Talibanerna har portat flickor i Afghanistan från utbildning över årskurs sex, men de som fått chansen att gå i skolan drömmer om att en dag få återuppta sina studier. De behöver vårt stöd, skriver Cajsa Wikström vid Svenska Afghanistankommittén.
I byn där Rahima växte upp fanns ingen skola för flickor. Hon tillbringade dagarna hemma med sina systrar och sin mamma och lagade mat och städade, precis som kvinnorna i släkten alltid gjort.
Eftersom byn låg nära ett par av regeringens militärbaser hände det att byborna hamnade mitt i korselden när talibankrigare som stred mot den internationellt uppbackade armén gömde sig bakom deras hus. Då kunde ingen lämna hemmet på många timmar, och barnen i familjen grät när de hörde skottsalvorna.
När Rahima var 12 år gammal flyttade hennes familj till en stad där hennes bror fått jobb. Hon fick gå i skolan och började drömma om ett annat liv, där hon själv kunde forma sin framtid. Men nu, åtta år senare, är Rahima återigen förpassad till hemmet.
Jag träffar henne genom ett videosamtal via WhatsApp. Hennes bror, en tidigare kollega till mig på Svenska Afghanistankommittén, översätter samtalet. Rahima, hennes syster Sherbano, sju kvinnliga kusiner och kusinernas styvmor sitter på golvet, omgivna av skolböcker och sömnadsmaterial.
Tre generationer släktingar bor tillsammans i huset, spridda över tre våningar. Kvinnorna hjälps åt att sy klänningar, till familjen eller på beställning för att tjäna pengar till hushållet.
Sedan talibanerna grep makten i Afghanistan 2021 har de förbjudit utbildning för flickor över årskurs sex. Tonårsflickor som Rahima, som började skolan sent och därför räknas som för gamla för att gå i mellanstadiet, får inte heller gå i skolan.
Redan före talibanernas restriktioner fanns många hinder för flickors utbildning. Enligt FN har 30 procent av flickorna i Afghanistan aldrig satt sin fot i ett klassrum på grund av krig, fattigdom och traditionella normer som säger att kvinnors plats är i hemmet.
Kusinernas styvmor säger att när hon var ung hade hon inte en tanke på att hon skulle kunna göra något annat i livet än att vara hemmafru. Men när hennes styvdöttrar fick börja i skolan blev hon glad. Nu är hennes önskan att skolorna ska öppna igen så att de kan bli läkare, lärare, ingenjörer eller något annat och bidra till att göra samhället bättre.
Idag studerar Rahima hemma på egen hand, tillsammans med sina systrar och kusiner. De läser i sina gamla skolböcker, och på förmiddagarna lyssnar de på en radiokanal som sänder utbildningsprogram särskilt för flickor. De har köpt kursmaterial på marknaden och de lär sig matte, biologi, engelska och pashto.
De unga kvinnorna vägrar ge upp hoppet om att skolorna en dag kommer att öppna igen, och den dagen tänker de vara redo. Sherbano är fast besluten att bli läkare. Hon känner till alltför många kvinnor som mist livet för att de inte fått sjukvård, där just bristen på kvinnliga läkare är en starkt bidragande orsak. Det händer att kvinnor hellre riskerar livet än behandlas av en manlig läkare, till exempel om de behöver akut kejsarsnitt, berättar Sherbano.
Sherbano vill att det internationella samfundet ska tvinga talibanerna att öppna skolorna för flickor. Hittills har den högsta ledningen i Kandahar visat sig immun mot kritik och krav utifrån, men samtidigt har flera högt uppsatta talibanledare visat stöd för kvinnors utbildning.
I december konstaterade biträdande utrikesminister Sher Mohammad Abbas Stanekzai i ett ovanligt kritiskt anförande att det strider mot sharia att hindra kvinnors utbildning. Många religiöst lärda har, precis som han, påpekat att det är varje muslims plikt att söka kunskap.
Splittringen i frågan inom talibanrörelsen väcker en gnista av hopp om förändring, att flickorna så småningom kommer att få komma tillbaka till skolan, och att universitet återigen ska öppna för kvinnor.
Fram till dess att detta sker måste den omvärld som Sherbano vädjar till använda de kanaler som ännu finns öppna för att stötta flickor och kvinnor i Afghanistan. Det är inte lätt, men det går, med kreativitet, envishet och mod.
En väg kan vara att finansiera utbildningsprogram för radio och digital undervisning. En annan är att stötta alternativa samlingsplatser för kvinnor där undervisning integreras i aktiviteter som fortfarande tillåts, såsom hälsoinsatser eller entreprenörsprogram som skapar inkomstkällor för kvinnor.
Och inte minst måste resurser läggas på att fler flickor ska kunna slutföra de årskurser som fortfarande tillåts. Forskning visar tydliga samband mellan utbildningsnivå, hälsa och utsatthet för våld i hemmet, och att risken för barnäktenskap minskar när flickor har möjlighet att gå i skolan.
Det finns fortfarande alltför många byar på landsbygden i Afghanistan där det varken finns lärare eller klassrum. Därför behövs stora investeringar i lärarutbildning och infrastruktur.
Det behövs också investeringar i vattenledningar så att barn slipper lägga tid på att hämta dricksvatten i stället för att gå i skolan. Här kan omvärlden bidra genom stöd till lokala och internationella organisationer som verkar på landsbygden. Afghanistans flickor törstar efter kunskap. Låt oss inte glömma dem.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se