Militära eller polisiära styrkor kan inte ensamt lösa konflikterna i länder som Mali, Sydsudan och Centralafrikanska republiken, men de räddar liv och bidrar till förbättrade förutsättningar för fred och utveckling. Det menar Svenska FN-förbundets Aleksander Gabelic och Lina Nordin.
FN:s säkerhetsråd inrättade den 11 april en fredsfrämjande styrka i Centralafrikanska republiken, CAR. Styrkan, som ska omfatta 12 000 personer, är ett svar på rapporter under det senaste halvåret om våld, övergrepp och stort humanitärt lidande i landet. Säkerhetsrådet uppdrog samtidigt åt generalsekreterare Ban Ki-moon att inkorporera CAR-avdelningen av FN:s fredsbyggande kommission i den nya styrkan. FN-chefen, som besökte CAR i april, har flera gånger uppmanat till eldupphör.
Centralafrikanska republiken är ett av de 44 konfliktdrabbade länder som uppmärksammas i det så kallade ”New Deal for Engagement in Fragile States”. Initiativet startades vid ett möte i Sydkorea 2011 av nitton länder som utbyter erfarenheter av långvariga konflikter och vad som krävs för att få igång utveckling.
Det svåra säkerhetspolitiska läget i till exempel Mali, Sydsudan och Centralafrikanska republiken har fått humanitära organisationer att slå larm. Utan grundläggande säkerhet på marken kan inte biståndspersonal genomföra sitt arbete. Hjälparbetare och vårdpersonal blir också i allt högre grad själva måltavlor i konflikter vilket vi har sett med förfärande resultat också på andra håll, till exempel i Syrien.
När länderna inom ”New Deal for Engagement in Fragile States”-initiativet möttes i Sydkorea skapade man en agenda för samarbetet mellan stater å ena sidan och hjälporganisationer å andra sidan. Där betonas att alla nivåer i samhället måste vara delaktiga, från gräsrötter till presidenter. Det behövs också uthållighet och en insikt om att förändringar kommer att ta tid. Det ställer särskilda krav på ledare och regeringar liksom dialog mellan givare, regeringar och civilsamhället. För det tredje krävs noggrann planering och att olika åtgärder genomförs i rätt ordning och i dialog med invånarna. Just det egna ägarskapet för utvecklingsprocesser betonas också i OECD:s principer för hur man ska arbeta med sviktande stater. Förebyggande, statsbyggande och sambandet mellan politik, säkerhet och utveckling är andra viktiga principer.
När Human Security Report listar orsakerna till att färre människor dör i väpnade konflikter idag än vid kalla krigets slut är ökningen av antalet fredsfrämjande insatser, och att fler länder bidragit med personal till två viktiga punkter. Forskning visar att i de fall en tredje part kan garantera säkerheten ökar chanserna dramatiskt att nå en stabil förhandlad lösning på inomstatliga konflikter. Om man jämför inomstatliga konflikter dit en fredsfrämjande insats skickats med konflikter där ingen fredsfrämjande trupp varit på plats har länder som haft en insats hela 75 procent större chans att fortfarande vara i fred fem år efter att den väpnade konflikten avslutats.
Militära eller polisiära styrkor är inte lösningen på grundläggande konfliktorsaker, men försoning och utveckling kan heller inte slå rot i ett osäkert samhälle. Säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter hänger tätt samman, vilket världens länder också har konstaterat i FN vid flera tillfällen. Säkerhetsfrämjande kan vara allt från att röja personminor på jordbruksfält till att säkra vägen till skolan för flickor som riskerar att bli överfallna. Det handlar också om att främja rättssäkerhet och god samhällsstyrning samt att hålla ett särskilt vakande öga på flickors och kvinnors möjligheter och rättigheter som ofta drabbas särskilt hårt i konfliktsituationer. Fortfarande återstår mycket arbete för att förverkliga intentionerna i FN-resolutioner som 1325 och 1820 om kvinnors deltagande i fredsprocesser respektive sexuellt våld i konflikter.
Fredsbevarande insatser ger förutsättningar att arbeta effektivt med utveckling i många konflikt- och postkonfliktsamhällen. Internationella Röda Korskommittén och Läkare utan gränser har vädjat om större engagemang från omvärlden för att stoppa konflikterna i Afrika. Flera FN-missioner har svårigheter att få tillräcklig bemanning och ytterligare stöd från omvärlden krävs. Europas länder, som är stora biståndsgivare till Afrika, kan göra mer. I dag bidrar EU-länderna med mindre än en halv procent av personalen i FN-ledda fredsfrämjande insatser i Afrika. Även Sverige lyser i hög grad med sin frånvaro. I månadsskiftet april-maj fanns 377 svenskar i internationella insatser varav 30 i FN-ledda fredsfrämjande insatser i hela världen. Siffrorna är de lägsta sedan tidigt 1970-tal.
Världens länder har en hel del kvar att lära om hur man bäst arbetar med konfliktdrabbade länder. Tidigare har vi ibland underskattat svårigheterna att bygga upp sviktande stater. I dag vet vi att det kommer att ta tid. Från ett FN-perspektiv krävs många olika typer av insatser. Insikten att säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter hör samman är särskilt viktig. OECD:s principer ger vägledning, liksom New Deal-initiativet.
Mitt i allt detta befinner sig miljoner civila och de humanitära organisationer som ger hjälp åt behövande. Deras röster måste tas på allvar i den fortsatta diskussionen om säkerhet och utveckling.
Svenska FN-förbundet
Aleksander Gabelic, ordförande
Linda Nordin, generalsekreterare
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se