I samband med naturkatastrofer som cyklonen i Moçambique samlas det fortfarande in stora och ökande belopp. Men det finns många andra motiv för biståndet, skriver biståndsexperten Lennart Wohlgemuth. Foto: Africom (CC BY 2.0)

Debatt

Varför ska vi fortsätta med bistånd år 2020?

Ända sedan vi började med svenskt officiellt bistånd har solidaritet varit det viktigaste motivet för att ge stöd till världens fattiga i deras strävan för utveckling. Under senare år har det motivet ifrågasatts allt mer. Men det finns också andra viktiga motiv för att fortsätta med bistånd, skriver biståndsexperten Lennart Wohlgemuth.

Svenskt statligt utvecklingsbistånd har funnits med oss i mer än 60 år. 1962 fattade regering och riksdag beslut om ett officiellt bistånd baserat på Proposition 1962:100 och den första statliga institutionen för bistånd påbörjade sin verksamhet.

Med biståndet har vi i Sverige visat vårt intresse och engagemang att ge stöd till dem som har det sämre ställt än vi – en inställning som traditionellt rått inom Sverige och medverkat till att många också fått det bättre. Både inom och utanför Sveriges gränser skulle det visas solidaritet med människor i fattigdom ­– och en minskning av klyftorna mellan fattiga och rika skulle gälla som princip. I propositionen från 1962 angavs att detta räcker som motiv för det svenska biståndet. Men samtidigt påpekades att olika länder också har andra motiv för sitt bistånd, bland annat handelspolitiska och kommersiella.

I backspegeln kan vi idag konstatera att biståndet har:
1. Gett oss en position i det internationella samhället som vi inte annars hade haft
2. Gjort Sverige känt på ett sätt som det annars inte skulle ha varit
3. Gynnat svenska företag
4. Gett många svenskar möjlighet att utveckla sina kunskaper och intressen genom biståndsarbete. Därigenom har de också bidragit till mer kunskap – och intresse – för omvärlden, vilket i sin tur berikat svensk kultur och samhällsliv.

Proposition 1962:100 angav för första gången riktlinjer för det svenska biståndet. Propositionen hade ett så starkt inflytande under så lång tid att den av somliga kallades ”det svenska biståndets bibel”. Den angav motiv, mål och medel för det svenska bistånd som under 1960-talet och första hälften av 1970-talet kom att växa mycket snabbt, för att 1975-76 uppnå en procent av Sveriges bruttonationalprodukt.

Solidariteten skulle vara bärande

Motivet för det växande biståndet skulle utgöras av en bärande känsla av solidaritet, där hjälp till självhjälp skulle stå i centrum. Solidariteten gav uttryck för en växande och fördjupad insikt att fred, frihet och välstånd inte är exklusivt nationella angelägenheter utan är universella och odelbara.  Det övergripande målet var ”att höja de fattiga folkens levnadsnivå”. Detta skulle ske genom att ”bidra till en produktionsökning som är snabbare än befolkningsökningen” och genom att ”medverka till en samhällsutveckling i politisk demokratisk och social utjämnande riktning”. Och det väsentligaste medlet var att biståndet skulle utgöra hjälp till självhjälp, varigenom mottagarlandets ansvar för sin egen utveckling betonades. ”Biståndets karaktär av ömsesidigt samarbete snarare än ensidig hjälp” underströks.

Det övergripande målet för det svenska utvecklingssamarbetet har varit i det närmaste oförändrat från dess start, även om formuleringarna förändrats något över tid. Förändringar i tänkandet kring det övergripande målet kan också spåras i de preciseringar som följt själva målformuleringen. Till exempel så tillades år 2013 formuleringen att biståndet även skulle riktas till människor som lever i förtryck, utöver dem som lever i fattigdom.

Frågan om solidaritet som övergripande motiv för biståndet ifrågasattes för första gången på allvar i början av 2000-talet, i Globkomutredningen om Sveriges framtida globala politik. Det ifrågasättandet togs dock inte med i propositionen ”Politik för Global Utveckling” som antogs år 2003.

Frågan som diskuterades i Globkomutredningen var om inte ”upplyst egenintresse” – alltså bistånd som ger både mottagare och givare fördelar – skulle ses som mer avgörande som motiv för framtida bistånd än solidaritet.

Sedan dess har världen kraftigt förändrats och solidaritet har blivit allt mer ifrågasatt som motiv för mänsklig samlevnad – inklusive inom biståndet. På sistone har flera debattörer och även politiska partier frågat sig om det är meningsfullt att fortsätta ge bistånd till fattiga länder år efter år. Det blir därför allt viktigare att fundera över vilka motiv utöver solidaritet som skall styra biståndet. Vilka motiv kan upprätthålla intresset hos allmänheten för ett bistånd som ska bestå även i framtiden?

Det motiv utöver solidaritet som verkar stå sig över tid – och som till och med kan ses förstärkas under de senaste åren – är det humanitära. När kriser uppstår runt om i världen, de kan vara skapade av naturen eller av människor, så verkar människor i andra delar av världen beredda att ge sitt stöd. Insamlingarna i samband med naturkatastrofer eller flyktingsituationer till följd av krig samlar fortfarande stora och ökande belopp. Att hjälpa andra i stor nöd verkar vara ett mänskligt drag oberoende av politiska strömningar av olika slag. 

Egenintresset blir allt viktigare

Det upplysta egenintresset lanserades som ett motiv i slutet av förra seklet. Det innebar att vi har ett egenintresse av att utvecklingen går framåt även i de mest avlägsna delarna av världen. Med den ökade globaliseringen blir vi, oavsett om vi vill det eller inte, allt mer beroende av händelseutvecklingen i andra delar av världen. Det kan gälla handel, säkerhet, antiterrorism, migration eller spridning av sjukdomar.

Det upplysta egenintresset som motiv har förstärkts under de senaste årtiondena, dels till följd av den gemensamma globala kampen för de globala målen, dels för att möta de gemensamma utmaningarna som vi står inför globalt såsom klimathotet, överutnyttjandet av jordens resurser, frågan om matsäkerhet, energisäkerhet, antibiotikaresistens och så vidare.

Här gäller det att få med alla att arbeta mot samma mål. Vi är helt enkelt beroende av att också de mest fattiga länder är med på båten. Här har vi ett viktigt ”nytt” motiv för ett fortsatt bistånd. Vi kan se detta i bekämpandet av den senaste virusepidemin. Vi ser hur viktigt det är att även den svagaste länken kan hantera sjukdomen för att undvika en internationell pandemi.

Ytterligare ett motiv har under de senaste åren blivit allt starkare, nämligen kampen för de universella rättigheterna som tagits fram efter andra världskrigen för att undvika upprepandet av de hemskheter som utspelades under denna tid. Det gäller demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, pressfrihet, reproduktiva rättigheter med mera och har tagits fram inom ramen för FN och ska gälla för hela mänskligheten.

Flera av dessa rättigheter är i dag på många håll ifrågasatta, även i länder där fattigdomen är som störst. Det är inte på grund av fattigdomen utan på grund av att politiska ledare vill behålla makten i Ryssland, Kina, Brasilien, Tanzania, Sydafrika och flera andra länder. Ökad ojämlikhet och upplevelsen av orättvisa världen över påverkar också tilliten till våra institutioner och demokratier.

Att arbeta för de universella rättigheterna måste kunna ses som ett mycket starkt motiv för att ge stöd till fattigdomsbekämpning också i framtiden. Att det lönar sig att Sverige stannar kvar även i mycket auktoritära och repressiva länder har visat sig tydligt i till exempel Etiopien och Sudan – inte minst när de kommit in i en fas där de själva arbetar för ett mer demokratiskt samhällsskick. Genom att stå fast även under tider med förtryck har Sverige i dessa fall fått en särskild viktig roll när de universella värdena återigen blivit viktiga för de nya regimerna.

Finns starkare motiv än någonsin

Även om solidaritet även fortsatt är ett starkt skäl att fortsätta ge stöd till fattigdomsbekämpning i världen så finns det således andra skäl som stärker ett bibehållande av ett fortsatt omfattande bistånd av mer egennyttig natur. Sammantagna kanske motiven idag är starkare än någon gång tidigare – just beroende på att globaliseringen lett till ett allt ökande ömsesidigt beroende mellan människor över hela världen.

Vi kan inte blunda för lidande och ökande fattigdom i andra delar av välden. Om det leder till konflikter, klimatförstörelse, pandemier och ifrågasättande av universella värden kommer detta förr eller senare även slå mot oss och våra levnadsbetingelser. Vi kan inte upphöra att lämna ett stort och engagerat bistånd till de i världen som är i behov av det.

Detta konstaterande innebär inte på något sätt att vi måste fortsätta ge vårt stöd exakt på samma sätt som vi gjort tidigare. Vi måste kontinuerligt se över hur vi arbetar med vårt bistånd och ständigt anpassa vårt arbetssätt till de nya förutsättningar vi står inför. Och vi måste alltid ha i beaktande det som redan Proposition 100 från 1962 poängterade, att ”utan att någon på mottagarsidan engagerar sig i de aktiviteter som stöds så finns inga förutsättningar för bestående resultat”. Detta gäller såväl traditionellt bistånd till undervisning eller hälsovård som nyare stöd i form av privatsektorstöd, klimatbistånd eller bistånd för att stärka demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Dela det här: