Efter nästan 40 år av krig kan fredsavtal vara nära i Afghanistan. Men för att uppnå verklig fred krävs mer än ett underskrivet papper. En hållbar fred förutsätter lokal förankring och meningsfull inkludering av civilbefolkningen, skriver Andreas Stefansson på Svenska Afghanistankommittén.
Den senaste tiden har vi kunnat följa en utveckling där allt fler initiativ tas till eldupphör och fred i Afghanistan. President Ghani presenterade sin fredsplan i november förra året. I februari träffades afghanska representanter och talibaner i Moskva. Nyligen hölls den femte rundan av samtal mellan talibaner och USA i Doha. Detta är såklart en utveckling att följa nyfiket och hoppfullt. Med vad händer efter att avtalen skrivits under? Är freden nådd när bläcket från signaturerna har torkat? Och vilka kompromisser är parterna beredda att gå med på för att nå en fredsöverenskommelse?
Den 12 december 2018 arrangerade Svenska Afghanistankommittén, SAK, en internationell konferens med fokus på lokalt fredsbyggande. Experter med erfarenhet från arbete med fred, humanitärt arbete, utveckling och policy i Afghanistan samlades för att gemensamt öka förståelsen för hur fred kan byggas underifrån. Syftet var också att tillsammans med det internationella samfundet analysera hur de lokala krafterna i Afghanistan kan stärkas för att påverka, bygga och bära en långsiktig och hållbar fred.
I över 35 år har SAK jobbat för det afghanska folkets rättigheter och självbestämmande. Våra kollegor möter varje dag många av de människor som är allra värst drabbade och allra mest sårbara i den utdragna afghanska konflikten. 2018 hade vi nästan tre miljoner patientbesök på våra sjukhus och 90 000 barn i våra skolor, varav 60 procent flickor.
Dessa röster har hittills inte bjudits in till eller hörts i några fredsförhandlingar. Trots att det är civilbefolkningen i Afghanistan som levt med konsekvenserna av krig och våld i snart 40 år är de utestängda från samtalen. Många kvinnor i Afghanistan är just nu rädda för att deras rättigheter ska förminskas eller helt förhandlas bort. Bristen på kvinnligt deltagande i de påbörjade fredssamtalen är uppenbar. Men männen får inte ensamma låtas diktera villkoren för en framtida fred i Afghanistan.
Från konferensen kunde vi dra tre viktiga slutsatser om hur ett lokalt perspektiv kan bidra till en hållbar fred.
För det första krävs ett starkt lokalt ägarskap för att en fredsprocess ska få genomslag och bli bärkraftig. Inkludering måste vara ett ledord för samtliga förhandlingsparter genom hela fredsprocessen. Förutom kvinnors inkludering, beräknas ungefär 70 procent av den afghanska befolkningen vara under 30 år. Unga kan vara en enorm kraft till förändring, men måste också investeras i och inkluderas i beslutsfattande och fredsförhandlingar på alla nivåer. Ramiz Bakhtiar, Afghanistans första ungdomsrepresentant till FN påminde vid flera tillfällen under konferensen om att ”Fred är social transformation. Det är inte en enskild händelse där ett avtal signeras – det är en process”. Den processen måste vara lokalt förankrad.
För det andra måste insatser utformas utifrån en god lokalkännedom och förståelse för kontexten. Lokalbefolkningen och det lokala civilsamhället har en viktig roll att spela i att identifiera de krafter och faktorer som driver konflikten, men även de krafter som främjar en fredlig utveckling. Sveriges, EU:s och det internationella samfundets insatser måste bidra till att stärka de lokala fredsfrämjande och konfliktförebyggande krafterna som kan skapa fred i Afghanistan. Under förra året såg vi flera fredsinitiativ i Afghanistan. I samband med Eid utlystes en tredagars vapenvila och familjer kunde återförenas, om än för en kort stund innan stridigheterna drog igång igen. En fredsmarsch gick tvärs över landet med uppmaningen till de stridande parterna att lägga ner sina vapen. Rösterna för och längtan efter fred i Afghanistan finns där.
För det tredje visar det som kallas för ”the Triple Nexus” – kopplingen mellan humanitärt arbete, utvecklingssamarbete och fredsbyggande insatser – att det är av största vikt att öka samarbetet och kunskapsutbytet mellan internationella och nationella aktörer. Samtliga är viktiga pusselbitar för att främja lokala förutsättningar för fred, men stuprören riskerar leda till att möjliga synergier går om intet.
Om ingenting ändras inom utvecklingssamarbetet kommer snart den extrema fattigdomen i världen att vara koncentrerad i de fattigaste, kris- och konfliktdrabbade länderna. Om ingenting ändras i den afghanska fredsprocessen kommer den inte att bidra till en hållbar fred. Vi har ett gemensamt ansvar för att ingen lämnas utanför i vår strävan efter en fredlig och hållbar utveckling.
Med samtal om fredsavtal föds också ett hopp om fred. Men det är det afghanska folket som är det riktiga hoppet. Alla försök till fred måste börja med dem. För fred är mycket mer än ett avtal.
Se en film från konferensen
Här kan du se en kort film med tal och intervjuer från SAK:s internationella konferens om Afghanistan:
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
