Inför valet upplevde jag att globala frågor har varit frånvarande i den politiska debatten i Sverige. Klimatdebatten handlade mer om kärnkraftverk än om konsekvenserna av klimatförändringarna och nu har Sveriges enprocentsmål slopats.
Två av åtta riksdagspartier var inför valet för en sänkning av biståndet. Det var alltså inte en åsikt som delades av majoriteten i riksdagen, men den har nu blivit en realitet med en regeringsbildning av högerblocket. Kristdemokraterna och Liberalerna har tidigare uppgett att de står upp för enprocentsmålet. I debattartiklar på Utvecklingsmagasinet skrev Kristdemokraterna att de vill se ett generöst och effektivt bistånd och Liberalerna att utvecklingsbistånd kan innebära skillnaden mellan liv och död. Dessa ståndpunkter verkar nu vara övergivna då regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna med stora leenden presenterade Tidöavtalet – i vilket enprocentsmålet slopas.
Moderaterna och Sverigedemokraterna har däremot varit för en sänkning av det svenska biståndet. De båda partierna menar att fokus bör vara på effektivitet och kvalitet, och Moderaterna anser i och med detta att biståndsbudgeten bör behovsprövas löpande av riksdagen. Sveriges nya bistånds- och utrikeshandelsminister, Johan Forssell (M), beskriver för SVT Nyheter hur regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna anser att det behövs en omprioritering av det svenska biståndet.
Den politiska argumentationen om sänkningar av biståndet och ständig rapportering av Sveriges inrikespolitiska problem har skiftat fokuset i den politiska debatten. Moderaternas och Sverigedemokraternas retorik om att Sveriges bistånd måste skäras ner och att resurser måste omfördelas tar mer plats. Den här retoriken har fått mig att reflektera – är utvecklingen i Sverige så oroande och så kritisk att vi måste omprioritera?
Debatten om sänkt bistånd saknar argument kopplade till anledningarna till varför Sverige hängivit sig till enprocentsmålet. Världens postkoloniala historia, som har byggts på utnyttjande, har format världsordningen där globala nord i dag har ett övertag över andra länder både gällande makt och ekonomiska resurser. En genomsnittlig svensk har i dag ett ekologiskt fotavtryck som kräver fyra jordklot, och denna överanvändning av jordens resurser får sedan konsekvenser som drabbar människor i andra delar av världen. Både innan och efter valet har vi sett hur civilsamhällesorganisationer har reagerat på beskeden om sänkt bistånd. Organisationer som Concord, Oxfam och Afrikagrupperna gick ut med en namninsamling i protest och organisationer som Svenska Röda Korset pekar ut Sveriges särskilda internationella ansvar.
När vi är som mest upptagna med våra egna problem är det kanske extra viktigt att påminna sig själv om Sveriges roll i världen. Sverige har, liksom övriga länder i globala nord, en skyldighet att ta ansvar. När golvvärmen behöver stängas av och ögonbrynen höjs över matpriser i affären behöver vi fortfarande perspektiven som tar oss utanför vårt lands gränser. Ingen bör se på Sveriges biståndsarbete som världens räddning, men vi ska inte underdriva vårt eget ansvar för de ojämna maktstrukturer och den miljöförstörelse som drabbar oss själva minst. Det känns som att det nya måttet för arbetet mot orättvisor och klimatkatastrofer är om det är bra nog. Men att vara bra nog är kanske inte tillräckligt i de här sammanhangen.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se