Näringslivssamverkan inom biståndet handlar om att ta vara på de kunskaper, erfarenheter och resurser som näringslivet förfogar över och att katalysera mer, bättre och snabbare förändring. Penny Davies, Diakonia, är oroad över att viktiga principer för biståndseffektivitet kommer att tummas på när OCED DAC nu ser över vilka privatsektorinstrument som ska räknas som bistånd. Sverige verkar med full kraft för att så inte blir fallet, skriver statssekreterare Ulrika Modéer.
Penny Davies, Diakonia, skriver på Biståndsdebatten.se den 9 mars att den privata sektorn har en mycket viktig roll att spela för att bekämpa fattigdom, men att det inte är självklart vilken roll företagen ska spela som samarbetspartner inom biståndet. Davies är oroad över att viktiga principer kommer att tummas på när OCED:s biståndskommitté DAC nu ser över regelverket för privatsektorintrument.
DAC har ännu inte presenterat något slutligt förslag. Diskussionerna handlar fortfarande om hur besluten från DAC:s högnivåmöte i februari 2016 ska implementeras. Det är oerhört viktigt att processen är öppen. Sverige verkar för såväl ökad transparens som ökat deltagande. Därför är det positivt att DAC bland annat bjöd in flera civilsamhällesorganisationer till ett brett konsultationsmöte den 27 februari i år. Till exempel deltog representanter för Oxfam och Eurodad.
Sveriges regering står tydligt upp för principen om ett effektivt bistånd som har starkt utvecklingsfokus. Vi kommer att granska det kommande förslaget från DAC och vi agerar för att näringslivet bidrar till utvecklingssamarbetets mål på bästa sätt. Likaså när Sverige utvecklar det egna samarbetet med näringslivet.
Biståndet ska användas som katalysator
Målet är detsamma som för det svenska utvecklingssamarbetet i stort – att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det är utvecklingsnyttan som är avgörande. Det handlar om att ta vara på de kunskaper, erfarenheter och resurser som näringslivet förfogar över och använda biståndet som en katalysator för att åstadkomma mer, bättre och snabbare förändring. Det innebär dels att biståndet ska generera resurser från andra än traditionella biståndsaktörer, dels att biståndet ska påskynda hållbara och varaktiga förändringar av system och marknader.
Precis som Penny Davies skriver ska användandet av biståndsmedel ha ett tydligt mervärde, vara additionellt. Det ska möjliggöra insatser som annars inte hade kommit till stånd eller som inte skulle ha haft en lika hög utvecklingseffekt. Bistånd ska inte subventionera företags verksamhet och inte heller bidra till att snedvrida konkurrensen eller förstöra en fungerande marknad. Alla samarbeten måste innebära en tydlig kostnads- och riskdelning. Det nya regelverket för vad som ska räknas som bistånd måste säkerställa att biståndet verkligen är additionellt. Det är helt centralt för att upprätthålla biståndsbegreppets trovärdighet, och det har också Sverige arbetat hårt för i DAC.
Samarbetet med näringslivet måste ha sin utgångspunkt i företagens kärnverksamhet. Företagen ska ha ett långsiktigt intresse av att inkludera fattiga människor i olika delar av värdekedjan och ta ansvar för att utveckla marknaden på ett hållbart sätt. Samarbetet sker genom Public Private Development Partnerships, vilket innebär att inga biståndsmedel betalas ut direkt till företagen, utan båda parters pengar går till en icke vinstdrivande tredje part som genomför projekten. Ett exempel är Sidas samarbete med företag i textilindustrin för minskad miljöpåverkan i en grupp textilproducerande länder. Samarbetet har lett till minskad användning av vatten, energi och kemikalier.
Majoriteten av samarbetena med näringslivet utgörs dock av stöd till småskaliga entreprenörer i Sveriges samarbetsländer som identifierat nya innovativa lösningar på utvecklingsproblem. Stöd genom så kallade Challenge Funds sker efter en bedömning av vilka verksamheter som har störst effekt på lokal utveckling och minskad fattigdom. Sverige stödjer även insatser som specifikt tar sikte på att få företag att integrera hållbarhet i sin verksamhet.
Näringslivet vill ha tydliga spelregler
Jag instämmer med Penny Davies att det är mottagarnas behov och prioriteringar som ska styra, inte kommersiella intressen. Att vårt bistånd är obundet, det vill säga inte binds till företag i Sverige, är en grundläggande princip och något vi fått beröm för, senast förra året av DAC. Bundet bistånd är heller inte något som näringslivet driver längre. Istället handlar det om att verka för tydliga spelregler, fungerande regelverk och institutioner, och att bekämpa korruption.
Det är viktigt att poängtera att i tider då klyftan mellan humanitära behov och tillgängliga resurser växer och nya utmaningar såsom klimatförändringar riskerar att rulla tillbaka utvecklingen, måste vi hitta vägar för att öka utvecklings- och klimatfinansieringen genom ansvarsfulla och hållbara investeringar.
Och slutligen kan upphandling, rätt använt, vara ett mycket kraftfullt instrument för att styra mot bättre hållbarhet och samtidigt bidra till genomförandet av Agenda 2030. Att beakta hållbarhetskriterier vid upphandling, såsom livscykelkostnader och CSR, och inte enbart lägsta pris, kan bidra till högre utvecklingseffekt. Potentialen är enorm då det varje år genomförs upphandlingar för hundratals miljarder kronor inom ramen för det internationella utvecklingssamarbetet. Hållbarhetskriterier får dock inte ses som ett sätt att utesluta företag i utvecklingsländer. Som Penny Davies nämner är det angeläget att involvera små- och medelstora företag i samarbetsländerna, vilket ibland kan ske i samverkan med en större lokal eller internationell part.
Sverige verkar med full kraft inom DAC för att biståndets utvecklingsfokus ska respekteras. Vi välkomnar allt stöd vi kan få av både civilsamhällesorganisationer och företag i den här frågan.
Ulrika Modéer
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se