Konstgalleri skapar gemenskap för folkmordets efterlevande i Rwanda

Det är en solig måndagskväll i Rwandas huvudstad Kigali. I stadsdelen Kacyiru, några rödbruna kullar bort från min lägenhet, ligger Inema Arts Center. Det grundades 2012 av bröderna Innocent Nkurunziza och Emmanuel Nkurang. Här finns plats för tio konstnärer att ställa ut sina verk. Bland tidigare konstnärer finns förutom rwandier även ugandier, tyskar och haitier.

Timothy Akimanzi är en av konstnärerna som ställer ut på Inema Arts Center. Det visar sig att han är väl bekant med Sverige. Mellan 2016 och 2018 sponsrades Timothy Akimanzi av Svenska Institutet för ett svensk-rwandiskt utbyte av konst, kultur och livserfarenheter i Stockholm, Luleå och Arvidsjaur.

Inemas äldsta initiativ är Art with a Mission, ett konstnärsmentorsprogram för föräldralösa barn. Två gånger i veckan kommer barnen till Inema för att måla tavlor under handledning av Inemas konstnärer. Barnens verk ställs sedan ut till försäljning, vilket finansierar bland annat deras skolgång. Art with a Mission handlar inte bara om att ge utlopp för barnens kreativitet. Det handlar också om att fostra morgondagens rwandiska konstnärer, berättar Timothy Akimanzi – och att lära dem att leva på sin konst.

– Om du hade kommit hit 2009 hade det bara funnits typ en ateljé, men var du än går nu ser du att här finns mycket konst, säger Timothy Akimanzi.

– Varför är det viktigt?, undrar jag.

– Konst kompletterar livet. Ingen konst inget liv, säger han och skrattar till.

– Färgerna vi sätter på oss, säger han och pekar på min gröna klänning, allt det där är konst.

När solen börjat skymma strömmar det in ett gäng flickor och pojkar i tidiga tonåren. Vissa av dem bär fortfarande skoluniform. Det är The Dancing Troups, får jag veta, ytterligare ett av Inemas initiativ. Under torsdagseftermiddagarna får de lära sig traditionell rwandisk dans. En gång kom Marockos kung för att se dem uppträda, berättar Timothy Akimanzi.

Efter The Dancing Troups, när himlen mörknat helt, öppnar Inemas välbesökta cocktailkväll. En DJ har börjat spela afrobeats på terrassen. Jag frågar Timothy Akimanzi om många av barnen som deltagit i konstnärsmentorsprogrammet och dansgruppen kommer på besök när de blivit äldre, för att hänga med sina gamla mentorer under cocktailkvällarna. Det gör de.

Men det är långt ifrån bara konstnärer som kommer hit. Jag träffar bland annat en diplomat från amerikanska ambassaden, vars stora kantiga glasögon stassats med glittrande stenar i nästan samma färger som Inemas fasad. Efter en stund rullas det in en ångande vagn med quesadillas och en hemtrevlig doft av matos sprider sig över trädgården. Trots att många här aldrig träffat varandra förut känns det som att vi är ett stort kompisgäng som samlats för att umgås.

Inema Arts Center handlar alltså inte bara om konst. Det är större än så. Inema är en gemenskap – för föräldralösa barn, skolungdomar och vuxna. För rwandier, östafrikaner och människor från jordens alla platser. Konst skapar gemenskap, gemenskap skapar konst, om vartannat.

Gemenskap står inte i paritet med hur Rwanda omnämns i internationella medier. Jag frågar Timothy Akimanzi vad svenskarna han har samarbetat med främst förknippade med Rwanda. Svaret är folkmordet 1994, och särskilt dess hänsynslöshet. Grannar dödade grannar, familjemedlemmar dödade andra familjemedlemmar, lärare dödade elever. Just därför utgör kanske Inema Arts Center en större del av försoningen av folkmordet än vad som märks på ytan. Här umgås människor villkorslöst – vem som helst får komma, det är bara att trilla in någon gång under kvällen för att hänga, beskriver den ena grundaren Emmanuel Nkurang.

Kanske är denna villkorslöshet mer effektiv för att återuppbygga den rwandiska folksjälen än Kwibuka, den årliga hundra dagar långa minnesperioden för folkmordet. Vissa hävdar nämligen att Kwibukas utformning spär på etniska spänningar för president Paul Kagames egen politiska vinning, snarare än att bidra till verklig försoning. 2003 förbjöd han att tala om olika folkslag, och återföreningskonceptet “Ndi Umunyarwanda”, “Vi är alla rwandier”, lanserades 2013. Samtidigt sa Paul Kagame såhär i sitt tal på den officiella öppningsceremonin av Kwibuka den sjunde april 2022:

– Föreställ er om vi hade förföljt och diskriminerat de som dödade vårt folk. Det hade varit vår rättighet, men vi gjorde det inte. Vi besparade dem. Vi är inte samma.

Han fortsätter alltså att vi:a och dom:a mellan folkgrupper under Kwibuka. Det är tydligt att Paul Kagame vill påminna om vilka rwandier som var förövare och vilka rwandier som var offer 1994, så att folkmordets stigma kan fortsätta användas som ett politiskt verktyg. Därför känns Inema-gemenskapen som en stark kontrast till regeringens initiativ att återförena folket.

Så småningom ansluter Innocent Nkurunziza, den andra grundaren. De är sex bröder totalt, varav fyra ställer ut på Inema. Bröderna föddes i exil i Uganda och flyttade tillbaka 1997. Innocent Nkurunziza är äldst och han drar blickarna till sig – han är lång, rör sig elegant och är klädd i en gul satinskjorta. Jag frågar honom hur Inema kan ge tillbaka så mycket till samhället.

– Därför att jag är ansvarig för allt, svarar han.

I taxin på väg hem kan jag inte släppa den meningen. Den borde ha yttrats av Belgien, Frankrike, FN och hela det internationella samfundet när rwandier började mördas skoningslöst i april 1994 efter år av inbördeskrig och politisk instabilitet. Den borde ha yttrats av Kofi Annan, då ansvarig för FN:s fredsbevarande styrkor, och Madeleine Albright, dåvarande FN-ambassadör för USA, för att förhindra folkmordet. Det är en mening vi alla måste konfrontera oss själva med oftare. Jag är ansvarig för allt. 

Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se