I snart ett år har världen levt med coronaviruset. Det är nu tydligt att pandemin, och de insatserna som görs för att stoppa smittspridningen, slår olika hårt mot olika grupper. Men precis som i många tidigare kriser och katastrofer är det en grupp som är extra utsatta: tonårsflickorna. Särskilt när det gäller deras sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.
”Vi befarar att en hel generation flickor aldrig mer kommer tillbaka till skolan”, säger Bhagyashri Dengle, Plan Internationals regionchef i Asien. Enligt henne har arbetet för flickors rättigheter tappat 20 år av utveckling sedan pandemin bröt ut. Den positiva trenden med färre barnäktenskap och fler flickor som går i skolan, har därmed brutits och det krävs massiva insatser för att bryta den negativa trenden.
Även innan Covid-19 klassades våldet mot flickor och kvinnor som en pandemi. I och med nedstängningarna av samhället, som lett till isolering i hemmet, har dock situationen förvärrats ytterligare vilket föranlett FN att istället tala om våldet som en ”skuggpandemi”. Som global barnrättsorganisation med fokus på flickors rättigheter ser vi även en ökning av barnäktenskap, könsstympning och oönskade tonårsgraviditeter i pandemins spår.
Flickorna som inte syns
I kriser, som den vi just nu befinner oss i, glöms tonårsflickor ofta bort då insatserna istället riktas mot yngre barn eller vuxna kvinnor. Därmed hamnar tonårsflickor ofta mellan stolarna och deras speciella behov och utsatthet prioriteras inte. När skolorna stänger försvinner dessutom det som för många flickor är den enda trygga platsen samtidigt som sjukvården ställer om för att möta de nya utmaningarna med COVID-19.
Försämrad vård påverkar hundratusentals flickor
Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är avgörande för flickors utveckling men unga i låg- och medelinkomstländer har i generationer levt utan, eller med bristfällig, tillgång till såväl sexualundervisning som vård anpassad för unga. Statistik från Guttmacher Institute från 2019 visar att 43 procent av tonårsflickor mellan 15 och 19 år som vill undvika att bli gravida inte använder eller har tillgång till preventivmedel. Det beräknas varje år leda till 10 miljoner ofrivilliga graviditeter och 5,7 miljoner aborter, varav majoriteten är osäkra. Av de 12 miljoner tonårsflickor som föder barn varje år står 4 miljoner utan mödravård, förlossningsvård och vård av nyfödda.
Med COVID-19 växer de här problemen ytterligare. Vi har ännu inte facit i hand, men Guttmacher Institute har räknat på hur pandemin kan slå mot ungas SRHR i 132 låg- och medelinkomstländer, och hur minskad tillgång till olika typer av vård riskerar att drabba flickor i åldrarna 15–19 år. Det finns flera orsaker till att tillgången till mödravård, preventivmedel och sexualupplysning minskar under pandemin. Plan International – liksom andra organisationer, myndigheter och aktörer – har behövt ställa om vår verksamhet för att fortsatt stötta flickor och unga kvinnor under coronakrisen. Detta inte minst eftersom länder med redan ansträngd vårdapparat tvingats skära ner eller helt ställa om vården för att kunna fokusera på pandemin. Nedstängningar av samhällen, reseförbud och andra restriktioner har dessutom lett till kraftigt begränsade möjligheter att ta sig till kliniker och söka befintlig vård. I vissa områden går det heller inte att få tag på preventivmedel då leveranser har påverkats. På platser där hälsosystemen är särskilt svaga, och där flickors rörlighet begränsats har Plan International därför jobbat med mobila kliniker för att nå flickor på landsbygden med exempelvis preventivmedel, HIV-testning och bromsmediciner.
Dessutom leder skolstängningar till att barn och unga inte kan få sexualundervisning eller ungdomsanpassad vård genom skolan. Därför har vi satsat på digitala lösningar för att nå ut med information – via exempelvis chattbottar, WhatsApp och SMS-lösningar och stöd till hotlines dit unga kan ringa för stöd och rådgivning om vård.
Som tidigare nämnts har den ekonomiska krisen som följt på pandemin och nedstängningar av samhällen lett till ökat våld, i synnerhet mot flickor och kvinnor. Insatser under pandemin måste därför ge stöd till överlevare och fortsätta förebygga barnäktenskap, våld i nära relationer och kvinnlig könsstympning. Detta gör vi tillsammans med barn och unga, föräldrar, traditionella och religiösa ledare, skolor, vårdinstanser, myndigheter och beslutsfattare, världen över.
Slutligen är det viktigt att påpeka att ungdomar inte är en homogen grupp. Utöver flickor så drabbar pandemin marginaliserade grupper extra hårt, till exempel unga som identifierar sig som HBTQI, unga med funktionsnedsättningar, migranter, flyktingar och hemlösa och det är viktigt att se till att insatser är anpassade och tillgängliga för alla unga.
Vi har sett det förut – stötta flickor i tid
Under ebolakrisen såg vi svart på vitt hur allvarliga konsekvenserna kan bli om länder bara fokuserar på själva sjukdomen och inte på de effekter sjukdomen hade på samhället. Antalet barnäktenskap ökade liksom tonårsgraviditeterna och mödradödligheten, samtidigt som tillgången till ungdomsmottagningar och mödravård minskade. Vi måste motverka bakslaget mot flickor som förstärks av den pågående pandemin.
Prioritera sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Sveriges insatser under pandemin måste tydligt prioritera sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter för flickor och kvinnor, samt arbeta för detsamma inom EU och FN. Sverige måste också uppmärksamma vikten av tillgång till såväl sexualundervisning som vård, inklusive preventivmedel, även under pågående kris. Även stöd och vård efter sexuellt våld måste ingå. Detta gäller både i det humanitära och det långsiktiga arbetet.
Bekämpa våld mot flickor
Sverige kan bidra till att motverka våld mot flickor och kvinnor genom det egna utvecklingssamarbetet, men också genom att agera inom EU och FN. Under krisen behövs extra stöd till organisationer som stöttar våldsutsatta flickor och kvinnor, men även det förebyggande och långsiktiga arbetet med att förändra strukturer och förhindra mäns våld mot flickor och kvinnor måste prioriteras. Insatser för överlevare måste vara åldersanpassade och innehålla såväl SRHR-tjänster som till tillgång trygga platser, psykosocialt och juridiskt stöd.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se