När man jobbar med hållbar utveckling krävs det uthållighet i relationerna, skriver FUF-pristagaren Anna-Karin Gauding.

Analys

Det krävs uthålliga relationer i utvecklingsarbetet

För att lyckas med utvecklingssamarbeten krävs uthållighet och hållbara relationer. Det är en av slutsatserna som FUF-pristagaren Anna-Karin Gauding drar efter 35 års arbete med hållbar utveckling i Chile. Här sammanfattar hon pristagarföreläsningen hon höll i maj.

I den här texten kommer jag att fokusera på projekt jag varit med och drivit under mina 35 år i Chile. År 1990 gick Chile från diktatur till demokrati. Att vara med om den övergången var spännande och krävande, men framför allt ett stort privilegium. Från att under 13 år med Diakonia i Latinamerika ha varit en dialogpart och biståndsförmedlare blev jag en samarbetspart och projektformulerare. Det gav en annan synvinkel.

Uthållighet är ett sätt att skapa hållbara relationer och jag hävdar att båda dessa komponenter behövs för en hållbar utveckling. Man blir bara trovärdig som samarbetspart när relationen är uthållig och transparent. Men ofta ser verkligheten inte ut så, som följande exempel visar.

Boliden och företags bristande sociala ansvar

Året jag kom till Chile (1984) sålde svenska Boliden 20,000 ton tungmetaller till ett fantasibolag i staden Arica, norra Chile. MR-organisationen SERPAJ (Servicio de Paz y Justicia) berättade att giftiga metaller dumpats där och förgiftat befolkningen. På 80-talet rådde diktatur i Chile. Det saknades en miljölagstiftning som reglerade hantering av farligt avfall. Idag efterlyser jag dock ett moraliskt socialt ansvar – trots att Boliden inte längre har juridiskt ansvar.

Cancerfall, fosterskador och spontana aborter bland befolkningen avspeglas i statistik och i vittnesmål. Arica är ett dagsaktuellt exempel på bristande koherens mellan hållbarhetspolicy och praktisk hållning.

Kortsiktiga projekt med långsiktiga mål

Ett annat exempel är alla nya program för innovation och samverkan, som ofta har kortsiktiga format men väntas leda till självständiga, lokalfinansierade aktiviteter. På 90-talet ville man ”sy ihop” svenska och chilenska företag och institutioner. Det talades vackert om partnerskap för kunskaps- och teknikutbyten genom studiebesök och konferenser.

Visst kan positiva synergier uppstå vid dessa möten, men finansieringen tillåter sällan uppföljning och brobyggande. En vecka räcker inte för hållbart samarbete. Jag har genom åren sett skickliga föreläsare som reser världen runt, håller PowerPoints och får applåder. Men min erfarenhet är att detta ytterst sällan skapar reell förändring, oftast behöver mer göras.

Uthålliga relationer trots kortsiktiga projekt

Några projekt som jag arbetat med har haft långsiktiga mål men varit korta till formatet: rena punktinsatser eller som bäst tvåårig finansiering. Uthållighet i relationerna har ändå främjat ett brett, bestående kontaktnät. Deras gemensamma nämnare har varit satsning på samarbete mellan akademien, offentlig och privat sektor, där även svenska organisationer varit involverade.

Jag har i nära 30 år arbetat med kommunal avfallshantering, främst i Chile. Där har olika kommuner samarbetat för att lösa gemensamma problem. Under tio år samordnade jag ett stort antal studiebesök mellan Chile och Sverige. Besökare kunde då med egna ögon se att förändring är möjlig. Många av projektdeltagarna är idag kommunala miljöchefer, väl insatta i cirkulär ekonomi och med kännedom om olika avfallstekniker. De formulerar idag egna lokala projekt.

Ett projekt som i efterhand bör ses som uthålligt är byggandet av ett kulturcentrum i ett utsatt område i Santiago på 90-talet. Det skulle stå som förebild för andra centra i landet. Demokratiorganisationer skulle leda projektet tillsammans med kommunstyret och den svenska organisation jag samordnade. Det var ingen lätt uppgift. De lokala organisationerna levde kvar i oppositionsandan från diktaturen och ville inte se kommunstyret som samarbetspart. Centret byggdes, men med kraftigt nedskuren budget. Idag blomstrar centret med flera hundra besökare dagligen och en högst levande kulturscen. Det har blivit ett hållbart alternativ till ett liv på gatan med droger, alkohol och brottslighet.

Ett projekt för demokratisk samhällsstyrning i Chile och Colombia, finansierat av Palmecentret, är ett annat exempel som burit frukt efter flera år. Här var aktörerna både offentliga och privata. När utvärderare skickades till Colombia efter bara ett års arbete, för att vistas en enda dag på en av orterna, gav de tummen ned. Ingen fortsatt finansiering. Men faktum är att projektet bidrog till förändring i synsättet på demokratisk samhällsstyrning. Som en av deltagarna sa: ett nytt tankesätt har tagit plats i deras DNA, och går i arv. Många av deltagarna har idag betydande uppdrag i organisationer på alla samhällsnivåer.

En tvåårig insats för hållbar turism i en fattig provins i södra Chile har knoppat av sig på en rad nya projekt för en hållbar lokal utveckling. Klimatfrågan har blivit viktig och inför klimattoppmötet COP25 i december planeras ett seminarium med internationella experter. Ett universitet samarbetar här med kommunerna och  andra lokala organisationer

Gemensamma nämnare och lärdomar

Projektens framgång vilar på samarbete mellan lokala och regionala myndigheter, universitet, företag och lokala organisationer, med stöd av svenska organisationer. Är det då möjligt att identifiera gemensamma framgångsfaktorer?

1. Betydelsen av eldsjälar
Eldsjäl har med åren blivit ett begrepp på spanska: alma de fuego. Eldsjälar behövs för att driva goda initiativ vidare när processer möter motgångar. Och eldsjälarna behöver kunna samarbeta i team.

2. Möjligheter till synvändor
Betydelsen av synvändor kan inte nog poängteras. Om ett program är väl upplagt kan ett enda studiebesök omskapa deltagarnas syn på möjligheterna till förändring.

3. Samverkan
Ett uthålligt utvecklingsarbete vilar på minst tre ben: samarbete mellan offentliga inrättningar på olika nivåer, privata entreprenörer, civilsamhällesorganisationer samt akademi.

4. Flexibilitet i projekt
Det internationella utvecklingsarbetet ställer ofta snåriga krav som inte tar hänsyn till svårigheter som kan uppstå. Budgetar måste tillåta löpande korrigering av felaktiga hypoteser och metoder. Kvantitet går ofta före kvalitet vid redovisning och ofta finns de kvalitativa förändringarna inte ens med som en variabel. Djupare kvalitativa förändringar märks inte efter ett par år, ibland ser man frukterna först 20 år efter insatsen.

5. Brobyggare behövs
Det budgeteras sällan för samordnarrollen i projekt, framförallt om finansieringen avser kortsiktiga insatser. Men brobyggare behövs för att upprätta och underhålla kontaktytorna, i synnerhet i internationella projekt där språk- och kulturskillnader ska överbryggas. Många insatser har runnit ut i sanden just för att det saknats brobyggare.

6. Solidariska gester och empati ger hållbara relationer
Ett solidariskt handslag och tid för mänskliga möten ger en tillfredsställelse som ingen materiell ersättning kan uppväga. Det handlar ommedmänsklig förståelse och vi behöver alla öva på att lyssna in och möta varandra i våra ömsesidiga strävanden efter bättre levnadsvillkor i världen.

Med den klimatkris som blir alltmer akut måste vi inte bara agera resolut och NU, utan också se till att jorden överlever med mänskligheten ombord, i medmänskliga, hållbara relationer. Horisontellt kunskapsutbyte och partnerskap är därför viktigare än någonsin. Vi måste kunna agera tillsammans. Vi måste släppa egots behov av bekräftelse. Först med hållbara och uthålliga relationer kan vi åstadkomma en hållbar samverkan.

Dela det här:

Hjälp oss att förbättra Utvecklingsmagasinet

Svara på vår enkät så att vi kan fortsätta driva och utveckla vårt digitala magasin.

Starta enkät