Biståndet varken kan eller ska ta på sig alla framgångar och misslyckanden i fattiga länders utveckling de senaste 50 åren. Men studien "Svenskt utvecklingssamarbete 50 år" (2012) visar att biståndet kan vara betydelsefullt om det finns en vilja till utveckling i mottagarlandet, skriver Lennart Wohlgemuth, professor vid Göteborgs Universitet
Det är idag 50 år sedan det svenska biståndet startade. Det var detta år som regering och riksdag fattade beslut om ett officiellt bistånd baserat på Proposition 1962:100 och som den första offentliga institutionen för bistånd – Nämnden för Internationellt Bistånd (NIB) – påbörjade sin verksamhet. Det är därför intressant att studera om de ursprungliga målen för biståndet som de sattes upp i den proposition som kan sägas definiera vad Sverige ville med biståndet dvs. proposition 100 från 1962 har uppfyllts eller inte.
Jag är av den bestämda uppfattningen att biståndets effekter inte kan mätas utifrån kortsiktiga resultat utan måste ses över en längre tidsperiod. Utveckling handlar om så mycket mer än uppfyllande av omedelbara mål utan mer om struktur- och attitydförändringar som tar lång tid att realiseras. Och det är detta jag vill studera närmare i denna skrift.
Huvudmotivet för beståndet som presenterades i Propositionen från 1962 var solidaritet. Det övergripande målet var att höja de fattiga folkens levnadsnivå och medlet att uppnå detta mål var att biståndet skulle utgöra hjälp till självhjälp varigenom mottagarlandets ansvar för sin egen utveckling betonades. Biståndets karaktär av ömsesidigt samarbete snarare än ensidig hjälp underströks.
Det är dessa motiv, mål och medel mot vilka jag bedömt utvecklingen under 50 år – motivet solidaritet, målet fattigdomsbekämpning och de sex undermålen som tagits fram under 50-årsperioden och medlet betoningen av att ansvaret för utvecklingen vilar på mottagarländerna själva.
Mycket har hänt under denna 50-årsperiod. Många länder har gått från att tillhöra kategorin ”fattiga länder” till att bli medelinkomstländer. Ett antal har under perioder haft stark tillväxt och en politik som lett till fattigdomsminskning medan andra halkat efter betydligt. Men flertalet länder även i den sista kategorin har när det gäller vissa centrala frågor såsom barnadödlighet och medellivslängd ändå upplevt en förbättring som varit snabbare än Sverige hade vid motsvarande tidpunkt i sin utvecklingshistoria. När det gäller delmålet ökat politiskt och ekonomiskt oberoende kan man se en avsevärd förändring under tidperioden både när det gäller Afrika (både vad gäller befrielse från tidigare kolonialmakter och bekämpning av Apartheid i Sydafrika), Latinamerika och Asien. Även när det gäller demokratiutveckling kan man se många goda exempel.
Beror allt detta på biståndet? Den politiska utvecklingen i världen i stort såsom slutet på det kalla kriget, kampen mot terrorism och tillkomsten av nya starka aktörer på den internationella scenen såsom Kina är helt klart viktig faktor för all utveckling. Andra faktorer såsom handel, miljöförstörelse, naturkatastrofer etc. är också avgörande liksom andra politiska beslut som tas av det internationella samfundet eller av de rika länderna som arbetar mot utvecklingsländernas intressen är andra viktiga faktorer. Det är helt klart att biståndet varken kan eller skall ta på sig alla framsteg eller misslyckande vad gäller utvecklingen i den fattiga världen. Men som jag visar, om det finns en vilja till utveckling i mottagarlandet kan biståndet betyda en hel del. Och det kan framför allt medverka till uppbyggnad av en kunskapsbas som blir till nytta om och när denna vilja och detta engagemang finns. För detta krävs dock både långsiktighet och förtroende mellan parterna.
Detta är något att beakta nu när man diskuterar vad som skall följa milleniemålen efter 2015 och den nya plattformen som skall forma det svenska biståndet i framtiden.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se