I vissa delar av världen måste HBTQ+ personer fortfarande dölja vilka vi är. Det skriver FUF-korrespondenten Sofia Karlsson, som för närvarande befinner sig i Zambia – ett land där homosexualitet är olagligt. Foto: Ajay Mahato. Källa: Wikimedia Commons.

Krönika

Att leva som HBTQ+-person i Zambia har påmint mig om varför Pride behövs

Under juni månad firas Pride på flera håll i världen. Många ser det mest som ett tillfälle att dansa på gatan och ha på sig en enorm mängd glitter, men den första Prideparaden var en politisk protest mot trakasserier som HBTQ+ personer tvingades utstå dagligen. Jag är själv bisexuell, och efter att ha levt i Zambia det senaste halvåret har jag blivit påmind om varför Pride fortfarande behövs.

Homosexualitet är olagligt i Zambia, där jag har bott och arbetat i snart ett halvår. När svenska ambassaden i Lusaka hissade Prideflaggan den 17 maj för att markera IDAHOT, den internationella dagen mot homofobi, transfobi och bifobi, drunknade kommentarsfältet i negativa kommentarer. Folk buar i biografen när en scen med HBTQ+-personer spelas upp, även om det bara är två män som håller hand. Men främst märks det i en påtvingad tystnad – HBTQ+-personer förväntas inte existera, och när vi gör det ändå förväntas vi gömma oss.

Det är först nu när jag flyttat hit som jag insett vilken trygg och säker bubbla jag har levt i under min uppväxt i Sverige. Det är utmattande att tvingas dölja en del av vem jag är hela tiden, både hemma och på jobbet. När jag tittar på serier med HBTQ+-personer på teve oroar jag mig för vad grannarna ska tänka och drar ner volymen. Mina sociala medier är privata och jag har inte vågat ge ut min Instagram till mina kollegor, även om det har gjort det svårare att skapa meningsfulla förbindelser.

Trots att det är tråkigt och obekvämt är det egentligen inte farligt för mig personligen. Dessutom är min obekvämhet tillfällig, även om skjutningen som nyligen inträffade på en gaybar i Oslo har skakat min tilltro till min egen säkerhet hemma i Sverige. Många grupper har betydligt svårare att skydda sig mot trakasserier. Ju mer man skiljer sig från den heteronormativa normen, desto större är risken. Trans- och intersex personer är speciellt utsatta, men vi har alla rätt till skydd.

Enligt Global Philantrophy Project (GPP) är Sverige ett av de länder som ger mest bistånd för att främja HBTQ+-rättigheter utomlands. En vanlig kritik mot detta arbete är att HBTQ+-rättigheter skulle vara en västerländsk uppfinning, som nu påtvingas afrikanska länder. I själva verket är många av dagens lagar mot homosexualitet ett arv från kolonialtiden. Självklart existerar HBTQ+-personer även i Zambia, fast de ofta tvingas göra så i det dolda eller riskera trakasserier.

Många HBTQ+-personer har också modet att kämpa för våra rättigheter. Jag har enorm respekt och tacksamhet för dessa aktivister som vågar ta ställning i situationer som inte bara är obekväma utan ibland rent utav livsfarliga. Frammarchen vi har sett sedan Stonewallupproret, startskottet för dagens Pride-parader, är ett resultat av HBTQ+-rörelsens envisa kamp. Den kampen fortsätter i dag.

När jag äntligen kom ut till mina kollegor efter sex månaders vänskap, visade det sig att två av mina närmsta vänner här i Zambia också var bisexuella. Förutom att ångra att jag inte vågade säga något tidigare, blev jag påmind om att vår största styrka är varandra. Pride är ett uttryck för den gemenskapen – som växer sig starkare dag för dag, trots hindren i vår väg. 

Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: