Biståndets jakt på resultat är ogenomtänkt och kan leda till att det civila samhället undermineras. För att bekämpa fattigdomen borde vi jobba med problemlösning i stället för resultatjakt, skriver biståndsarbetaren och författaren Erik Pleijel.
I 15 år har jag arbetat med vatten och sanitet i utvecklingsländer, mestadels för Röda Korset. Jag har sett många konkreta exempel på biståndets styrkor och svagheter. Även om hjälporganisationerna många gånger kunde hjälpa människor i nöd och konflikter, upplevde jag att de i allmänhet var dåliga på verklighetsanpassning och problemlösning.
Biståndets fyra grundproblem
1. Biståndsprojekt måste uppvisa resultat! sägs det i debatten. Och det är klart att de ska. Men den som blir imponerad av statistik kanske bara är dålig på att tolka siffror. Kanske man värderar kvantitet högre än kvalitet.
2. Risken med för mycket resultatjakt är också att givarna blir det pådrivande lokomotivet, medan de fattiga bara passivt dras med. Alltihop får karaktär av social ingenjörskonst. Mottagarna blir betraktade som objekt som skall omformas och tänka rätt. Är det så man skapar eldsjälar?
3. Biståndets beslutsfattare ser sällan konsekvenserna av sina beslut. Om de av praktiska skäl inte kan ha ögon överallt, borde de uppmuntra andra att ge kritisk återkoppling. Eftersom de sällan gör det, har biståndet nästan blivit som en ”välvillig diktatur”.
4. Byråkrati, social ingenjörskonst och slutenhet – det är frukterna av att de som administrerar biståndsmedlen har fått alltför fria tyglar. Pengar skapar en materialistisk logik där allt handlar om att kontrollera och manipulera verkligheten. Mottagarna får knappt något utrymme att tänka och handla självständigt.
Borde bistå lokala föreningar
I nästan alla tider har människor skapat gillen, föreningar och samfälligheter för att lösa gemensamma problem. Om vi nu verkligen är intresserade av att hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen, borde vi inte då stötta just detta? Alltså att bistå lokala föreningar som är inriktade på praktisk och jordnära problemlösning och bara undantagsvis söker hjälp utifrån. Varje folk är den främste experten på sin egen verklighet och det är viktigt att de får söka sina egna lösningar.
En tanklös jakt på resultat kan vara till stor skada för denna samarbetskultur. Vissa administratörer kanske tycker att kvantiteter är viktigast, men i den verkliga världen har omätbara kvalitéer minst lika stor betydelse. Sinneserfarenhet, kreativitet, tålamod, självförtroende, mellanmänsklig tillit, samarbete, civic virtues – allt sådant sätts inom parantes när man fokuserar på det mätbara. Det resultatdrivna biståndet stärker inte det civila samhället, snarare tvärtom.
Problemlösning snarare än resultatjakt
Men måste man inte visa att aktiviteterna har positiva effekter för att upprätthålla biståndsviljan hos skattebetalarna? Ja, självklart måste man det. Men man behöver inte vara Einstein för att förstå att resultatjakt inte är detsamma som problemlösning. För att biståndet skall lyckas måste det få vara en mänsklig aktivitet.
Vi borde därför tänka om och utveckla en klokare strategi. När man låter allt kretsa kring begreppen mål, medel och resultat, ser man världen från givarnas helikopterperspektiv. Ur mottagarnas synvinkel skulle det vara mer relevant att resonera i termer av problemanalys, lösningsförsök och kritisk återkoppling.
Att hävda att biståndet skall vara resultatstyrt är ett katastrofalt feltänk.
Att hävda att biståndet skall vara resultatstyrt är ett katastrofalt feltänk. Naturligtvis skall det vara problemstyrt! Man bör därför i första hand ställa krav på hjälporganisationernas förmåga att stötta problemlösning. Då och bara då kan de leverera positiva resultat och effekter.
Kontrollera eller hjälpa?
Det mest fundamentala misstag en hjälporganisation kan göra är att blanda ihop detta att kontrollera och att hjälpa. Dessa tål varandra som eld och vatten. Den som kontrollerar kräver anpassning och disciplin av andra, men en rådgivare eller problemlösare måste vara ödmjuk och anpassa sig själv. Båda behövs, men en och samma person bör inte få göra båda sakerna.
Den som kontrollerar får inte ge råd och den som ger råd får inte kontrollera. En organisation som inte bemödat sig om att göra en åtskillnad på denna punkt tenderar att anlita personer som har svårt att anpassa sig till verkligheten. Man riskerar därför att göra mer skada än nytta.
Bistånd som expertvälde
Vem är expert? Vem bestämmer vem som är expert? Vem betalar den som bestämmer det? Dessa frågor har avgörande betydelse för allt tänkande och handlande. För vad händer om alltihop styrs av politiker eller av dem som administrerar pengarna? I så fall är det deras perspektiv som blir det viktigaste. Eftersom många av dem har lite eller ingen erfarenhet av praktiskt fältarbete, sätter de inget större värde på sinneserfarenheten.
På så vis har man skapat ett expertvälde med en nästan platonisk övertro på abstrakta siffror och begrepp. Biståndet präglas därför av ett slags kvasi-rationalism, något som till exempel visar sig i det ökända rapporteringsformatet log-frame. Detta leder till ständiga konflikter med dem som är engagerade i den konkreta verkligheten. Alltså med dem som rimligen borde ha ”expertutnämningsprivilegiet”.
Krävs nya spelregler
Vad kan utmana teknokratin och dess brist på självkritik och självinsikt? Först och främst behövs ett civilsamhälle som är medvetet om sin egen betydelse. Och som kan sätta ned foten om saker styrs av ”penninglogik”. Jag skulle också vilja lyfta fram betydelsen av att studera filosofi och humaniora. Hur man ser på förhållandet mellan förnuftet och sinneserfarenheten har direkt relevans för biståndet.
Vad saken gäller är att etablera nya spelregler som främjar en radikalt annorlunda tankekultur. Dessa regler måste bygga på en genomtänkt filosofi. Bara så kan biståndet bli en verklighetsförankrad, problemstyrd och genuint mänsklig aktivitet.
Erik Pleijel, f.d. vatten- och sanitetsdelegat för Röda Korset och författare till boken Navigation i Mångfalden
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se