President Donald Trumps fredsplan för Gaza hyllas av omvärlden, men flyktingars perspektiv och rättigheter lyser med sin frånvaro. Att samma president som talar om fred för Gaza beskriver människor på flykt som “ett angrepp på västländerna och deras gränser” ringer illa för palestinier som hoppas på att återvända hem, skriver FUF:s korrespondent i Bryssel Signe M. Andersson.
Det är den 13:e oktober och tårar blandas med jubel när bussarna rullar in. Efter 738 dagar i fångenskap får gisslan återförenas med sina familjer. Det första steget av den amerikanske presidenten Donald Trumps 20-punktade fredsplan mellan Israel och Hamas. I utbyte har Israel släppt över två tusen palestinska fångar. Världsledare lovordar Trumps diplomatiska triumf. Det är välkänt att presidenten gillar att bli hyllad.
– Vi gav er vapen och ni har använt dem väl!, säger Trump när han talar inför det Israeliska parlamentet samma dag.
Orden klingar hårt mot bakgrunden av att över 68 000 palestinier dött till följd av kriget. Ytterligare miljontals människor har drivits på flykt. Människor som blivit en del av den “okontrollerade migrationskrisen” – den “invasion” som Trump bara veckor tidigare beskrivit för FN:s generalförsamling.
Samtidigt, bara timmars flygresa från FN:s högkvarter i New York, råder en annan verklighet. I Libanons flyktingläger växer generationer av palestinska barn upp bakom rostiga grindar. Enligt UNRWA lever omkring en halv miljon registrerade palestinska flyktingar i Libanon. Landets företrädare påpekar att deras kapacitet är begränsad och har efterfrågat större internationell solidaritet. Många får aldrig gå i skolan. Ungdomar letar desperat efter arbete, och familjer lever i ett limbo där varje dag blir en kamp för det mest grundläggande.
– Först blev jag glad att de får andas lite – att barnen får äta. Men jag är rädd att allt försvinner på en sekund, säger Sabrine när hon pratar med Sveriges Radio från flyktinglägret Bourj al-Barajneh i Beirut.
Hon beskrev att hon var rädd att vapenvilan i Gaza skulle bli lika bräcklig som den i Libanon, där israeliska attacker fortfarande sker nästan dagligen. I samma läger sjunger Raghad al-Arabji en sång som berättar om längtan att återvända till Gaza. Att aldrig mer kallas flykting. Hon drömmer om att människorna där ska få stanna i sitt land. Att de aldrig ska behöva leva som hon.
En våldsam “fred”
Dagar efter Sabrine och Raghads intervju har våldet blossat upp igen. Enligt Reuters har Hamas på obestämd tid fått grönt ljus av Trump att upprätthålla säkerheten i Gaza – något som snabbt omsatts i dödligt våld och offentliga avrättningar av misstänkta kollaboratörer med Israel.
Under söndagen rapporterade flera medier om nya israeliska flygattacker efter anklagelser om beskjutningar mot militären samma dag. Bland annat mot flyktinglägret Brueij i centrala Gaza. Rafahövergången mot Egypten stängdes helt i samband med detta – en ny blockad av den tillfälliga vägen ut för civila och infart för humanitär hjälp.
I februari föreslog Trump att Gaza skulle tömmas och att USA skulle ta över Gazaremsan; “äga den”. Hela befolkningen skulle mottas av Egypten och Jordanien. En stor kontrast från när Trump beskriver migrationen som “Västeuropas död” i FN:s talarstol. Ett budskap om att vi västländer ska inte ta emot flyktingar, men det ska ni.
Den nuvarande planen föreslår inte längre att Gaza ska tömmas. Men den erbjuder varken frihet från ockupationen eller närmande till en tvåstatslösning. 90 procent av Gazas befolkning lever nu som internflyktingar enligt UNRWA – miljontals människor fångade i ett sönderbombat land.
Vad som händer med de palestiner som flytt landet har ännu inte framgått. Det är en internationell rättighet för flyktingar att återvända – men just detta har kontinuerligt mötts av motstånd i tidigare fredsförhandlingar.
– Israeliska araber utgör ett hot mot demografin och den judiska statens existens, sa Netanyahu på en konferens 2003.
Omkring sju miljoner judar och två miljoner kristna och muslimska palestinier är medborgare i dagens Israel. Utanför lever drygt fjorton miljoner palestinier i exil. Flyktingar som föddes utanför landet nekas rätten att återvända till Israel, Västbanken eller Gaza – även om deras familjer bott där i generationer. De får varken medborgarskap eller möjlighet att ärva någon legal status, och kan inte få uppehållstillstånd genom giftermål med en israelisk medborgare. Något som för många innebär en permanent statslöshet menar Human Rights Watch. En flyktingstatus som ärvs i generationer. “Israel är en stat för judar och bara dem”, deklarerade Netanyahu 2019.
När Donald Trump beskriver flyktingar som ett hot mot väst, markerar han en tydlig förskjutning i den politiska retoriken. I stället för gemensamt ansvar och nedrustning betonas nu gränser, självbestämmande: “Fred genom styrka” – som Trump själv beskrev i det israeliska parlamentet.
Samtidigt fortsätter vardagen i flyktinglägren, långt från Vita Husets palats. Där lever människor som förlorat allt, men som fortfarande väntar på det ansvar som världen lovade att dela.
När de överdådiga hyllningarna för Trumps fredsplan tystnar återstår frågan: Hur länge kan världen tala om fred och samtidigt blunda för dem som fortfarande är på flykt från krig?
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
