Den senaste tiden har vi kunnat se aktörer från näringslivet, politiker och forskare debattera om vilka åtgärder som behövs för att bygga ett hållbart samhälle efter coronakrisen. För att försöka förstå hur det ska gå till deltog jag i ett webbinarium som anordnades av forskningsprogrammet Mistra Geopolitics.
Diskussionerna fokuserade – som på många andra ställen i samhället just nu – främst på hur höginkomstländer kan förbereda sig inför framtida kriser. I slutet besvarades kort en fråga om hur rika länder kan hjälpa låginkomstländer att inte försaka miljöarbetet efter coronakrisen.
Detta ensidiga fokus på höginkomstländer är en återkommande företeelse. Den märks även i konkurrensen om medicinsk utrustning på den globala marknaden, där låginkomstländer förlorar mot EU och USA. Det är förståeligt att rika länder prioriterar sina egna medborgare eftersom att de i nuläget drabbas hårt, men det behövs även ett mer långsiktigt, förebyggande och inkluderande agerande.
Att förbise hur låginkomstländer kommer att påverkas när coronaviruset når en mer kritisk fas kan kosta det globala hållbarhetsarbetet mycket. I en ny rapport från Oxfam dras slutsatsen att en halv miljard människor kan tvingas in i fattigdom i sviterna av coronaviruset – om inte världens ledare tar fram ett så kallat ”ekonomiskt räddningspaket för alla”. De ekonomiska framsteg som skett i Mellanöstern och större delen av Afrika under de senaste 30 åren riskeras att suddas ut. FN:s generalsekreterare António Guterres uppmanar höginkomstländer att bidra med ”maximalt ekonomiskt och tekniskt stöd till de fattigaste och mest utsatta människorna och länderna”.
Trots att EU säkerställt 15,6 miljarder euro i ekonomiskt stöd och Världsbanken upprättat ett snabbspår till ett finansieringspaket för att kunna möta låginkomstländernas behov i krisen är detta inte tillräckligt. De förutsättningar som vi i Sverige tar för givna – som exempelvis fri hälso- och sjukvård samt trygg energiförsörjning – är avgörande för bekämpningen av pandemier. Många låginkomstländer har inte tillgång till detta, vilket innebär att de drabbas hårdare. Det är därför Sverige som ett höginkomstland och en del av det globala samhället måste ta ett större ansvar – särskilt under internationella kriser som denna.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
