Debatt

Vatten och risk: Sveriges roll för hållbar utveckling och resiliens

Just nu pågår en intensiv debatt om hur det globala samfundet ska hantera bland annat olika katastrofer, konflikter, okontrollerad urbanisering, stigande konsumtion, miljöförstöring och klimatförändring. Det här är ett gyllene tillfälle för Sverige att se över sin egen policy och utforma en lämplig strategi för biståndet på området, menar Åse Johannessen, forskare på Stockholm Environment Institute (SEI)

Vi förlorade på 72 timmar det som har tagit oss mer än 50 år att bygga upp” orden kommer från President Carlos Flores, efter Hurricane Mitch som drabbade Honduras med full kraft 1998.  Det är det som katastrofriskreducering egentligen handlar om; att vi kan inte få en hållbar utveckling om vi inte också bygger in åtgärder som handlar om risk och resiliens som en naturlig del av samhället.

Fastän väderextremerna har ökat har människor trots det lyckats med att förhindra att många människor dör i naturkatastrofer. Det är mycket tack vare en ökad beredskap och att varningar effektivt kan nå ut till lokalbefolningen med information om annalkande stormar eller översvämmningar. Speciellt viktigt är det att nå ut till de allra svagaste, och ge hjälp till självhjälp. T.ex i Mozambique når tidiga varningar ut till bybor genom lokala organiserationer. När myndigheterna sänder första varningen startar en informationskedja som i slutändan består av frivilliga som går ut med megafoner, visslor, och flytvästar för att börja evakueringen.  Varningarna måste också vara trovärdiga eftersom det innebär också risker att lämna det enda man har – hus och hem och levebröd, vilket ofta väger som ett tungt argument mot att evakuera.

Fastän de senaste åren har visat prov på naturens krafter, är det oftast inte de naturliga fenomenen som är farligast. Människan har, speciellt genom sin attraktion till städer som sedan expanderar kraftigt i utsatta kustområden, skapat samhällen som bygger mer sårbarhet till extrema väder, och som i sin tur skapar nya olycksrisker. Speciellt i fattigare länder, med mindre ansvarsfulla regeringar blir det här uppenbart. En jämförelse kan göras med jordbävningen i Chile 2010 som tog hundratalet liv, medans i Haiti samma år, dog ungefär 220,000 människor.  Chile är ett rikare land, med bättre byggnadsstandarder för hus, högre beredskap för olyckor, och en lång erfarenhet av jordbävningar vilket spelade en avörande roll.

Det finns en ökande trend i ekonomiska förluster och socialt lidande från katastrofer. Det beror på en samhällsutveckling som samtidigt skapar risker. Det gäller både fattigare samhällen och höginkomstländer. Till exempel, bebyggelse med mycket betong, asfalt och infrastruktur hindrar eller kanaliserar regnvatten och vattenflöden. I somras då många områden översvämmades i Centrala Europa (vilket är ett återkommande fenomen) var en starkt bidragande orsak att flodernas naturliga översvämmningsytor och obrukade slätter har försvunnit genom historien. Det till förmån för stadsbebyggelse, vägar, jordbruk, boende och annat som ansetts varit mer värdefullt än oanvända, synbarligt oekonomiska ytor som väntar på att bli översvämmade. När vattenståndet stiger skapas samtidigt folklig och medial dramatik där man med fördel kan vada med gummistövlar inför kamerorna. I längden undergräver skadorna från de här händelserna de investeringar som bland annat biståndspengar bidrar med.

Att det humanitära arbetet efter katastrofer innebär en möjlighet för självreflekterande analys om hur man ska hantera problemet på lång sikt, är en god tanke men alltför sällan praktiserad. När det gäller de Pakistanska översvämningarna 2010, ryckte det dåvarande räddningsverket ut med förnödenheter, och gjorde en stor insats. Men själva grundproblemet till översvämningen var ju att en liten elit av markägare hade vallat in jordbruksmark, där floden tidigare kunnat svämma över, med resultat att den fick ta sig någon annan stans och bröt invallningarna till där majoriteten av befolkningen bodde längre ner.

Det här beskriver den mindre dramatiska sidan av katastrofriskreducering som sällan uppmärksammas. Ingen story inga pengar.  Därför har förebyggande av katastrofer inte samma sex appeal och har inte lika mycket politisk slagkraft.  Hur politiskt intressant var det att införa mer strikta byggnormer och följa upp dem allteftersom byggnadsarbetet pågår i Chile?  Samtidigt bidrog dessa till att jordbävningen där inte alls skapade samma katastrof som i Haiti. Varför följde man inte upp den viktiga frågan om översvämmningshantering i Pakistan efteråt och betonade vikten för landets elit av planering av avrinningsområdet? Varför är det inte högst på dagordningen i våra urbana samhällen att prata om vikten av att låta floderna få tillbaka sitt naturliga utrymme, hållbara gröna dränage med gröna tak och infiltration på grönområden? Allt det här har ju dessutom andra fördelar, inte minst reducering av koldioxid och mer estetiska miljöer som kanske förhindrar brott. Men när det handlar om att förebygga risker ramlar frågan långt ner på den prioritetslista som sätter den politiska dagordningen och därmed budgeten.

Med ökande kunskap om hur de olika sambanden hänger ihop, och vetskapen om att bristen på beredskap faktiskt kostar, håller dock något långsamt på att hända. Organisationer som förut mest var fokuserade på räddningsinsatser, har insett att den viktiga frågan handlar om att minska på sårbarheten på lång sikt, och skapa resilienta och robusta system som klarar framtida utmaningar. Det finns också ett växande intresse att börja hantera de underliggande riskerna.  Inte minst handlar det mycket om att göra något åt de strukturella orsakerna till sårbarhet och risk för att försäkra sig om att investeringarna (och biståndet) inte bidrar till att skapa en utveckling som i sig själv bygger fler risker. Katastrofriskreduceringen måste också fokusera om på att försöka förebygga riskerna innan de uppstår (dvs bygga resiliens).

Det finns skäl att  börja tänka lite smartare hur vi spenderar biståndspengarna i Sverige så att vi verkligen bidrar till att förebygga katastrofer. Utrikesdepartementet är den myndighet som har initiativet att formulera en policy som är det viktigaste styrmedlet för att påverka andra aktörer i sin tur. Idag ligger katastrofriskreducering under den humanitära policyn och på så vis blir den en del av den humanitära agendan. Med följd att t.ex. Sidas egen organisation har lagt riskfrågan på den humanitära avdelningen. Istället bör den också kunna användas på utvecklingssidan (innan katastrofen har skett), tex byggnormer för hus så de klarar jordbävningar och att bättre styrning och hantering av mark och vattenresurser för att undvika översvämningar.  Sidas landsstrategier skulle även kunna påverkas med konsekvenser för inriktningen av bilateralt bistånd.

En svensk proaktiv och informerad hållning på riskområdet skulle också kunna bidra till den nya internationella policy som ska ersätta den nuvarande Hyogo avtalet som är motsvarigheten till Klimatkonventionen.  Just nu pågår diskussionerna för fullt och det finns viktiga kopplingar till att göra med de mål som också formuleras på utvecklinggssidan: Hållbarhetsmålen, som ersätter Millenniummålen – bägge processerna avslutas under 2015.  Sverige behöver verkligen ha en egen syn på saken eftersom vi är en av de största givarna till de institutioner i FN och Världsbanken som står för den globala risk och resilienshanteringen.

Till sin hjälp har Sveriges myndigheter med Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet i spetsen, de olika icke-statliga aktörer som är intresserade och redo att bidra.

 

Det här inlägget baseras på en policy rapport med Åse Johannessen som huvudförfattare som har utgivits av Swedish Water House / SIWI och som finns tillgänglig här: http://www.sei-international.org/publications?pid=2464

English summary: A policy report recently published by the Swedish Water House / SIWI makes the case for Sweden taking a leadership role in promoting a more proactive approach to disaster risk reduction in national and international policy, and making resilience-building an integral part of development.

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt