Debatt

Dags för nytänk i forskningsbiståndet!

Svenskt forskningsbistånd har sedan 1970-talet fokuserat på uppbyggnad av forskningskapacitet i utvecklingsländer, för att stärka dessa länders oberoende. Men internationell samverkan handlar inte längre bara om solidaritet – det handlar om gemensam överlevnad. Därför behöver Sverige tänka om kring forskning och bistånd, och på allvar föra upp de globala utmaningarna på forskningsagendan, skriver forskaren David Nilsson.

När FN:s generalförsamling förra året antog de globala målen för hållbar utveckling ändrades spelplanen för det internationella utvecklingssamarbetet. Under föregående decennier har man talat om att fattiga länder behöver bistånd för att ”komma ikapp”, men Agenda 2030 – som de globala målen är en del av – handlar minst lika mycket om förändring i rikare länder. Denna förändring kräver politisk vilja, men också kunskap. Agenda 2030 öppnar upp för ett helt nytt sätt att tänka och agera på forskningsområdet. Så hur länge ska det dröja innan polletten trillar ner?

I över 50 år har Sverige som en del av det internationella utvecklingssamarbetet gett stöd till forskning runt om i världen. Modellen för forskningsbiståndet är mer eller mindre oförändrad sedan 1975 då SAREC, den tidigare svenska biståndsmyndigheten för forskningssamarbete, bildades. Forskningsbiståndet vilar stadigt på tre hörnstenar: uppbyggnad av forskningskapacitet i utvecklingsländer; finansiering av forskning inom områden relevanta för utvecklingsländer och stöd till och utveckling av den svenska akademiska resursbasen.

Brist på samverkan med de svenska forskningsråden

Under åren har tonvikten lagts på uppbyggnad av forskningskapacitet i utvecklingsländer. När SAREC plötsligt lades ner 1995 och Sida tog över ansvaret för forskningsbiståndet såg det på ytan ut som en stor förändring, men verksamheten fortsatte enligt samma modell. Samarbetsländer och partnerorganisationer har kommit och gått; tematiska inriktningar och samarbetsformer har följt trenderna inom biståndet och utvärderingar har lett till justeringar, men tonvikten på kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländer har bestått.

Utan tvekan var SAREC-modellen grundligt utarbetad. Den utredning som under åren 1971-1973 drog upp riktlinjerna för forskningsbiståndet bestod av några av den tidens mest framstående personer inom bistånd och forskning. Men hur var det då man resonerade? Först och främst ville man bygga upp utvecklingsforskning som en del av biståndet snarare än som en del av den större svenska forskningsagendan. Forskningsbiståndet skulle bidra till utveckling i de fattiga länderna och samverkan med de svenska forskningsråden gavs därför en underordnad betydelse.

Att resonera så var ingen självklarhet vid denna tid. OECD, FN och Världsbanken menade alla att det behövdes både en förändring av nationella forskningsagendor i Nord och stöd till kapacitetsuppbyggnad i Syd. Sverige valde att satsa på det sistnämnda. Den svenska linjen var klar: kunskap är makt och endast genom att bygga upp den egna forskningskapaciteten kan fattiga länder få makt över sin situation.

Globala utmaningar kräver globala åtgärder

Så hur står sig det resonemanget idag? Jämfört med 1973 ser världen minst sagt annorlunda ut. När det kalla kriget tog slut förändrades den geopolitiska spelplanen; för Sverige som ett litet alliansfritt land, såväl som för många utvecklingsländer. I och med EU-inträdet 1995 kunde Sverige börja påverka EU:s bistånd, men samtidigt minskade vår möjlighet att driva en egen utrikespolitisk linje. Låg-och-medelinkomstländer är idag förbundna med varandra på nya sätt genom syd-syd-samarbete, handel och direktinvesteringar. Men framförallt är det de globala utmaningarna som har ändrat karaktär.

Idag vet vi att utan ökad internationell samverkan har vi inte en chans att framgångsrikt hantera gränsöverskridande och avgörande frågor som klimatförändringar, vattenbrist, migration och säkerhet. Det handlar inte längre bara om solidaritet – det handlar om gemensam överlevnad. Den ursprungliga tanken med det svenska forskningsbiståndet – att stärka utvecklingsländers intellektuella och vetenskapliga oberoende – är uppenbart otidsenlig i en värld där vi blir allt mer beroende av varandra.

Politiken för Global Utveckling (PGU) har inte heller lett till en omorientering av den svenska forskningsagendan. Som Statskontoret påpekat har PGU i stora delar misslyckats eftersom politiken saknar tydligt ägarskap. Flera forskningsråd i Sverige finansierar i ökande utsträckning forskning som rör globala utmaningar, men någon stark vilja till ökat globalt samarbete med Syd syns inte i den svenska forskningspolitiken. Nu behöver vi tänka om kring forskning och bistånd.

Förändra biståndet – och forskningspolitiken

Agenda 2030 är ett stort steg i rätt riktning. Forskning finns med i flera av de 17 globala målen. Mål 9.5 talar till exempel om att stärka forskning och innovation för att möta globala utmaningar, särskilt i fattiga länder. I Sverige behöver forskning om de globala utmaningarna på allvar föras in i forskningspolitiken. Sverige kan genom biståndet fortsätta stödja uppbyggnad av forskningskapacitet i vissa utvecklingsländer, men siktet måste mycket tydligare vara inställt på samarbete kring de globala målen, både i Nord och Syd.

Tiden är mogen för ett samtal kring hur Sverige bäst bidrar till forskning för att möta gemensamma globala utmaningar. I en studie som Sverker Sörlin och jag gör åt Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) under 2016 tittar vi närmare på just detta. Under Development Research Conference i Stockholm 22-24 augusti ordnas paneler om forskningens historia och framtid. I dessa samtal behöver vi blicka bortom år 2030.

Om vi når det första av de globala målen kommer vi ha utrotat den absoluta fattigdomen i världen om 14 år. Men en hållbar utveckling inom ramen för vad vår planet klarar av, det kommer vi få kämpa för mycket längre än så. I den kampen är vi lika beroende av låginkomstländer som dessa länder är beroende av oss. Låt oss därför tänka nytt kring Sverige och global forskning – om poletten trillar ner.

David Nilsson

Dela det här: