”Medan Gaza brinner, kvävs hoppet på Västbanken”

Den 17 september 2024 exploderar hundratals personsökare, tillhörande libanesiska Hizbollah, samtidigt över hela Libanon. Samma dag sitter Hannah, en ung mamma med svart Adidaskeps över sin hijab, framför mig. När jag frågar om hon är ännu mer rädd efter att ha hört nyheterna lägger hon sin telefon över bröstet. Hennes femårige son sitter bredvid och tittar på henne med stora, kärleksfulla ögon. Hon skakar på huvudet och säger: 

– Om min telefon exploderar har jag en ursäkt att dö – jag kommer att krama om den i natt.

För Hannah är rädslan för livet, för förlust, så stark att döden känns som en frigörelse. Hannah sätter ord på något vi har hört gång på gång: det här är inget värdigt liv. 

Barnen i Jordandalen har vant sig vid rädsla. De sover med skorna på – alltid redo att fly. De stannar hemma när deras lärare stoppas vid israeliska vägspärrar – där palestinier tvingas skälla som hundar för att släppas förbi. Grannar slutar besöka varandra av rädsla för att röra sig mellan husen. En generation förlorar sina framtidsdrömmar.  

Drönare hörs ständigt. Kvinnor rycker till vid minsta ljud. Barn och lärare attackeras med basebollträn – men det är de attackerade som arresteras. 

Föräldrar vet att de inte kan skydda sina barn från våldsamma israeliska bosättare – som agerar med straffrihet. Sedan kriget i Gaza inleddes har palestinierna förstått att ingen hjälp kommer. Bosättarna backas upp av högerextrema politiker i Knesset, som ger militären direktiv att skjuta först och fråga sen – trots att de enligt internationell rätt ska skydda civila. Bosättare uppträder som militär – ofta beväpnade, ibland organiserade i paramilitära grupper. 

De israeliska dadlarna som odlas på ockuperad mark ges mer vatten än palestinierna får för sina grundläggande behov. Herdars får förgiftas. Kor skjuts mitt på dagen. Marker beslagtas och bruk förbjuds. Många förlorar tillgången till betesmarker de brukat i generationer, vilket tvingar dem att sälja djur för att kunna mata dem som är kvar. 

Bosättare bränner olivträd, bilar, moskéer och hem. Arabiska vägskyltar suddas ut. Bygglov nekas. Hus och brunnar rivs. Familjer tvingas sova vid spillrorna av ett hem som inte längre finns. Kaffe serveras utan kök. Sorgen får ingen tid att bli till tårar. Såren hinner aldrig läka. 

Under mina månader som följeslagare i Jordandalen har Mohammed, ungefär i min ålder, filmat hur bosättare trakasserar hans familj varje dag. De kommer på fyrhjulingar med maskingevär och hundar – både dag och natt. De som är yngre än 18 bär knivar och basebollträn. När vi följeslagare är där håller de sig undan.  

På vår sista träff frågar jag varför vi inte fått lika många filmer den senaste tiden. Han svarar att han inte orkar längre. Efter en tyst stund säger han: 

– De är många och kommer i skift. Men jag är samma Mohammed här varje dag. 

Jag ska snart återvända till Sverige och dagen är kommen då vi ska säga hejdå till dem vi kommit närmast. Hur säger man hejdå när man inte vet om man någonsin ses igen? Amar är alltid glad, alltid skrattande. Trots nattliga räder och ständig förföljelse har han behållit sin optimism.

När jag träffar honom för sista gången har han just kommit hem efter tre dagar på sjukhus. Soldater attackerade honom på skolan där han arbetar. De var där för att ta ner den palestinska flaggan, som de anser stödjer terrorism. Samtidigt sätter bosättare upp sina egna flaggor vid palestinska hem och hotar att straffa familjerna om de förstörs eller tas bort.  

En annan man som vi känner säger:

– Jag tar hand om flaggan som om den vore mitt eget barn. 

Amar försöker le, men leendet når inte ögonen. Hans arm är i en ortos och hans nacke stel av en halskrage. Han visar en film där upp till 20 soldater slår honom med kolvarna på sina maskingevär. Smärtan i kroppen tvingar honom att resa sig – han kan inte längre sitta. Hans mamma sitter tyst kvar. Rummet fylls av en tung tystnad. Det finns inget kvar att säga.  

När vi ska lämna ger hon oss chokladkakor för att fira att han kommit hem. Amar frågar: 

– När kommer ni tillbaka till Palestina, tillbaka till mig? 

Vi lovar att försöka. Men han frågar igen. Och igen. När vi lämnar huset hör vi hans mamma ropa i dörröppningen: 

– När kommer ni tillbaka?

 Jag ser på Amar medan hans mamma krampaktigt håller chokladen i händerna. De vet att ingen annan kommer för att lyssna, att inga andra löften ges. Bakom oss sträcker sig de vackra bergstopparna mot solen, men bilden på Amar i sjukhussängen är fastklistrad på min näthinna. 

Hans ord ekar fortfarande i mig. ”Lova att aldrig glömma mig”. Jag lovade honom, men trodde han mig? Under tre månader har vi hört:  

 – De bränner våra hus. Arresterar oss. Dödar våra barn. Varför bryr sig ingen? Varför säger ingen något? Har de inget samvete? 

Jag förstår om Amar inte trodde mig. 

Hannah, Mohammed och Amar – jag lämnade er, men ni har aldrig lämnat mig. I nattens tystnad hör jag era frågor. Och jag har fortfarande inga svar. Hur mycket kan ett hjärta bära innan det brister? 

En vinterkväll får jag ett meddelande om att Murad, Hannahs man, har dött. Hans bror säger att det inte finns någon annan förklaring än att han var utmattad av ockupationen.  

I den heta luften över Jordandalen, där solen slår mot torra stenar och vinden bär på stilla sorg, hörs ljudet av Murads barn som springer. Deras steg försöker fly från det ofrånkomliga – förlusten av deras pappa och framtiden utan hans skydd.  

Och jag undrar om det verkligen var hjärtat som brast – eller om Murad saknade en värld som bekräftade hans rätt att vara trött, att bara få vara människa. En värld som kunde ge honom de svar han behövde för att orka. Kanske brast inte hjärtat av saknade svar – utan av att han förlorade hoppet om att de någonsin skulle komma. 

Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se