Debatt

Idrottsprojekt riskerar tappa utvecklingsfokus

Idrott används alltmer som medel för att uppnå fred och utveckling i utsatta delar av världen. Idrotten har en förmåga att attrahera många människor genom sin popularitet. Men trots intentioner om att bidra till hiv/aids-bekämpning eller fredssamtal riskerar fokus istället att hamna på tävling och prestation. Kanske sätter vi för stor tilltro till idrottens bidrag till global utveckling? Det skriver Niklas Hafen, doktor i idrottsvetenskap.

Idrott är ständigt i ropet när det handlar om att åtgärda diverse samhällsproblem. Ohälsa i form av övervikt och fetma bekämpas bland annat med fysisk aktivitet på recept och genom ökade resurser till idrott och hälsa i skolan. Den föreningsbaserade idrotten tros också hålla besvärliga ungdomar i schack och socialisera dem till skötsamma och ansvarsfulla medborgare.

Idrottens samhällsförtjänster kan i många avseenden anses triviala, i synnerhet eftersom det ofta handlar om att motverka typiska ”i-landsproblem”. Det som däremot blivit en trend är intresset för idrottens förtjänster i andra delar av världen. Den historiska bakgrunden till detta är bland annat den ”utvecklingsoptimism” som utvecklades inom ramen för Trumandoktrinen efter andra världskriget. Doktrinen innebar ett åtgärdsprogram som USA lanserade för att hjälpa de som då kallades ”tredje världens länder” att utvecklas och uppnå samma välstånd som västvärlden. Ett senare exempel är FN:s millenniemål. På ett övergripande plan handlade målen om att skapa ökad medvetenhet kring utsatta människors behov världen över. Det intressanta är hur idrott lyftes fram som ett viktigt medel genom vilket vissa av målen ansågs kunna uppnås.

Svårt att omsätta intentioner i handling

Tilltron till idrott inom FN sammanfattas i parollen Sport for Development and Peace – ett avsiktligt användande av idrott och fysisk aktivitet i syfte att uppnå fred samt social och ekonomisk utveckling i utsatta delar av världen. Exempel på denna våg av idrottslig filantropi är insatser där idrott används för att motverka spridningen av hiv/aids och för att skapa fredlig samexistens bland människor i konfliktdrabbade länder. I Skandinavien är Norge det land som varit mest engagerat i den här typen av hjälpinsatser, men det finns även exempel från Sverige och Danmark.

I min doktorsavhandling undersöker jag två sådana insatser: ett svenskt och ett danskt fotbollsprojekt i Sydafrika respektive Moldavien. Det svenska projektet syftade till att minska spridningen av hiv/aids bland unga kvinnor, och det danska projektet hade som mål att överbrygga en konflikt mellan två etniska folkgrupper. Även om insatserna har goda intentioner har det många gånger visat sig svårt att omsätta dessa i handling. Forskning har även visat att en del insatser tenderar att förespråka tävling och prestation istället för att fokusera på de samhällsutmaningar som insatserna syftar till att uppmärksamma och lösa. Sammantaget pekar detta mot att det i flera fall finns ett glapp mellan teori och praktik.

Syftet med min avhandling har varit att undersöka detta genom att analysera om aktuella insatsers uttalade intentioner stämmer överens med de åtgärder som implementeras. En av slutsatserna är att de många gånger inte gör det. Både det svenska och det danska fotbollsprojektet kommuniceras som hjälpinsatser inom vilka idrotten bara är ett medel, inte ett mål i sig. Från mina observationer framgår dock det motsatta: att den främsta målsättningen handlar om utvecklandet av fotboll. Verksamheterna domineras av tävling, träning och prestation, inte av hiv/aids-bekämpning eller fredssamtal. Det resulterar i två splittrade projekt, där såväl intention som färdriktning tycks ha gått förlorade.

Kontextanpassning kan motverka utvecklingsmål

Frågan är hur denna skillnad mellan teori och praktik kan förstås. Enligt min bedömning kan den förklaras med hjälp av två samverkande faktorer, den ena idrottslig och den andra organisatorisk. Idrottsfenomenets globala dragningskraft och popularitet är så pass stark att det blir svårt att balansera detta mot mer övergripande samhällsmål. Det kan med andra ord vara svårt att inte fokusera på de idrottsliga dimensionerna även i verksamheter som ytterst har andra mål. På ett organisatoriskt plan kan skillnaden förklaras av att organisationer ofta måste hantera olika miljöer och att de ibland, såväl internt som externt, måste anpassa sina verksamheter till motstridiga krav från dessa miljöer – inte minst för att erhålla legitimitet. Dessutom kan legitimiteten skifta beroende på kontext, och i och med det måste verksamheter anpassa sina strategier till de förhållanden som råder där de verkar.

De insatser jag har studerat kan helt enkelt inte ta för givet att samma resonemang som ger projekten legitimitet i Skandinavien – att man bekämpar olika former av sociala problem – ger legitimitet i Sydafrika och Moldavien. Tvärtom är det möjligt att ett alltför starkt fokus på ländernas problem i form av hiv/aids eller konflikter mellan samhällsgrupper i dessa länder uppfattas som provocerande och kritiskt, medan insatser för att stärka den inhemska fotbollen rimligtvis kan mötas med större välvilja. Insatserna har därför utvecklat två parallella legitimitetsskapande strategier: en i Skandinavien och en i Sydafrika respektive Moldavien.

Den skillnad mellan teori och praktik som framkommit i min avhandling kan alltså ses som en konsekvens av att aktuella insatser måste upprätthålla legitimitet i olika omgivningar genom att tillfredsställa olika sorters krav. Detta är nödvändigt för att insatserna ska kunna genomföras, men riskerar leda till att insatserna tappar fokus på utvecklingsmål.

Trots att hjälpinsatser som använder idrott som medel skulle må bra av att granskas ytterligare är det troligtvis få andra sociala och kulturella fenomen som har ett så stort inflytande på människor runt om i världen. Idrott är ofta enkelt, lättsamt och kostnadseffektivt och kan därmed integreras i människors vardagsliv på ett smidigt sätt. Den stora utmaningen ligger i att finna en balans mellan det rent idrottsliga och ambitionerna att genom idrotten lösa större samhällsproblem. Lyckas man väl med detta finns det en hel del positivt att bygga vidare på. Behovet av fler studier inom fältet är således stort.

Niklas Hafen

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt