Regeringens budget för 2016 innehåller ambitiösa planer för biståndet. Utmaningen blir att stå emot den politiska ryggmärgsreaktionen att vara med överallt och vara beredd att nedprioritera vissa av områdena, skriver biståndsexperten Bertil Odén.
Under Föreningen för Utvecklingsfrågors årliga frukostseminarium i måndags presenterade biståndsminister Isabella Lövin huvudlinjerna i 2016 års budget. Presentationen och den efterföljande utfrågningen gav upphov till funderingar kring några av de utmaningar som budgetens ambitiösa mål skapar när verksamheten ska genomföras.
Jämfört med den föregående regeringens motsvarande aktstycken har denna budget ett antal positiva inslag. Den andas inte samma hysteriska krav på att visa kortsiktiga resultat av just de svenska insatsernas effekter på makronivå. I stället bygger den på insikten att svenskt bistånd är ett av många bidrag tillsammans med inhemska och andra externa resurser. Den ökar andelen av Sidas bistånd som går till långsiktigt bilateralt samarbete något. Den förstärker klimat- och miljöbiståndet. Just långsiktigheten underströks flera gånger av biståndsministern under seminariet.
De nya hållbarhetsmålen ska integreras
En utmaning gäller hur den synnerligen ambitiösa 2030-agendan för hållbar global utveckling ska integreras i det svenska utvecklingssamarbetet. Budgeten innebär enligt biståndsministern att större kraft ska läggas på tre områden: Klimat och miljö, jämställdhet och freds- och statsbyggnad. Dessa tre områden har länge varit svenska paradgrenar. Hur ska Sverige förhålla sig till alla övriga områden?
Det är ofrånkomligt att ett litet land som Sverige inte kan vara världsledande på alla områden. Utmaningen blir att stå emot den politiska ryggmärgsreaktionen att vara med överallt och vara beredd att nedprioritera vissa av områdena. För en politiker är detta svårt.
Asylkostnaderna kan bli stora
En budgetfinansiell utmaning är vad som händer om/när avräkningen för asylkostnader blir högre än den som budgeten bygger på. Flyktingkostnaderna för 2016 baseras på en prognos på 73 000 asylsökande. Fram till mitten av september 2015 hade 70 000 registrerats, vilket pekar på väsentligt högre antal för hela år 2015 och därmed också väsentligt högre avräkningar. Biståndsministern flaggade för att avräkningarna kan bli större än beräknat 2016.
En sådan utveckling skulle innebära att nedskärningar av biståndet behöver genomföras med kort varsel. Förutom det omfattande finansiella tappet uppstår därmed också en ryckighet i biståndsplaneringen och att verksamheter under beredning måste bromsas.
Svårt med planeringen
Minst lika viktigt är att oordningen som blir resultatet av snabba budgetförändringar också skapar problem i samarbetsländernas och andra aktörers planering. För att begränsa denna ryckighet borde bland annat ett maximitak för hur mycket av asylkostnaderna som kan tas från biståndsbudgeten införas.
Den snabba ökningen av antalet asylsökande visar tydligare än någonsin hur snabbt och kraftigt utrymmet för egentligt bistånd kan minska med den nuvarande avräkningsmodellen. Biståndsministern nämnde i allmänna termer att detta ställer frågan i nytt ljus, och att diskussion pågår i regeringskansliet om hur situationen ska hanteras. På denna punkt kanske vi ändå kan förvänta oss några begränsningar för asylsystemets urholkning av det egentliga biståndet. För finansministern är det nuvarande systemet dock en bekväm buffert.
Svenska prioriteringar före lokalt ägarskap?
Frågan om hur de svenska tematiska prioriteringarna ska kunna kombineras med samarbetsländernas ägarskap av sin egen utveckling har alltid existerat i det bilaterala samarbetet. Biståndsministern underströk att ”vi måste stå upp” för de svenska prioriteringarna. Men vart tar då principen om att våra samarbetspartners ska kunna räkna med att deras prioriteringar betyder någonting?
Parisdeklarationens tal om ägande och partnerskap känns plötsligt avlägset. Frågan är grannlaga, men en större beredskap att lyssna in samarbetspartnerns önskemål måste gå att kombinera med de svenska prioriteringarna.
Måste återupprätta förtroende
En viktig uppgift för Isabella Lövin och hennes team är att återupprätta det förtroende som den förra regeringens biståndspolitik lyckades urholka i många bilaterala förbindelser. Frågan om dialogen med samarbetsparterna blir här avgörande, liksom att regeringen utvecklar en ny strategi för hur den ska genomföras i praktiken.
Biståndsministern sade att hon ”inte kände sig speciellt bekymrad” över att Sveriges kompetens och kapacitet skulle vara otillräcklig för att genomföra de höga ambitionerna i budgeten. Förvisso finns svensk kapacitet, inklusive att näringslivets intresse och kompetens ökat, men är den tillräcklig? I vilket fall krävs enligt min mening att den erfarenhetsbaserade kapacitet som tidigare fanns på Sida, universiteten och i konsultbranschen återskapas. Detta också för att ambassaderna ska kunna föra en kompetent dialog och för att beredningen och utvärderingen av verksamheten ska hålla tillräcklig kvalitet.
Mest spännande ska det bli att se hur de konkreta åtgärderna ser ut, som gäller genomförandet av de globala hållbarhetsmålen i Sverige. Intensiv beredning av detta pågår i regeringskansliet.
Bertil Odén
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se