De senaste veckorna har flera biståndsorganisationer protesterat mot att regeringen vill ta mer pengar från biståndet för att finansiera flyktingmottagning. De har påpekat att regeringen ställer fattiga människor mot varandra. Men det handlar inte om det. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, skriver den tidigare biståndsarbetaren Kajsa Johansson.
När jag gick i skolan fick jag lära mig att det bästa sättet att kritisera något (Världsbanken i det fallet) är att ifrågasätta varför de inte gör vad de själva sagt att de ska göra. Det blir då sekundärt huruvida jag tycker att det som Världsbanken säger att de ska göra är bra eller inte, jag vill bara vara säker på att de gör vad de säger att de ska göra. Och så är det ju med ansvarsutkrävande i politiken, vi förväntar oss att vi ska kunna kräva av politikerna att de gör vad de säger att de ska göra.
Biståndsbudgeten har hamnat i centrum för den politiska debatten på grund av regeringens besked om att över hälften av biståndsbudgeten skulle kunna tas till kostnader för flyktingmottagande i Sverige. Vi är många som tycker att det är en minst sagt märklig övning då det framstår som att Sveriges statsbudget endast består av en enda budgetlinje; biståndet. Och i ljuset av att det är den enda linjen, är det endast från denna som resurser kan komma för att garantera människors universella rätt att söka asyl.
Handlar om värderingar
Den springande punkten utgörs emellertid inte av en våg med befolkningen i de biståndsmottagande länderna i ena skålen, och människor som tvingats på flykt i den andra. Dilemmat handlar, precis som all annan politik, om prioriteringar grundade i värderingar. Värderingar om människovärde, om människors lika värde. För vad har egentligen de två, biståndet och asylrätten, gemensamt i detta sammanhang, förutom att de utgör verksamheter som inte berör svenska medborgare?
Mycket trams och osanningar cirkulerar på sociala medier men ibland dyker det upp några enkla rader som verkar ha kommit längre i tanken än självaste regeringens kunskap om sin egen budget. Prästen och satirtecknaren Kent Wisti publicerade för ett par dagar sedan två bilder med texterna:
”Om vi inte stänger gränserna omedelbart riskerar vi att julhandeln inte kommer att slå omsättningsrekord för 14:e året i rad. Vi kanske inte ens når 75 miljarder.”
”Om vi inte stänger gränserna nu kan vi hamna i ett läge där vi inte längre har råd att köpa Per Mobergs skärbräda för 4000 kr.”
Nu invänder kanske vän av ordning att detta är att jämföra äpplen och päron; utebliven julhandel generellt eller skärbrädor mer specifikt är inte direkt kopplade till tillgängliga resurser för asylsökanden. Men det är väl egentligen just det de är? För det handlar om vilket samhälle vi skapar och lever i; om prioriteringar grundade i värderingar. Om vad som anses rimligt i detta samhälle. I den pågående debatten har det på något sätt blivit helt rimligt att säga att den enda källan varifrån resurser till flyktingars asylrätt kan tas är biståndet. Medan det är helt orimligt att, exempelvis, ifrågasätta en julhandel för 75 miljarder.
Partierna gör inte det de lovar
Vi går tillbaka till frågan om vår regerings värderingar och sätter dem i ljuset av de första raderna i denna text. Det ger oss frågan: vad är det egentligen socialdemokraterna och miljöpartiet säger att de står för? På socialdemokraternas hemsida, under fliken ”Internationellt” möts vi av rubriken ”En rättvis värld är möjlig”, följd av raderna: ”Vi socialdemokrater vill att Sverige ska göra skillnad i världen. Vi vet att en rättvis värld är möjlig. Det som behövs är mer internationellt samarbete och mer solidaritet. Vi tror på alla människors lika rätt och värde. Och vi tror på möjligheterna att öka rättvisan och på att fördela jordens välstånd så att det kommer alla människor till del.”
Miljöpartiet skriver i sitt partiprogram att EU:s flyktingpolitik med dess murar mot världen måste förändras. En mening lyder kort och gott ”Ingen människa är illegal”, och det understryks att människors rättighet att få sina asylskäl prövade måste säkerställas. Vidare skriver partiet att det ”sätter folkrätten och de mänskliga rättigheterna i centrum. Inrikes- och utrikespolitik måste vila på samma värdegrund. De rättigheter som vi arbetar för i vår del av världen är universella. På en enda jord med begränsade resurser är vi beroende av varandra och har ett gemensamt ansvar. Det kräver en utjämning och en rättvis fördelning av jordens resurser. Fattiga människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska respekteras.”
Det är lite av en gåta hur de två regeringspartierna, med de ovan nämnda värderingarna och programmen i ryggen, tycker att avräkningarna från biståndet är rimliga. För de pratar om rättvisa, solidaritet, allas lika värde och, inte minst viktigt i detta sammanhang, att detta kräver en omfördelning av jordens resurser. Värderingen om omfördelning av jordens resurser verkar emellertid inte ges någon realpolitisk betydelse när nu skon klämmer. Om de med omfördelning inte menar från fattiga till flyktingar, vilket ju verkar orimligt (till och med i detta sammanhang).
Går emot sina egna värderingar
Det är futtigt att grunda rimligheten i denna orimlighet (eller, som UNDPs vicechef Michael O’Neil kallade det under sitt nyliga Sverigebesök, ”falska ekonomi”) i att OECD tillåter avräkningarna. Varken miljöpartiet eller socialdemokraterna har en brasklapp i sina program att i de fall OECD (eller annan internationell sammanslutning av varierande sort) tillåter en annan linje är det denna, och inte partiets egna program och värderingar, som gäller. Är det så de tänker att ”Sverige ska göra skillnad i världen” – genom att gå under det som Pierre Schori kallade skammens gräns? Och vilken skillnad är det då vi tänkte oss att vi ska göra i världen?
Jag dristar mig till ännu en bildreferens, denna gång föreställande ett Monopolspelbräde med texten ”You can tell that Monopoly is an old game because there is luxury tax and rich people can go to jail”. Likt Wistis rader framstår detta som en mer avancerad tanke än pågående budgetdiskussion. Där tycks det snarare som att socialdemokraterna och miljöpartiet har köpt en agenda och inte har förmåga att ändra på den; att så att säga ändra spelplanen (i enlighet med det som de säger och skriver att de ska göra) och exempelvis diskutera de årliga skattesänkningar på 140 miljarder som Alliansen genomförde. Någonstans finns dessa pengar.
Jag skrev först ”någonstans i Sverige” finns dessa pengar, men så är det ju kanske inte. Hur vore det om det i stället var kostnaden för skatteflykt som diskuterades som en möjlig finansiär till flyktingmottagandet? Men det är ju så klart inte rimligt.
Kajsa Johansson
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se