Debatt

En europeisk utvecklingspolitik med tydligt mervärde

EU:s biståndspolitik har under senare år utvecklats i takt med nya fördrag och inte minst Europaparlamentets ökande inflytande på politiken. Sverige har en lång tradition av bistånd och utvecklingspolitik och kan därför bidra med en hel del kunskap och erfarenheter när europeisk utvecklingspolitik utformas.

Redan 2005 åtog sig EU:s medlemsländer att senast 2015 nå upp till FN:s mål om att avsätta minst 0.7 % av BNI till bistånd. Sverige, som höjde sin egen biståndsbudget rejält i och med regeringsskiftet 2006 och som sedan dess avsatt minst 1 % av BNI i den årliga statsbudgeten, föregår med gott exempel och kan därför med trovärdighet verka för att övriga EU-länder lever upp till sina åtaganden.

EU:s biståndspolitik har under senare år utvecklats i takt med nya fördrag och inte minst Europaparlamentets ökande inflytande på politiken. När jag började arbeta som rådgivare åt EPP-gruppens ledamöter i parlamentets utvecklingsutskott i början av 2000-talet handlade utskottets kritik av EU-biståndet mycket om att det i alltför liten utsträckning var resultatorienterat. Årsrapporter från EU-kommissionen innehöll detaljerade siffror på hur mycket bistånd som betalats ut till olika program och länder men det var snudd på omöjligt att utläsa vilka resultat som hade åstadkommits eller ens att se hur stor del som gått till sektorer som t ex hälso- och sjukvård.

När biståndsnivån ökar, i Sverige och i EU, ökar också ansvaret för att nå tydliga resultat. Minst lika viktigt som att öka biståndet är att se till att det används så effektivt som möjligt och når de som behöver det mest. Minst lika viktigt som att omfördela en del av världens resurser genom bistånd är att hjälpa utvecklingsländer att själva skapa tillväxt och välfärd.

Stegvis, och delvis genom påtryckningar från Europaparlamentet, har EU-biståndet blivit mer resultatorienterat och Kommisionens återrapportering har förbättrats. För att ytterligare effektiviseras måste EU:s samstämmighetspolitik genomföras bättre så att alla politikområden bidrar till eller åtminstone inte motverkar utvecklingspolitiken. FN:s milleniemål har varit ett viktigt instrument för en mer målinriktad politik för alla dess medlemsländer och har också fungerat som en stark drivkraft för större och bättre globala biståndsinsatser. Nu måste både EU och Sverige spela centrala roller när dessa mål ska vidareutvecklas efter 2015.

Men bistånd är aldrig i sig själv tillräckligt för att utveckla ett land utan kan bara fungera som en katalysator och som en förstärkare av annan politik. Ett långsiktigt utvecklingssamarbete kräver insatser som går långt utöver traditionellt bistånd. Demokratibistånd, konfliktförebyggande åtgärder, flyktingmottagning och –assistans, miljöinsatser och handelsfrämjande är exempel på områden där EU kan och ska spela en viktig roll i omvärlden och i synnerhet i utvecklingsländer eftersom fred, demokrati, men också en social, ekonomisk och miljömässigt hållbar utveckling är nödvändiga förutsättningar för dessa länder att skapa trygghet, tillväxt och välfärd.  Det är också insatser som tar itu med roten till flyktingströmmar och som därmed bidrar till att färre människor tvingas fly sitt land för att överleva.

Det traditionella biståndet såg statiskt på rollerna som biståndsgivare och biståndstagare. En långsiktig utvecklingspolitik måste istället utformas som ett partnerskap där målen uppnås genom en kontinuerlig politisk dialog som omfattar grundläggande principer som god samhällsstyrning, öppenhet, demokratiska institutioner, respekt för mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och social trygghet.

EU:s demokratistöd ska bland annat omfatta valövervakning, stöd till korruptionsbekämpning och transparenta finansiella styrsystem och assistans till ett levande civilt samhälle. EU:s utvecklingssamarbete ska också assistera partnerländernas ekonomiska reformer genom bland annat stöd till marknadsutveckling, infrastruktur och handel, fördjupad regional integration, utveckling och diversifiering av råvaruprodukter samt främjande av ett gynnsamt företagsklimat. Samverkan mellan offentliga och privata aktörer bör också stimuleras. När det gäller handeln så måste EU tydliggöra att det inte rör sig om en dold agenda för att skapa nya marknader för europeiska produkter, utan det uttalade syftet måste vara att få partnerländerna att stå sig bättre på världsmarknaden och inte minst att minska de ofta höga tullmurarna mellan utvecklingsländerna själva. Det är ett faktum att länder som öppnat upp sin handel har utvecklats betydligt fortare än länder som präglats av protektionism. EU ska också vara drivande i kampen mot den skatteflykt som innebär större utflöden för utvecklingsländer än inflödet från hela det globala biståndet.

Sverige har en lång tradition av bistånd och utvecklingspolitik och kan därför bidra med en hel del kunskap och erfarenheter (av såväl framgångar som bakslag) när europeisk utvecklingspolitik utformas. EU finns representerat i stort sett i alla världens utvecklingsländer och kan och ska på plats spela en samordnande roll för medlemsländernas bistånd. Genom synergieffekter och en gemensam hållning till utvecklingsmålen kan EU-biståndet bidra till större målmedvetenhet och långsiktighet som i sin tur leder till en mer trovärdig och synlig politik. Det är också vad som krävs för att visa ansvar som världens störste biståndsgivare. Europaparlamentet och dess ledamöter har en viktig uppgift i att granska utförandet av EU:s utvecklingspolitik och att i dialog med EU-kommissionen ständigt söka vägar att göra den mer målinriktad och effektiv.

När svenska europaparlamentarikers aktivitet i utvecklingsfrågor har utvärderats av CONCORD Sverige så har kristdemokratiska ledamöter hamnat i topp såväl 2009 som nu 2014. I Sverige har Kristdemokraterna varit pådrivande för enprocentmålet i regeringssamarbetet och det har nu upprätthållits i två mandatperioder. Det är alltså ingen tvekan om att dessa frågor är centrala för partiet och att det är ett engagemang som kommer att förnyas efter valen såväl till Europaparlamentet som till Sveriges Riksdag.

Jesper Haglund,

Politisk rådgivare, EPP-gruppen i Europaparlamentet
Kandidat (kd) i valet till Europaparlamentet, plats 39

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: