Indiska väljare läser tidningar under ett valmöte. Foto: Al Jazeera English (CC BY-SA 2.0).

Indiska väljare läser tidningar under ett valmöte. Foto: Al Jazeera English (CC BY-SA 2.0).

Biståndsdebatten

Svenskt bistånd missar att jobba för läskunnighet

Lördagen den 8 september firas den internationella läskunnighetsdagen över hela världen. Analfabetismen är en av de viktigaste orsakerna till fattigdom. Trots det underlåter det svenska biståndet att fokusera på analfabetismen, skriver organisationen ALEF.

Läskunnighet är en grundläggande mänsklig rättighet. Ändå finns det, enligt Unesco, fortfarande 750 miljoner unga och vuxna som inte har fått lära sig läsa och skriva. De flesta av dem tillhör de 800 miljoner människor som fortfarande lever i extrem fattigdom.

Två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor. I Afrika söder om Sahara har över 100 miljoner flickor och kvinnor inte fått gå i skolan. I Indien finns 250 miljoner analfabeter (20 procent av befolkningen). I följande 19 länder är, enligt Unesco, över 50 procent icke läskunniga: Afghanistan, Benin, Burkina Faso, Centralafrikanska republiken, Tchad, Elfenbenskusten, Etiopien, Gambia, Guinea, Guinea-Bissau, Haiti, Irak, Liberia, Mali, Mauretanien, Niger, Senegal, Sierra Leone och Sydsudan.

Människor som saknar grundläggande kunskaper i läsning, skrivning och räkning är begränsade i sin vardag. De stängs ofta ute från demokratiska processer, kan inte ta del av skriftlig samhällsinformation eller göra sin röst hörd. De kan inte fullt ut ta kontrollen över sin egen ekonomi, och har svårt att följa upp sina barns skolgång.

Världens största outnyttjade resurs

Man kan se dessa 750 miljoner analfabeter som världens största outnyttjade resurs. Alla dessa begåvade och friska människor hindras från att leva upp till sin potential, delta i näringslivet, civilsamhället och samhällsfunktionerna, ta del av skriftlig information, försvara sina rättigheter och uttrycka sina tankar och idéer i skrift.

Trots att läskunnighet är en grundläggande mänsklig rättighet och en förutsättning för utveckling, går en försumbar del av det samlade biståndet i världen till folkbildning för vuxna analfabeter. Sverige har en lång och stolt tradition av folkbildning, inte minst genom våra många rörelsedrivna folkhögskolor som sedan mitten av 1800-talet gett ungdomar och vuxna en andra chans att skaffa sig bildning och utbildning. Ändå bidrar inte heller det svenska biståndet särskilt mycket till denna nyckelverksamhet för fattigdomsbekämpning.

En svaghet inom svenskt bistånd

Kriterierna för att kunna få Sida-bidrag via en ramorganisation är utformade så att denna typ av program är svåra att passa in. Man klumpar ihop icke formell vuxenutbildning med skolor för barn, och menar att detta är tjänster som ska skötas av staten. I själva verket är det många stater i Afrika söder om Sahara som uttryckligen överlåtit till civilsamhället att ansvara just för folkbildning för vuxna analfabeter. Även i Sverige har folkbildningen traditionellt drivits av det civila samhället, inte av staten.

Vi uppfattar detta som en svaghet i svensk biståndspolitik. Folkbildning för vuxna kvinnor som saknar tillräcklig skolgång borde vara en specialitet i det svenska biståndet, inte något som är satt på undantag i landet som skryter med sin feministiska utrikespolitik. Vi vill därför uppmana våra beslutsfattare att sätta grundläggande vuxenutbildning på agendan för det svenska biståndet. 750 miljoner människor måste få tillgång till baskunskaperna som ger dem redskap att på jämlika villkor bli delaktiga i samhället och ta kontrollen över sin ekonomi och sina barns framtid.