Trots att Västsahara är ockuperat på ett liknande sätt som Palestina är det få i Sverige som känner till situationen där. Sverige borde nu erkänna Västsahara som land, förstärka biståndet och bojkotta produkter från det ockuperade territoriet. Det skriver Jan Strömdahl från Svenska Västsaharakommittén.
Vad kan rädda Västsahara? Ställ den frågan till din granne och du får troligen svaret ”vadå Västsahara?”
Detta är en del av problemet. Det är så få i Sverige som ens vet att Västsahara existerar. Och då är kännedomen ändå ovanligt stor i vårt land efter ett långvarigt politiskt och humanitärt engagemang. Men det är stor skillnad mot Palestina som är i en liknande situation. När Sverige 2014 erkände Palestina som stat blev det inget sagt om Västsahara. För litet och okänt trots att en riksdagsmajoritet krävt ett erkännande redan 2012 och svenska folkrättsexperter hade förklarat att inga hinder förelåg.
När frågan aktualiserades igen 2016 hade Marocko skrämt livet ur den svenska regeringen genom att bland annat demonstrera utanför svenska ambassaden och hota svenska företag. Frankrike stöttade som alltid sin gamla koloni. Erkännandet av Palestina hade inte blivit någon succé. Erkännandet av Västsahara avskrevs tills vidare.
En före detta spansk koloni
Så vad är då Västsahara? Det är en före detta spansk koloni och provins på Afrikas västkust. Gränserna är ett minne från 1800-talet då Europas stormakter med linjal delade upp Afrika efter sina intressen. Frankrike tog det mesta i nordväst men Spanien lyckades kapa åt sig Spanska Sahara med en del intressanta naturresurser.
När den spanske diktatorn Franco låg på dödsbädden lät han Marocko och Mauretanien dela på Västsahara. Det fanns då redan en befrielserörelse, Polisario Front, som hade påbörjat kampen för att Västsahara liksom alla andra kolonier i Afrika skulle bli fria och självständiga.
Blev långt krig med Marocko
Det blev ett 16-årigt krig med Marocko. Mauretanien gav upp efter fyra år. Marocko fick hjälp av Frankrike och USA men lyckades inte besegra den västsahariska guerillan, som fick stöd av Algeriet. Marocko fick också israelisk hjälp med att bygga en 270 mil lång minerad sandmur som kom att avskilja det ockuperade kustområdet från det Polisariokontrollerade ökenområdet.
1991 lyckades Organisationen för afrikansk enhet och FN medla fram ett eldupphör och en fredsplan som Marocko och Västsahara skrev under. Det viktigaste elementet var att en folkomröstning skulle genomföras bland västsaharierna. Den skulle avgöra om Västsahara skulle bli självständigt eller en del av Marocko.
Den marockanske kungens främsta intresse för Västsahara handlar om naturresurserna fosfat för handelsgödsel, rika fiskevatten, troligen olja, odling av tomater och annat i växthus, export av sand till byggen och playor men främst är respekten för kungamakten beroende av fortsatt ockupation.
Västsahara är nu tre områden
Idag består Västsahara av tre separata områden, det ockuperade territoriet, det befriade området och flyktinglägren.
Det ockuperade området är det största och rikaste. Här dominerar numera marockanska bosättare, ditlockade med ekonomiska förmåner och jobb. Västsaharierna är förtryckta ekonomiskt, socialt och rättsligt. Antalet västsaharier är ungefär detsamma som i lägren, 170 000.
Det befriade området är en glesbygd öster om muren. Här finns mest nomader och den västsahariska folkarmén, men även den symboliska huvudstaden Bir Lehlu och Tifariti, där Polisario höll sin senaste kongress.
De fem flyktinglägren ligger på algerisk ökenmark och började byggas som tältprovisorier när västsahariska familjer flydde fosforbomber och kanoneld på sjuttiotalet. De är numera välorganiserade samhällsbildningar med murade hus, grundskolor, sjukhus, butiker och en demokratisk förvaltning. Lägerbefolkningen är beroende av internationellt bistånd, och den kommer från FN, EU, Algeriet och frivilligorganisationer i främst Spanien och Italien.
Har rätt till självbestämmande
Västsahara som helhet har enligt FN-stadgan en ställning som icke självstyrande territorium. Det innebär att Västsahara har rätt till självbestämmande och avkolonisering. Och det är Spanien som fortfarande är administrativt ansvarig för koloniseringen även om man försöker slippa undan. Denna ställning har inte Palestina men däremot till exempel Gibraltar.
Den västsahariska befolkningen har rätt till den folkomröstning om sin framtid som parterna kom överens om redan 1991 och som marockanerna sedan motarbetar när de förstått att resultatet inte kommer att gynna dem.
Västsahara i sin helhet har enligt EU-domstolen rätt att slippa omfattas av de fiske- och handelsavtal som EU träffar med Marocko. Västsahara är helt enkelt inte en del av Marocko. Men EU respekterar inte sin egen domstol!
Det viktigaste är att erkänna landet
Det viktigaste är att snarast verkställa erkännandet av den Västsahariska Arabiska Demokratiska Republiken. Det skulle bli ett genombrott för de goda krafterna i Europa och ingjuta nytt hopp om en fredlig lösning hos ungdomarna i hela Västsahara.
Vi bör stödja Polisario när det gäller följande beslut fattade på kongressen i december 2019:
- Vi avvisar Frankrikes försök att ändra Västsaharafrågans rättsliga karaktär. Vi kommer endast att förhandla på grundval av FN:s och AU:s åtagande att försvara det västsahariska folkets rätt till självbestämmande, fredsavtalet och den västsahariska frågans karaktär som en fråga om avkolonisering.
- Det är absolut nödvändigt att FN:s generalförsamling fastställer ett datum för att hålla folkomröstningen om västsahariernas framtid.
- Vi ska satsa på rekonstruktion och utbyggnad av det befriade Västsahara.
Dessutom ska vi svenskar driva på för att förstärka biståndet till lägren och det befriade området samt bromsa naturresursstölderna och bojkotta produkter från det ockuperade territoriet.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
