Lite mer än tio år har gått sedan den FN-sanktionerade Nato-interventionen i Libyen militärt tvingade fram ett regimskifte och störtade diktatorn Muammar Gaddafi. Utvecklingsmagasinet har intervjuat utgivaren av alliansfriheten.se, Lars-Gunnar Liljestrand, för att kasta ljus på hur militärinsatsen, som Sverige var en del av, bröt mot folkrätten på flera olika plan.
– En ohygglig katastrof, säger Lars-Gunnar Liljestrand i upprörd ton om de konsekvenser som direkt följde av resolution 1973 som FN:s säkerhetsråd klubbade igenom 17 mars 2011.
Dess skenbara syfte var att skydda civila och ställa sig neutrala i konflikten, men i själva verket öppnade den upp för den utländska interventionen i Libyen 2011 att störta diktatorn Muammar Gaddafi. Lars-Gunnar Liljestrand är tidigare ordförande för Föreningen FiB-juristerna och medförfattare till bl.a. ”Lagen mot krig: Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen.”
När den arabiska våren anlände till Libyen 2011 uppstod interna stridigheter mellan rebeller baserade i Benghazi i östra Libyen och Gaddafis regeringsstyrkor. Civilbefolkningen kom emellan och drabbades hårt i konflikten där flera hundratals civila dog, enligt Amnesty International och Human Rights Watch.
Enligt en FN-rapport från 2014 framkom det att rebellstyrkorna var minst lika skyldiga till omfattande krigsbrott och kränkningar mot mänskliga rättigheter som regeringstrupperna. Däremot antogs resolution 1973 med motiveringen om anklagelser om systematiska och omfattande kränkningar mot mänskliga rättigheter endast från regeringssidan. Strax därefter inleddes det Nato-ledda bombkriget som fick dödstalen att stiga dramatiskt och utlöste vad som kallas ”det andra inbördeskriget” i Libyen, vars svallvågor av destabilisering och flyktingströmmar ekar än idag.
– Säkerhetsrådet är också skyldiga att följa FN-stadgan och jag menar att dom gjorde våld på det. Kapitel sju i FN stadgan säger att om säkerhetsrådet ska kunna ge mandat till ett militärt ingripande i ett land behöver det vara en konflikt som hotar den internationella säkerheten och freden. Något sådant kan man inte påstå och därmed föll hela grunden för interventionen, säger Liljestrand. Han fortsätter:
– När resolutionen väl antogs uppstod ett nytt folkrättsbrott genom att de överskred de militära begränsningar som resolutionen angav. Den fick bara gälla för att upprätta en flygförbudszon och att skydda civila, men redan från dag ett inledde man ett bombkrig och bröt mot resolutionen genom att direkt angripa Gaddafis regeringsstyrkor.
Resolution 1973, som säkerhetsrådet antog, var i sig alltså ett brott mot FN stadgans våldsförbud då det inte handlade om hot mot internationell fred och säkerhet. Snarare handlade det om ett sedan tidigare pågående inbördeskrig, som interventionen endast tjänade till att förlänga. Istället för att mäkla fred i ett lands interna stridigheter tog man rebellernas parti och militärt framtvingade ett regimskifte.
På flera nivåer skedde det övergrepp mot folkrätten i den intervention i Libyen som rättfärdigades under parollen ”responsibility to protect,” (R2P). Detta var benämningen på den folkrättsliga princip som växte fram efter världssamfundets misslyckade ingripande mot folkmordet i Rwanda 1994. Minnet av Rwanda, menar Liljestrand, spökade i beslutsprocessen kring Libyen då man snabbt kom fram till att det var ett folkmord i görningen.
Men Liljestrand ställer sig skeptisk till den även den slutsatsen.
– Resolutionen 1973 hade ett säkerhetsrådsbeslut, såtillvida var den riktig, men sakfrågan var ju inte att vi stod inför ett folkmord, säger Liljestrand, och refererar till två oberoende undersökningar av det Brittiska underhuset och Norges Libyenkommitté.
Båda undersökningarna brister i sin diskussion kring brott mot folkrätten förklarar Liljestrand, men de bägge fastställde att misstanken om folkmord baserades på ogrundade rykten som underrättelsetjänster senare inte kunnat bekräfta och som man agerade förhastat på. FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-Moon själv, menar Liljestrand, var en av de mest högljudda röster som profilerade folkmordsretoriken utan hänvisning till källor.
“Förhastat” är ledordet när Liljestrand beskriver ytterligare ett folkrättsbrott som den västliga interventionen gjorde sig skyldig till. FN stadgan säger att innan det beslutas om militär intervention ska man ha uttömt alla diplomatiska möjligheter till fredlig lösning.
– Det gjorde man inte, trots flera länders upprepade vädjan och erbjudande om att förmedla en fredlig förhandling, bland annat från den Afrikanska Unionen, säger Liljestrand.
Den svenska JAS-insatsen stod för nära 40 procent av Natos flygspaning och kan därför, enligt Liljestrand, misstänkas ha spelat stor roll i att underlätta det folkrättsvidriga angreppet på Gadaffis regeringsstyrkor. Han betonar att därmed även Sverige bör tillsätta en oberoende kommission för att utreda dess roll i folkrättsövertrampet.
Folkrättsprincipen R2P, som är till för att skydda världen mot folkmord, förlorade sin legitimitet efter att den felaktigt användes som skäl för vad som Sverige fortfarande ser som det goda bombkriget, menar Liljestrand.
– Den dog i samband med det. Punkt och slut. Den kommer knappast att kunna återupplivas inom överskådlig tid, säger han.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se