När media rapporterar dödsfall som sportresultat är det lätt att tappa fattningen och få panik. Men kanske är paniken farligare än själva pandemin. Åtgärderna för att stoppa smittan kommer leda till ökad svält, vattenbrist och mer våld runtom i världen, skriver tre debattörer.
Corona-pandemin slår hårt mot oss alla, både som individer och mot samhället i stort. De dödsfall som sker som direkt följd av viruset är tragiska, men den indirekta påverkan på samhället till följd av pandemin orsakar ännu större skada än viruset självt.
Nu har vi dock en global panik, driven mestadels av media som dagligen rapporterar dödsfall som sportresultat. Det kommer att leda till en hög kostnad i form av dödsfall och lidande som vida överstiger vad covid-19 någonsin skulle ha kunnat åstadkomma på egen hand.
För att få perspektiv på krisen vill vi ge några siffror. 150 000 människor dör globalt varje dag, varav ungefär hälften bedöms vara åldersrelaterat, men ofta med sekundära komplikationer, som till exempel influensa eller cancer. Covid-19 har hittills haft strax över 150 000 bekräftade dödsfall globalt sedan november förra året. Vissa länder underrapporterar sina fall, och vissa länder överrapporterar av olika skäl, medan andra länder helt enkelt inte har infrastrukturen för att kunna identifiera antal fall av en virusepidemi. Detta förändrar dock inte statistiken globalt, eftersom dessa faktorer gäller även för annan statistisk gällande sjukdomsfall och dödsfall.
Anmärkningsvärt är att under samma period (sedan november 2019) har uppskattningsvis fler än 137 000 kvinnor dött i barnsäng (över 800 kvinnor per dag, enligt WHO) och 350 000 människor begått självmord (800 000 per år, enligt Suicide Awareness Voices Of Education). Båda dessa dödsorsaker är till stor del beroende av fattigdom och brist på tillgång till vård med stora individuella och samhällsutvecklande konsekvenser.
Även Sverige har överreagerat
Sverige är ett föregångsland, mycket tack vare att epidemiologer fattar besluten istället för mediakänsliga politiker. Det har lett till kritik från olika länder där politiker och populister väljer den väg som en stor majoritet av befolkningen skrämts in i att tro på. Men även Sverige har överreagerat – och inte skyddat de mest utsatta på grund av dålig beredskap för en lite farligare virusinfektion som covid-19, och genom att delvis stänga ned samhället.
Sverige är också ett föregångsland då vi fortfarande har ett rimligt välfungerande socialt skyddsnät, där de flesta av oss har möjlighet att vara hemma med nästan full lön och tillgång till sjukvård oberoende av vår plånbok. Så är dock inte fallet för en stor del av världens befolkningen, vilka i många fall dessutom är medborgare i länder som Sverige är helt beroende av på flera sätt.
En stor del av Sveriges ekonomi är beroende av att företag kan exportera. När stora internationella bolag som köper svenska produkter inte längre har någon verksamhet, så drabbas underleverantörerna mest, både i Sverige och utomlands. Svenska staten kan i nuläget bära en del av kostnaden för underleverantörerna i Sverige, men det gäller inte globalt. Vi måste därför snabbt få ett slut på den globala paniken så att näringslivet kan komma igång igen och människor kan gå tillbaka till sina arbeten.
Den 18 mars, alltså för en månad sedan, bedömde Internationella arbetsorganisationen ILO att över 25 miljoner människor (primärt kvinnor) kommer att förlora sina möjligheter till försörjning under 2020 på grund av åtgärder tagna för att begränsa covid-19-pandemin. Men slutnotan är långtifrån klar. För många kvinnor och barn innebär detta betydlig ökad risk för svält, vattenbrist och en ökad exponering för våld i hemmet och i samhället i övrigt. Kvinnor måste oftast även ta hand om sig själva och sina familjemedlemmar – som utöver covid-19 kan ha malaria, dengue, HIV och andra smittsamma och dödliga sjukdomar.
Vi är beroende av varandra
När panik drabbar ett samhälle är det rationellt för individen att skydda sina närmaste. Men det kan visa sig vara kontraproduktivt. I en globaliserad värld betyder nämligen fattiga människor i fattiga länder något även för människor med pengar. Världens produktionsindustri är i dag helt beroende av arbetskraft från låglöneländer – och då inte bara inom klädindustrin. Globala värdekedjor inom till exempel bilbranschen, elektronik, mat och så vidare är lika beroende av dessa produktionsländer. Länder som nu uppmanas att socialt isolera sig.
Människor som bor i generationsboenden eller i kåkstäder med mindre än 10 centimeter mellan sig och sina grannar är de mest sårbara delarna av befolkningen. På grund av pandemin blir människor där ännu mer utsatta. Så frågan är nu om det inte hade varit bättre om människor hade gått till jobbet och endast stannat hemma om de blivit sjuka, eller tillhör en speciell riskgrupp – precis såsom det fungerar med andra virus. Så fungerar det till exempel med den årliga influensan som dödade 565 000 globalt under 2019 och som dödar omkring 1 000 människor per år i Sverige, enligt Folkhälsomyndigheten. Inte ger det någon mediehysteri eller generell inverkan på ekonomin och människors möjlighet till försörjning då. Ekonomiskt talat, så står en liten del av väldens befolkning för konsumtionen av de produkter som en extrem majoritet människor på jorden lever av att tillverka – ofta från hand till mun. Ingen lön, ingen mat!
I dagsläget finns en reell risk att banker och kapitalstarka institutioner/individer kommer kunna ta över statskassornas överskott och därmed en stor del av småföretagares tillgångar. När skattebetalarnas pengar går via banker till företag och investerare så är det inte en möjlighet för en kvarterskrog, småskalig städfirma eller för en lärarvikarie. Hur skall de kunna konkurrera om hjälpen med företag som Volvo och SAS? Vi menar inte att Volvo och SAS inte behöver stöd, men snarare att det finns en risk att kapital kommer att samlas där det traditionellt samlas, och inte hos de som blir av med jobbet på grund av de globala åtgärderna mot pandemin.
Banker kommer bli rikare
Risken är att banker – som historiskt kunnat överleva dåliga beslut och konkurser med hjälp av staten – kommer bli rikare. De kommer bland annat äga fler fastigheter när människor inte kan betala sina lån, och det kommer bli lätt för människor och institutioner med kapital att köpa upp småföretag och deras tillgångar. Detta skulle ha enorma konsekvenser för bland annat demokratiska processer, småföretagare, ungdomar på väg in i arbetslivet, lågavlönade kvinnor och fattiga. Det finns enorma mängder av forskning (till exempel den kända Whitehall-studien) som fastställer att ökade inkomstklyftor skadar samhället som helhet, men kvinnor och barn i synnerhet.
Politiker globalt behöver således förstå att de svåra besluten de var folkvalda att ta måste baseras på balanserad fakta och inte folklig opinion. Media måste sluta att bidra till paniken och rapportera sakligt och nyanserat. Människor i allmänhet måste börja välja sina informationskällor genom att kritiskt granska innehåll utan att dras med i majoriteten av dagrapportering och opinion. När åtgärder för att skydda delar av befolkningen börjar skada samhället så behöver vi alla ställa krav på beslutsfattare att faktiskt fatta obekväma och politiskt inkorrekta beslut.
Väldigt många tycker, men tyvärr så tänker alldeles för få. När balansen mellan tyckande och tänkande stabiliserats så kan vi på ett rationellt sätt även ta hand om de som är mest utsatta när nästa virus som covid-19 dyker upp. Den pågående pandemin visar åter på hur betydelsefullt det är med bistånds- och samhällsinsatser som riktar in sig mot att bygga nationella institutioners, lokalsamhällens och fattiga människors motståndskraft mot externa chocker som naturkatastrofer, finansiella kriser och pandemier.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
