Ta nästan vilket land som helst i världen och det är människorna på landsbygden som utsätts för flest människorättsliga kränkningar. Sedan 2012 vill FN ta fram en deklaration som skulle möjliggöra utformningen av specifika och nödvändiga lagar för att skydda denna grupp. Den här veckan samlas FN igen men Sverige är fortsatt passivt, skriver flera debattörer.
De allra fattigaste i världen lever och arbetar på landsbygden. Det är här hungern är som värst, vattenbristen störst, tillgången till utbildning, hälsovård och försörjningsmöjligheter allra sämst. Det är dem på landsbygden som trots utveckling och tillväxt i landet i övrigt ändå inte lyfts ur fattigdom.
Sedan 2012 arbetar FN med att ta fram en deklaration som skulle möjliggöra utformningen av specifika och nödvändiga lagar för att skydda småbrukare och andra som arbetar på landsbygden. Sverige har återigen en chans att bryta sin passiva inställning och aktivt stödja och bidra till att rättigheterna för dessa människor stärks.
Bonden får svårare att klara sig
Det är inte bara en deklaration för världens allra fattigaste. Kränkningar mot landsbygdens befolkning sker över hela världen, så även här i Sverige. Idag får den enskilde bonden allt svårare att klara sig. Jordbruk lägger ner i allt snabbare takt och tillgången till centrala samhällsfunktioner blir allt sämre, med nedläggningen av Sollefteå BB som det kanske senaste exemplet.
Att landsbygden kan fortsätta existera ligger i allas intresse. FN har de senaste åren signalerat att det är helt avgörande för så väl miljön som samhället i övrigt att främja utvecklingen av landsbygden och människorna som lever där. Trots att jordbruksföretagens lobbyverksamhet är enorm så tränger allt mer information fram om hur det industriella storskaliga jordbruket innebär ett akut hot mot hela samhällskroppen, såväl i det globala syd som här i Sverige och Europa.
Att behandla mat som vilken annan handelsvara som helst har visat sig få katastrofala konsekvenser. Framför allt för kvinnor. Dels på grund av att kvinnor utgör majoriteten av världens småskaliga matproducenter och för att kvinnor är de som drabbas värst av hunger och undernäring. Men också för att kvinnor har de ständigt utsätts för dubbel diskriminering. Kvinnor har inte samma tillgång som män till övriga resurser och diskrimineras av lagar gällande ägande av egendom, landrättigheter och arvsrätt.
Situationen på landbyggden har dessutom försämrats de senaste decennierna. Risken för människorättsliga kränkningar har vuxit i samma takt som mark säljs för att ge plats åt storskaliga exportjordbruk eller till utvinning av naturresurser, gruvor eller kraftanläggningar. Många småbrukare har tvångsförflyttas, deras protester har slagits ner med våld och kriminaliseras. Många har fängslats eller bara ”försvunnit”. Livsmedelspriser har dumpats, lokala marknader har ersatts av globala. Förändringarna har allt som oftast skett över huvudet på de som drabbas värst och helt plötsligt är det billigare att köpa det som brukade finnas nästgårds från en annan kontinent.
En deklaration behövs
En ny deklaration skrivs inte för att det inte funnits några rättigheter innan. Deklarationer skrivs för att en viss grupp behöver ett mer omfattande och specifikt skydd för att inte få sina mänskliga rättigheter kränkta. Detta är vad som ledde fram till just kvinnokonventionen, barnkonventionen eller konventionen om avskaffandet av rasdiskriminering.
Vi vill uppmana Sveriges regering att stödja och delta aktivt i det arbete som nu pågår inom FN. Deklarationen skulle innebära ett ökat skydd för en av vår tids allra mest utsatta grupper. De mänskliga rättigheterna måste prioriteras och är helt avgörande för ett hållbart och väl fungerande samhälle. Det globala matsystemet ska först och främst tillfredsställa vår rätt till mat snarare än att styras av marknadskrafter och storföretag.
Om Sverige vill vara champion i att nå för målen i Agenda 2030, föra en feministisk utrikespolitik och på allvar verka för en hållbar utveckling för människa och miljö är ett aktivt stöd till deklarationen ett avgörande tillfälle att bevisa det.
Zarah Östman Pitaluga, ordförande FIAN Sverige
Karin Ericsson, talesperson mat och mänskliga rättigheter Latinamerikagrupperna
Torgny Östling, ordförande Nordbruk
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se