Protester är ett av få utrymmen som ungdomar har för att göra sina röster hörda idag. För att nå långsiktig fred behöver förutsättningar för ungdomars organisering skapas och den farliga exkluderingen av unga människor på samtliga beslutsfattande nivåer bekämpas, både i Sverige och Colombia. Det skriver Joelle Golmann, organisationsutvecklare på PeaceWorks, placerad i Colombia.
Strax före påsk anordnade Föreningen för Utvecklingsfrågor ett efterlängtat seminarium på temat unga och fred, med fokus på bland annat Colombia. Titeln på seminariet löd ”De bortglömda fredsaktörerna” och det är precis vad unga är, såväl i Sverige som i Colombia. Trots att det borde vara självklart att unga erkänns som värdefulla aktörer med viktiga perspektiv som behövs för att hitta hållbara lösningar för fred, stängs de ute och får ärva lösningar som de inte har fått vara med att påverka. Det innebär både en kränkning av deras rätt att delta och lösningar som inte är hållbara.
Colombia är ett land hårt drabbat av krig sedan mer än 50 år tillbaka. Historiskt sett har den colombianska regeringen åtagit sig att lösa den colombianska väpnade konflikten genom militära medel. Mångmiljardbelopp investeras i militär verksamhet för att genom våld och vapen skapa säkerhet och lösa konflikten i landet. Samtidigt är det främst civila som drabbas av vapnen.
Under tiden som fredsförhandlingarna har pågått mellan den colombianska regeringen och FARC har det skett en ökning av det väpnade våldet runt om i hela landet mellan de båda aktörerna. En våldsökning mot civila samhället av andra, illegala, grupper har också rapporterats. Unga, som idag utgör omkring 25 procent av landets totala befolkning, är särskilt utsatta och unga försvarare av mänskliga rättigheter blir stigmatiserade, hotade och till och med mördade. Bristande tillgång till utbildning och arbetsmarknad innebär att deltagandet i kriget ofta är det enda ekonomiska och produktiva alternativet för många unga i landet. Att delta i militär verksamhet ger ungdomar dessutom status, makt och legitimitet och är något som uppmuntras av staten och dess institutioner. Initiativ från höga beslutsfattare engagerar ungdomar direkt i den väpnade konflikten. Exempel på detta är informantnätverk som länkar unga människor till den militära underrättelsetjänsten eller obligatoriska militärtjänsten. Utöver detta är ungdomar i Colombia strategiska måltavlor för både beväpnade och obeväpnade aktörer i konflikten. Tvångsrekryteringar, tvångsprostitution, utomrättsliga avrättningar och tvångsförflyttning är bara några av de verkligheter som unga i landet står inför.
Mot den här bakgrunden inte bara efterfrågar många ungdomsrörelser nya definitioner av begrepp som säkerhet och försvar, förstådda utifrån ickevåld, utan arbetar även aktivt för att skapa en positiv förändring. Unga försvarare av mänskliga rättigheter antar en aktiv roll för att hitta lösningar på konflikten genom att organisera sig för att försvara mänskliga rättigheter och främja en fredskultur utifrån ickevåldsprinciper kring teman såsom vapenvägran, antimilitarism, jämställdhet och bönders rättigheter.
Trots den särskilt utsatta situation som unga försvarare av mänskliga rättigheter befinner sig i får de inte det skydd och den uppmärksamhet som andra, mer historiska och organiserade, vuxengrupper får av det internationella biståndet. Ungdomsorganisationer har inte heller de nationella och internationella stödnätverk som mer ”etablerade” människorättsförsvarare såsom kvinnoorganisationer och barnrättsorganisationer kan räkna med när de står inför hot och säkerhetsrisker. Faktum är att ungdomsorganisationer möter många av de utmaningar som andra aktörer i det organiserade civila samhället står inför, och måste konfrontera ännu större svårigheter på grund av den befolkningsgrupp som de företräder. Att ungdomsorganisationer ofta befinner sig längst ner i hierarkin inom det civila samhället och inom människorättsorganisationer kan visa sig på flera sätt. Bland annat genom att brott som begås mot unga försvarare av mänskliga rättigheter ofta felaktigt förklaras utifrån faktorer såsom att brottsoffret varit inblandat i kriminell verksamhet.
Unga är alltså inte bara starkt drabbade av konflikten i Colombia, utan både kan och är beredda att aktivt delta i att skapa ett fredligt samhälle. Trots det lyser de med sin frånvaro inte bara i de pågående fredsförhandlingarna, utan på nästintill alla nivåer i de formella fredsfrämjande processerna. Det finns ett tydligt mönster av att erkänna unga, främst killar, som aktörer när det kommer till kriget, inte minst genom den obligatoriska värnplikten, men inte som aktörer när det kommer till arbetet för att skapa fred. Till följd av att statliga aktörer och civila samhällets aktörer inte ser ungdomar, oavsett kön, som giltiga fredsaktörer med kapacitet och rätt att bestämma över sina egna liv eller som förhandlingsparter försvåras deras organisering och möjligheten att göra sina röster hörda ytterligare.
I sin debattartikel skriver Inger Ashing (Rädda Barnen) den 3 april 2014 om vikten av ungdomars deltagande för fred och säkerhet. Hon skriver också att ungdomars upplevda villkor allt oftare leder till sociala protester även i länder som Sverige. Det låter rimligt. Protester skapas som ett svar på hur samhället ser ut. Som det ser ut idag är protester ett av de få utrymmen ungdomar har för att göra sina röster hörda. Förhoppningsvis kan fredsavtal leda till en paus från väpnade konflikter, men för att nå långsiktig fred är det flera saker som måste till. Förutsättningar för ungdomars organisering måste skapas och den farliga exkludering av unga människor som förekommer på alla de beslutsfattande nivåerna måste bekämpas, såväl i Colombia som i Sverige.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se