på organisationerna att uppvisa goda resultat riskerar verksamheten att begränsas till sektorer med säkra, lättmätta resultat. Med en respondents ord, ett fokus på ett kvantitativt resultat innebär att mellanliggande relationer förbises, relationer som ofta är en förutsättning för att verksamheten över huvud taget skall kunna bedrivas och centrala för biståndets slutgiltiga utfall. Man ser endast till det mätbara resultatet, utan att nog ta hänsyn till kontexten biståndet verkar i och vilken effekt det uppmätta resultatet i slutändan leder till. Vidare gör dessa krav att mottagare av biståndet inte kan involveras i önskvärd omfattning, då rapporteringskraven försvårar ett långsiktigt relationsbyggande. När biståndets mottagare involveras från början till slut i biståndsprocessen ”äger” de densamma, något som skapar goda förutsättningar för långsiktig varaktighet av resultatet. Försämrade relationer får förödande effekt på biståndets ägarskap och går alltså stick i stäv med den svenska politiken för global utveckling såväl som Parisagendan.
Sett utifrån den resultatkedjan, en modell som linjärt syftar till att illustrera händelseförlopp och process inom exempelvis biståndssamarbetet, menar flera av respondenterna hur fokus förflyttats från impact till output. I och med ett fokus som i allt större utsträckning betonar mätbara resultat hellre än långsiktig effekt förflyttas fokus från en ideologisk utgångspunkt med fokus på impact, verksamhetens slutgiltiga effekt, till output, kvantitativt och direkt mätbara resultat som beskriver vad man konkret gjort för pengarna, utan vidare hänsyn till vilken effekt genomförda aktiviteter egentligen får. Redan i regeringsproposition 100 från 1963, vilken ligger till grund för det svenska biståndssamarbetet än idag, poängteras hur ”mätadet av biståndet är en grannlaga uppgift” och således något som varken är enkelt eller självklart. Vad vet man om vilken effekt en insats fått om 10 år om fokus endast ligger på de resultat som går att uppvisa på kort sikt? Hur säkerställer man att pengar används på bästa sätt om det man mäter begränsar sig till ett kort perspektiv utan att ta vidare hänsyn till kontext och betydelse av genomförd insats? Hur vet man att redovisade siffror egentligen säger någonting alls om effektivitet och nytta? Med allt för hårda krav på att uppvisa resultat riskerar en till synes positiv resultatredovisning att maskera en i värsta fall utebliven effekt.
En respondent belyser att det ofta vid en insats inledande skede saknar så kallad ”baseline”, ett grundvärde som man utgår ifrån i syfte att se hur situationen förändras över tid jämfört med den ursprungliga situationen. Utan en inledande kartläggning om hur situationen ser ut uppstår en svårighet med att exakt säga vilket resultat verksamheten uppnått. Korta tidsramar försvårar förändringsarbetet då man i strävan efter resultat inte ges tid att grundligt utvärdera situationen, något som alltså får konsekvenser och kan vara förödande i det långa loppet.
Självklart skall det finnas krav på redovisning såväl som resultat, men det faktum att så mycket som 90 procent av biståndet når sina mål måste man kunna ha en större tilltro till att pengarna gör nytta. Verklig förändring tar tid, således måste kraven på redovisning anpassas därefter.
Att resultat är viktiga är dock något som genomgående framhålls av samtliga respondenter. Skall organisationerna kunna fortsätta det arbete som bedrivs idag krävs att man kan upprätthålla förtroendet från Sida, precis som svenska skattebetalare skall kunna se vad pengarna åstadkommer. Likaså behövs fortlöpande kontroll av arbetet för att säkerställa att pengarna verkligen uppnår de på förhand utstakade målen. Begränsas de resultat som eftersträvas till kortsiktiga redovisningscykler utan vidare hänsyn till ett bestående effekter riskerar dock biståndet och de pengar som kanaliseras genom civilsamhällesorganisationer att uppvisa goda resultat utan vidare kunskap kring vilken effekt biståndet får på lång sikt, om någon. Självklart skall det finnas krav på redovisning såväl som resultat, men det faktum att så mycket som 90 procent av biståndet når sina mål (Odén, 2012 – PDF) måste man kunna ha en större tilltro till att pengarna gör nytta. Verklig förändring tar tid, således måste kraven på redovisning anpassas därefter.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se