REPLIK Det finns flera skäl att ifrågasätta motiven bakom Sidas förslag till utfasning av stödet till Bolivia, Colombia och Guatemala - att biståndet inte är kostnadseffektivt och kan göra större nytta i andra länder. Utfasningen hotar att rasera det latinamerikanska förtroendet för Sverige som byggts upp under decennier, skriver David Scott som tidigare utvärderat biståndet till Guatemala för den numera nedlagda utvärderingsmyndigheten Sadevs räkning.
Som ett led i att koncentrera det svenska biståndet till färre länder har Sida beslutat att lämna in ett budgetunderlag till regeringen om att fokusera biståndet till länder där Sverige kan göra större skillnad. Detta kan komma att betyda att biståndet till Latinamerika fasas ut.
Bakgrunden till den landkoncentrationen som budgetunderlaget för 2014 och 2016 föreslår är att Sverige bör lägga sina resurser på låginkomstländer där verklig skillnad kan uppnås och inte till länder där biståndet inte bedöms vara kostnadseffektivt. Detta, menar Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka i en debattartikel i Svenska Dagbladet, kan innebära att biståndet till Latinamerika som i dag går till Bolivia, Colombia och Guatemala kan komma att fasas ut. Detta på grund av att dessa idag räknas som medelinkomstländer där svenskt bistånd har begränsad effekt på fattigdomsbekämpning.
Förslaget har mött kritik från svenska biståndsorganisationer och det finns många skäl att ifrågasätta argumentationen att biståndet till Latinamerika inte är kostnadseffektivt och att det kan göra mer nytta i andra länder. Som medarbetare på den statliga myndigheten Sadev, som mellan 2006 och 2012 hade mandatet att utvärdera effektiviteten i svenskt bistånd, hade jag möjligheten att granska resultaten av det Sida-finansierade biståndet i Guatemala, ett av de länder som hotas av utfasning. Trots den svåra postkonfliktsituation som råder i landet kunde jag och mina medarbetare se att resultat hade åstadkommits på ett imponerande sätt. På Sadev gjordes två större utvärderingar av biståndet till Guatemala, en granskade stödet specifikt till demokrati och mänskliga rättigheter, den andra resultat som genererats inom ramen för samarbetsstrategin 2008-2012. Själv var jag främst engagerad i utvärderingen av samarbetsstrategin och kunde dra slutsatsen att Sverige bidragit till viktiga resultat inom de prioriterade samarbetsområdena demokrati och mänskliga rättigheter, hållbar fattigdomsorienterad tillväxt samt hälsa. Mest intryck på mig gjorde resultaten av en av de insatser som studerades inom demokrati- och MR-sektorn: ”PAJUST”, ett försoningsprogram som syftar till att bringa klarhet i den interna konflikt som plågade landet mellan 1960 och 1996. Genom insatsen har polisarkiv med dokumenterade människorättsövergrepp kunnat öppnas, krigsförbrytare har dömts och människor har kunnat begrava sina anhöriga som tidigare legat i omärkta massgravar. Även mer långsiktiga resultat som att stärka statens kapacitet att respektera mänskliga rättigheter kunde observeras.
En viktig anledning till framgångarna är att Sverige etablerat sig själv som pålitlig biståndsaktör i landet. Detta har genererat en hög grad av respekt hos andra givare och organisationer.
En viktig anledning till framgångarna är att Sverige etablerat sig själv som pålitlig biståndsaktör i landet. Detta har genererat en hög grad av respekt hos andra givare och organisationer. Denna trovärdighet är minst lika viktig i biståndssammanhang som pengarna och är centralt för att skapa gynnsamma förutsättningar för utvecklingssamarbete.
Detta tyder på att det fortfarande finns goda förutsättningar att bidra med mer stöd i den känsliga postkonfliktsituation Guatemala befinner sig i. Detsamma gäller Colombia som, om fredsförhandlingarna slår väl ut, då kommer att behöva stöd i den svåra process av demobilisering och statsbyggande som tar vid efter ett eventuellt fredsavtal. Erfarenheterna från Guatemala kan då också komma till användning.
Att helt fasa ut biståndet till Latinamerika skulle inte bara innebära att de prioriterade länderna går miste om ekonomiskt stöd, det skulle också innebära att det förtroendekapital Sverige byggt upp under decennier inte skulle kunna användas för att hantera de utmaningar gällande fattigdom, demokrati och mänskliga rättigheter och fred och säkerhet som Latinamerika fortsättningsvis kommer att stå inför. Tillsammans med frivilligorganisationers insatser skulle ett fortsatt bilateralt bistånd kunna fortsätta bidra till en gynnsam utveckling i regionen.
David Scott, statsvetare och f.d medarbetare på Sadev
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se