När Chiles nyvalda president Gabriel Boric tillträder i mars 2022 tar han över ett land i förändring. Chile har plågats av ett decennium av torka och frågan om hanteringen av vatten står högt på agendan när landets konstitution skrivs om. Men det är en svår balansgång mellan att främja företags ekonomiska intressen och att minska ojämlikheten i landet.
Det avlånga landet som sträcker sig längst ner på Sydamerikas spets har ett varierat klimat med höga glaciärer, världens torraste öken, skog och friska havsvindar. Landet har stor tillgång till naturresurser såsom koppar, järnmalm och litium, vilket har bidragit till att göra Chile till ett av Sydamerikas rikaste länder.
Men bakom snötäckta toppar och milslånga stränder finns ett problem som växer sig större och större – vattenbristen. En utbredd torka har plågat landet i över ett decennium. Klimatförändringarna syns tydligt – torra vindar, högre temperaturer och mindre regn torkar ur vattenreservoarer och lämnar jordbruk, gruvor och invånare törstiga.
Torka är ett problem som flera länder i regionen lider av. Men en sak som skiljer Chile från sina sydamerikanska grannar är den modell som används för att förvalta landets vattenresurser. Dessa är nämligen privatiserade, vilket innebär att ett företag kan äga vattnet precis som de kan äga land. Modellen skiljer sig från andra länder, där hanteringen av och infrastrukturen för vatten visserligen ibland är privat, men där själva vattnet hämtas från statligt ägda och reglerade reservoarer.
Sättet att hantera vatten innebär att det på vissa håll finns en ojämlikhet mellan samhällen och privata spelare. I regionen Valparaíso frodas stora avokadoodlingar som kräver enorma mängder vatten, medan lokalbefolkningen intill plantagen inte har tillräckligt. I stället skickar staten lastbilar med vatten till behövande områden. Aktivistgrupper menar att det ofta rör sig om otillräckliga mängder och dålig kvalitet, och att det dessutom är ohållbart i längden.
Det är inte bara avokadoodlingar som suger åt sig vattnet – gruvindustrin kräver också mycket vätska. När efterfrågan på litium, som bland annat används i batterier, ökar till följd av utbyggnad av elektrifieringen ökar alltså även vattenåtgången i Chile. Gruvindustrin är en viktig del av ekonomin och balansgången mellan att utveckla företagsamhet och garantera befolkningen tillgång till vatten är därför svår.
Foto: Carlos Figueroa Rojas. Källa: Wikimedia Commons.
– Stöld är institutionaliserat, menar aktivisten Rodrigo Mundaca, i en intervju med den globala människorättsorganisationen CIVICUS.
Han hänvisar till det dokument från 1981 som fastställer vatten som en ekonomisk vara. Samtidigt räknas tillgång till vatten enligt FN som en mänsklig rättighet, vilket vissa menar står i konflikt med den modell Chile använder.
Modellen för hanteringen av vatten utformades året efter att den nuvarande konstitutionen skrevs. Det skedde under diktatorn Pinochets tid, som ledde landet in på en nyliberal väg med fokus på privatisering och fri marknad.
Ett land i förändring
Konstitutionen som skrevs 1980, under Pinochets tid vid makten, ska slopas och ersättas med en ny. Beslutet fattades genom en folkomröstning 2020, året efter att stora protester brutit ut över växande klyftor och höjda levnadskostnader.
Konstitutionen kommer skrivas av en församling med 155 medlemmar som alla är folkvalda. Platserna är fördelade med jämnt antal kvinnor och män, och 17 platser är reserverade för personer från Chiles ursprungsbefolkningar.
Att skriva om konstitutionen har dels ett praktiskt värde – att ändra grundlagarna kan ta landet in på en ny politisk och ekonomisk bana. Men det finns också ett symboliskt värde i att göra upp med arvet från diktatorn. Den man som kom till makten 1973 genom en statskupp styrde sedan landet i 17 år. Hans militärregim tryckte ner hårt på all opposition.
Under Pinochet och hans ekonomiska rådgivare, även kallade “The Chicago Boys”, antog landet olika reformer som främjade fri marknad och liberalisering. Och det fungerade – landets ekonomi växte fort och har ibland kallats för ”det chilenska undret”. Men det som också skedde var en kraftig ökning av landets ekonomiska klyftor. Tanken att privatisering skulle ge fler möjligheter till utbildning och på så sätt minska ojämlikheten fungerade inte i praktiken.
Och det var ojämlikheten och höjda levnadskostnader som drev ut befolkningen på gatorna i stora protester 2019, vilka ledde till beslutet att skriva om konstitutionen. Att göra upp med arvet från diktatorn är därför en av anledningarna att den nya konstitutionen är viktig.
Ny president står inför flera utmaningar
Torka och ojämlikhet är några av de utmaningar landets nya president Gabriel Boric står inför när han tar över i mars 2022. I presidentvalet 2021 gick det sämre för de traditionella mittenpartierna. I den andra omgången stod i stället vänsterkandidaten Gabriel Boric mot högerkonservativa José Antonio Kast, och mittenväljare tvingades bestämma sig för vilken kant de ville ställa sig på. Efter en jämn kamp segrade Boric, till stor del på grund av att många unga gick till valurnorna.
Trots seger för Boric återstår det faktum att 44 procent av väljarna röstade på högerkonservativa Kast. De två politikerna står långt ifrån varandra, både i ekonomiska och sociala frågor. En utmaning för Boric blir därför att skapa en dialog med den andra sidan, både för att få igenom sin politik med även för att skapa samhörighet i samhället, något som kan komma väl till hands när landets grundlag skrivs om.
Och frågorna om torka och ojämlikhet står högt på agendan när den konstitutionella församlingen utformar de nya grundlagarna. Ett första utkast väntas vara färdigt i början av juli. Det markerar en tydlig punkt i Chiles historia då invånarna kan bestämma vilken väg de vill att deras land ska gå. Men sommaren är ännu långt borta, och mycket kan hända för att strama åt de svårlösta knutarna. Med en ny president i spetsen återstår att se hur landet tar sig an dem.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se