Några kvinnor tvättar kläder i en flod och ett barn badar.

Vi borde prata om att uppnå en skälig levnadsstandard för alla snarare än att bekämpa fattigdom, skriver debattörerna.

Biståndsdebatten

Skälig levnadsstandard – fattigdomsbekämpning på riktigt

Bör målet för det internationella utvecklingsarbetet fortsatt vara att minska fattigdom? Kanske är det dags att i stället se en skälig levnadsstandard för alla som målet för ett utvecklingsarbete som är stadigt förankrat i de mänskliga rättigheterna. Det menar Gunnel Axelsson Nycander och Gunilla Palm vid Svenska kyrkan.

”Ingen fattigdom” heter det första globala hållbarhetsmålet i Agenda 2030. Det är ett ambitiöst och viktigt mål, då fattigdom undergräver, och i värsta fall kränker mänskliga rättigheter. Fattigdom står dessutom i vägen för förverkligandet av alla de andra hållbarhetsmålen. Men är mål 1 ett välformulerat mål?

”Absolut” eller ”extrem” fattigdom – det är utifrån dessa kategorier som mottagarna väljs ut i många biståndsinsatser och program för social trygghet. Ibland talas också om ”de allra fattigaste”. Men många organisationer är numera noga med att inte tala om ”fattiga människor”. Det finns goda skäl till detta. Fattigdom är ingen egenskap, och därmed inte en etikett som kan sättas på människor. Fattigdom är en situation man kan befinna sig i, en situation som ofta ändras under olika faser i livet.

Målet för Sveriges bistånd är idag att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Att ändra biståndet så att det riktas till människor som befinner sig i vissa situationer har varit ett viktigt steg framåt för utvecklingsarbetet. Nu är det dags att diskutera nästa steg i synen på utveckling och mänskliga rättigheter.

Fattigdom som begrepp är naturligtvis viktigt för att kunna mäta och följa social och ekonomisk utveckling. Men är ”fattigdom” och ”fattigdomsbekämpning” lika relevanta begrepp när det handlar om att verka för en rättvis samhällsförändring och förverkligande av mänskliga rättigheter? Vad händer om vi skulle vända på begreppen och istället ställa frågan: Vad är tillräckligt?

Inom utvecklingssamarbetet är det vanligt att inte bara prata om ekonomisk fattigdom utan istället utgå från ett mångdimensionellt perspektiv, vilket exempelvis FN:s utvecklingsorgan UNDP och biståndsmyndigheten Sida gör.  Där vägs tillgång till sådant som utbildning, politiskt inflytande, jämställdhet, säkerhet, och en god miljö in i kategoriseringen av vem som är fattig.

Svenska kyrkans partner Studies in Poverty and Inequality Institute (SPII) i Sydafrika utgår också ifrån många olika dimensioner i människors livssituation. Men de vänder också på frågan. Istället för att definiera fattigdom väljer de att prata om vad som är en skälig levnadsstandard för alla (”a decent standard of living”) och hur samhället måste förändras för att nå dit.

Idag, den 20 november, lanserar SPII Decent Standard of Living Index – ett verktyg för att utifrån en rad kriterier och socio-ekonomiska variabler bedöma om människor i Sydafrika har en skälig levnadsstandard. Verktyget bygger på att människor själva får vara med och definiera vad en skälig levnadsstandard innebär för dem. Indexet visar att 80 procent av befolkningen i Sydafrika inte har en skälig levnadsstandard och berövas därmed möjligheten att fullt ut kunna utöva sina medborgliga och mänskliga rättigheter.

SPII utgår ifrån artikel 11 i den Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter: ”… rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj…” För ett utvecklingssamarbete som baseras på mänskliga rättigheter är detta en logisk utgångspunkt.

Att flytta fokus från det som ska bekämpas till det vi faktiskt vill uppnå kan också ge nya perspektiv på vilka förändringar som behöver genomföras, och förmå oss att ställa nya frågor. Hur är vi med och bygger samhällen som är hållbara och möjliggör en skälig levnadsstandard för alla?