Den nya regeringen behåller glädjande nog enprocentsmålet, fortsätter med en feministisk utrikespolitik och gör en demokratioffensiv i biståndet. Men det gäller att inte utgå från förenklade analyser. Diakonias Magnus Walan skriver om hur den nya regeringen borde navigera i bistånds- och utvecklingspolitiken 2019.
Vi har äntligen fått en ny regering. Från Diakonias håll gläder vi oss åt att fyrpartiöverenskommelsen håller fast vid att en procent av BNI ska gå till bistånd och att regeringsförklaringen gör klart att Sverige ska gå i bräschen för Agenda 2030. Det är också glädjande att den nya regeringen fortsätter sin feministiska utrikespolitik, betonar sitt globala ansvar och utlovar en demokratioffensiv.
Men för att Sveriges bistånds- och utvecklingspolitik ska bli effektiv framöver krävs det att den inte utgår från förenklade utgångspunkter, och att löftet om en samstämmig politik som utgår från mänskliga rättigheter faktiskt får ett konkret genomslag. Löftet om att stoppa export av krigsmateriel till de ickedemokratiska staterna som deltar i Jemenkonflikten är ett viktigt steg i rätt riktning.
Förenkla inte debatten
Ibland blir debatten om biståndet ganska ytlig. Låt mig ta exemplet Zimbabwe. Om man ställer frågan: ”Hur kommer det sig att våra insatser inte leder till ökad demokrati i Zimbabwe?” eller säger att biståndsmiljarder går till Zimbabwes regering som förtrycker befolkningen, ger man bilden att biståndet kravlöst går till auktoritära regimer.
Det är sant att biståndet till Zimbabwe tidigare gick till statskassan i form av budgetstöd och att Sverige var sena att förstå Mugaberegimens omfattande och grova övergrepp i mitten av 1980-talet. Men så är inte fallet idag. Biståndet till Zimbabwe har på senare år i stället bidragit till att övergrepp har kunnat dokumenteras. Det har också gett människor möjlighet att organisera sig på sina egna villkor och inneburit att kvinnoorganisationer har kunnat utmana patriarkala strukturer. Det handlar om att ge hopp och mod till människor – även i perioder där demokratiutvecklingen går bakåt och övergrepp äger rum.
För när utvecklingen i ett land går åt fel håll kan biståndet stärka motkrafterna. Det är viktigt att Sveriges beslutsfattare i riksdag och regering inte anpassar sig till de förenklade analyser som uppmanar till att stoppa allt bistånd till länder där den politiska processen går bakåt och auktoritära och populistiska ledare ökar sin makt. Tvärtom är det kanske just då som svenskt bistånd ger mest mervärde.
Behåll de höga kvalitetskraven
Sverige bör inte ge efter när andra länder fokuserar på bistånd i sitt geografiska närområde – där syftet ofta är att motverka att flyktingar når EU. Eller när de fokuserar sitt bistånd till näringslivssamarbete med det bakomliggande intresset att gynna sina egna företag. I stället behöver Sverige behålla sina höga kvalitetskrav, för det är kanske i de länder där många andra givare har dragit sig ur som svenskt bistånd gör mest nytta. Länder som Guatemala, Colombia, Burkina Faso och Kambodja.
Även i länder med starka auktoritära drag kan bistånd till statliga eller offentliga institutioner bidra till ökat demokratiskt utrymme. Våren 2018 konstaterade till exempel den kambodjanska oppositionspolitikern Mu Sochuaatt det svenska biståndet till statliga reformer och institutioner hade bidragit till att den demokratiska oppositionen kunde stärka sina positioner. Tusentals valarbetare utbildades. När sedan oppositionen helt förbjöds i november 2017 menade hon att det inte längre var rimligt med fortsatt bistånd via statliga institutioner, men fram till dess var det en klok väg att gå. Detta är ett exempel på hur mod, flexibilitet och lokal anpassning i biståndet kan göra stor skillnad.
Det är glädjande att den nya politiska inriktningen i Sveriges riksdag vill stärka biståndet till demokratiarbete. Men det är viktigt att den fokuseringen inte sker utifrån förenklade analyser eller för att spara på förvaltningskostnader. Demokratioffensiven måste utgå från en seriös analys av svenskt mervärde. När allt fler länder använder biståndet för egna kortsiktiga intressen är det allt viktigare att riksdag och regering håller fast vid viktiga principer om biståndseffektivitet som lokalt ägarskap, öppenhet och ansvarsutkrävande.
Nya arbetssätt krävs
En ökad fokusering av biståndet på demokratisk utveckling kanske kräver nya arbetsmetoder. Concord-nätverket tog under 2018 fram rapporten Tag plats, en viktig genomgång kring hur biståndet och utrikespolitiken kan motverka det minskade demokratiska utrymmet i världen. Rapporten pekade på en rad konkreta och konstruktiva föreslag för hur bistånd kan stärka demokratiarbete.
Bland annat föreslog man att de svenska ambassaderna bör få ett tydligare uppdrag att på ett aktivt och flexibelt sätt bidra till ökad demokratiskt utrymme. Det kan innebära att ambassaderna i högre grad samarbetar med det lokala civilsamhället och människorättsorganisationerna och ser dem som en resurs i arbetet. På motsvarande sätt som ambassaderna har speciell personal med uppdrag att bidra till att främja svensk export borde alla ambassader ha personal med uppdrag att bidra till ökad respekt för mänskliga rättigheter. Ambassaderna bör även i ökad utsträckning bidra till att säkerställa att mänskliga rättigheter är utgångspunkten i främjandet av svensk export. Här har vi sett ett otal brister genom åren. Till exempel har ambassader bidragit till export av krigsmaterial till regimer ansvariga för grova brott mot mänskliga rättigheter.
Nu hoppas vi att regeringen lever upp till sina åtaganden i utrikesdeklarationen om ett par veckor, och vågar vara smarta i biståndet.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
