Debatt

Norden borde ta en ledarroll i hållbarhetsomställningen

De nordiska länderna är trygga demokratier med stabil ekonomi. Vi har hög levnadsstandard och våra ekologiska fotavtryck är bland världens största. Därför borde de nordiska länderna ta på sig en gemensam ledarroll under och efter klimatförhandlingarna i Paris. Det menar Pontus Wallin som skrivit en uppsats om klimatansvar.

Nu har klimattoppmötet COP21 inletts i Paris. Mycket kommer att handla om ansvarstagande. Det finns sedan ett tag tillbaka nio stycken fastställda planetariska gränser, framtagna av bland andra klimatforskaren Johan Rockström. Många av världens mest inflytelserika institutioner, forskare, och organisationer har sällat sig i ledet av anhängare till teorierna kring dessa gränser och de nio mål som vi måste uppnå för att hålla oss inom gränserna.

”Det räcker nu”

Rockström skriver i slutet av sin och Mattias Klums Big world, small planet – välfärd inom planetens gränser (2014) att ”Vi vet med stor säkerhet att vi efter år 2050 måste ha en värld med nollutsläpp och en världsekonomi som helt slutat med kolanvändning. Vi måste också ha en nollprocentig artförlust för att kunna hejda förlusten av biologiskt mångfald. Och nu när vi omvandlat halva Jordens yta till jordbruksmark och städer, måste vi kunna mätta alla världens människor med de jordbruksmarker vi har. Med andra ord, det räcker nu.

De planetariska gränserna är spelplanen, som Rockström kallar det.

Finns det då så mycket kvar att skylla inaktiviteten på? Man tycker att publikationerna kring de planetariska gränserna, eller varför inte den gamla Brundtlandrapporten om hållbar utveckling från 1987, borde ha fungerat som startskott för fler än det faktiskt verkar ha gjort. Tiden håller på att rinna ut när det kommer till att agera i förebyggande syfte. Att agera under stor press kan medföra effektivitet, men det kan också upplevas mer smärtsamt. Istället för att vakna och stiga upp i tid är vi på väg att försova oss. Dock är det inte vi själva som kommer drabbas hårdast av vårt slarv.

Klimatflyktingarna måste tas omhand

I vintras undersökte jag – genom min kandidatuppsats – vilka länder som bör inhysa de klimatflyktingar som väntas bli territorielösa inom det kommande århundradet på grund av stigande havsnivåer. Länder som Maldiverna, Kiribati, och Tuvalu kommer att bli obeboeliga i takt med att ytnivåerna stiger och invånarna kommer att tvingas fly. Att växthusgasutsläpp inverkar på havsnivåerna och mer därtill är numera fastställt. Uppvärmning och nedkylning av klimatet har också skett tidigare, på naturligt sätt. Svängningarna har då medfört instabilitet, och det är först den senaste perioden av stabilt klimat som möjliggjort människans utveckling. Nu är vi på väg att lämna denna underbart stabila period bakom oss.

Argumentationen i uppsatsen utgick ifrån de mest verifierade värdena inom forskningen kring klimaträttvisa, nämligen att förorenaren betalar, profitören betalar, och den som har råd betalar. Sammanfattat innebär det att det land som släppt ut mest växthusgas, och samtidigt dragit fördelar av sina utsläpp i form av ökad välfärd eller ekonomiskt välstånd, samt dessutom i dagens läge också har råd att betala för sig, pekas ut som lämpligt att kompensera för utsläppen. Enbart de 25 länder som sammantaget släppt ut mest växthusgas togs med i undersökningen.

Bara den med pengar kan betala

Det är givetvis ingen synd i sig att ha råd att betala, men om betalningsförmågan uppstått genom utsläpp som andra nu får lida av är det annorlunda. Dessutom kvarstår faktumet att det bara är den med pengar som kan betala för någonting. De tre värdegrunderna för klimaträttvisa går att kritisera i evighet, vilket görs i studien. Dock är det nu mycket mer möjligt att spåra historiska utsläpp, mäta välfärd, spåra orsakerna till välfärden, och så vidare, än vad det varit tidigare. Ofta sammanfaller också välfärd och rikedomar med stora historiska utsläpp.

I studien, som ju inte handlade om ekonomisk kompensation utan om att inhysa klimatflyktingar, tillades just ett värde för detta. Tillsammans med historiska utsläpp (åren 1850-2011) och nuvarande välfärd (Human Development Index), togs en topp 25-lista fram över de länder som kunde anses vara de mest rättvisa alternativen för klimatflyktingarna. Oerhört förenklat givetvis, men ändå tydligt. USA hamnade högst upp på listan, åtföljt av Kanada och Ryssland.

För att förankra studien mer i verkligheten infogades ett ”mått” över flyktingarnas lyckomaximering, där underlaget utgjordes av tidigare studier om var Söderhavsinvånarna helst skulle vilja ta vägen. Alltsammans blir naturligtvis en slags kompromiss, och en förenklad sådan. Hur som helst pekades Australien ut bland de 25 länderna som det mest lämpliga landet att flytta till utifrån öbornas och tillika framtida flyktingarnas perspektiv.

Dags att förändra den nordiska modellen

Vad jag vill säga är inte att min uppsats ska ligga till grund för någon beslutsfattning, utan snarare belysa vad som kan komma att bli nödvändigt om ansvarstagandet fortsätter att skjutas fram, eller åt sidan. Då kommer länder till slut tvingas pekas ut som skyldiga.

Jag anser därför att det är dags att kompromisslöst anpassa den nordiska modellen efter de planetariska gränserna. Satsningen Fossilfritt Sverige som nyligen inleddes av regeringen är en god början, framförallt då viktiga aktörer från näringslivet redan anslutit. Deltagandet borde däremot knappast vara frivilligt. Jag hoppas därför att de kommuner och aktörer som inte engagerar sig leds in på rätt spår.

De nordiska länderna är relativt skonade från hemskheter, krig och ekonomiska kriser. Dessutom har vi låga befolkningsmängder, hög levnadsstandard och utvecklade industrier. Våra ekologiska fotavtryck är samtidigt bland världens största. De nordiska länderna bör därför ta på sig en gemensam ledarroll under och efter COP21, för att också erhålla en större regional slagkraft. Låt oss utveckla den nordiska modellen till att innefatta begrepp som förnybart och hållbart, men alltjämt framgångsrik och välfärdsfrämjande. Transport utan fossila bränslen är avgörande, men fortfarande återstår åtta andra livsviktiga mål där åtaganden är lika viktiga.

Ingen ska behöva peka på oss och tvinga oss att agera, vi ska göra det ändå. Våra beslutsfattare vet att våra levnadssätt bidragit till andras ohållbara situation. Tiden har kommit för en stor samhällsomställning.

Pontus Wallin

Dela det här: