Kibera och turist

Till Kibera i Kenya kommer det ofta turister som vill titta på slummen. Foto: Ninara och PickPik

Gästkrönika

När beroendet gör det svårt att kritisera

Jag befinner mig i utkanten av Kibera i Nairobi. Jag är här på praktik hos en liten lokal organisation som fungerar som en fritidsgård där barn från området kan göra läxor, vara kreativa och finna ett lugn. Kibera, som i folkmun kallas för Kibra, är en av de största informella bosättningarna i östra Afrika.

Kibera har på senare år lockat till sig västerländska turister som vill se hur de fattiga områdena i Kenya ser ut. Det kanske inte är så konstigt, tänker du? Man vill ju se hela bilden utav ett land. Efterfrågan på slumturerna är stor och det finns en mängd olika operatörer som man kan åka dit med.

Det råder delade åsikter om huruvida ordet ”slum” används här, vissa menar att ordet är en del av vardagen och försöker visa på en positiv sida av ”slummen”. Andra menar att ordet ”slum” medför negativa associationer vilket skadar området. Diskussionen påminner mig om den jag för hemma i Stockholm, när jag pratar om min förort, Brandbergen.

Organisationen jag praktiserar hos, är en av de som erbjuder privata turer i Kibera. Till skillnad från andra operatörer vill organisationen erbjuda en positiv syn på ett slumområde, men det är inte alltid budskapet når fram. De flesta som bokar turer med organisationen är svenskar, främst eftersom organisationen är starkt kopplad till sin svenska systerorganisation.

Här kliver komplexiteten in.

När en grupp svenskar bokar en tur i slummen tillkommer en hel del förväntningar och förutfattade meningar. Vilket är normalt, det är en del av att vara människa. Men, och här kommer min fråga, har vi svenskar tänkt på hur vi själva hade velat bli behandlade av en främling som klev in i ens bostadsområde?

I Nairobi lever en hel del svenskar, oftast i lyxområdet Karen eller i andra fina delar av staden. Svenska barn har tillgång att läsa hela grundskolan på Swedish school of Nairobi. En vacker byggnad omringad av perfekt klippta buskar och elstängsel med vakter. En svensk lärare som jag träffade därifrån erbjöd mig att komma dit och bada i skolans privata pool, för att jag skulle få ”slippa” den halvsmutsiga omgivningen jag befinner mig i på jobbet. De svenskar som lever här, lever kort sagt ett trevligt och privilegierat liv. Det är också dessa svenskar, och anhöriga till dem, som kommer på privata turer till organisationen.

Organisationens önskan om att visa turister den positiva sidan av Kibera är därmed väldigt svårt. Glappet mellan dessa områden är så oerhört stort, det är som att växla mellan två världar. Är vi svenskar oförmögna att förstå oss på maktskillnader i världen? Eller är de svenska turisterna jag har stött på ett undantag?

Mina kollegor som håller fast vid att vilja visa en positiv sida av området där de har växt upp, hör inte vad jag hör när svenskarna är på besök. På engelska säger svenskarna trevliga saker och ifrågasätter inte, men bakom ryggen pratas det hejvilt. ”Ser du vad det där barnet har på sig?” sade en turist skrattretande förra veckan. När det var dags att lämna ungdomscentret kunde samma turist inte hejda sig från att lyfta upp barnet och ta det i famnen. En annan frågade: ”Får man ta bilder på turen?” Frågan jag skulle vilja ställa tillbaka är, vad vill du ta bilder på och varför?

Om du hade stått hemma på din radhustomt i Sverige och en grupp med turister hade gått förbi, hade du accepterat att någon lyft upp ditt barn och sedan fotat det utan din tillåtelse?

Svaret förblir oftast nej, ingen vill att någon ska inkräkta på deras privatliv och speciellt inte svenskar som är så oerhört strikta kring sin personliga sfär.

Jag har försökt att jämföra det med Stockholm. Skulle jag och mina grannar i Brandbergen acceptera ifall en grupp rika turister kom till min gård för att titta på hur vi lever, fotografera, kommentera och peka? Absolut inte. Turisterna hade säkerligen blivit bortjagade och aldrig kommit tillbaka.

Vad är då skillnaden?

Jag hade ett samtal med en kenyansk vän till mig där jag uttryckte min ilska kring klasskillnader i världen och hur orättvist det är. Min kenyanske vän hade svårt att förstå mig. ”Du kan inte ifrågasätta personer från högre klasstillhörigheter, en dag kanske du behöver deras hjälp och då måste du hålla dig på god fot med dem”, sa han.

Skillnaden mellan mig och min kenyanske vän är att – även om jag bor i en förort i Stockholm och sliter hårt för att få det att gå runt – har jag ändå möjlighet att studera på universitetet och själv göra en klassresa. Så enkelt är det inte här i Kenya. Staten håller dig inte om ryggen ifall du misslyckas och de tillhandahåller få basala nödvändigheter till sin fattiga befolkning. Det gör istället icke-statliga organisationer, vilket ofta består av en grupp av vita människor. Vita människor som man inte får ifrågasätta.

Och där har vi den stora skillnaden.

Dela det här: