Stora delar av jordens befolkning har små möjligheter att fatta beslut om sin egen kropp och sexualitet, trots att världens länder gång på gång har satt upp ambitiösa mål. Det är inte svårt att se utmaningar, samtidigt som en rad framsteg visar att förändring är möjlig. En ny FN-kommission har försökt peka ut en väg mot en värld där alla har möjlighet att utöva sina sexuella och reproduktiva rättigheter. Det skriver Hans Linde, förbundsordförande på RFSU och medlem i FN-kommissionen.
2020 tillsatte FN-organet UNFPA en ny högnivåkommission med uppdrag att följa utvecklingen i världen när det kommer till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) och hur FN:s medlemsstater lever upp till sina löften. Tillsammans har vi gjort en rad rekommendationer till världens beslutsfattare.
Bakgrunden till kommissionens arbete är den banbrytande befolkningskonferensen International Conference on Population and Development (ICPD) i Kairo 1994. Då samlades världens länder och antog en gemensam handlingsplan med tydliga åtaganden. Det innebar ett tydligt skifte från tidigare decenniers fokus på ”befolkningspolitik” till att sätta individens rätt till sin egen kropp och hälsa i centrum.
2019 samlades företrädare för regeringar, civilsamhället, privata företag och filantroper igen, denna gång i Nairobi. Man ville fira framstegen sedan 1994, men också accelerera arbetet med att genomföra ICPD-agendan. Deltagarna gjorde sammanlagt över 1300 åtaganden. Sverige lovade att ta fram en nationell SRHR-strategi och fortsätta prioritera SRHR i sitt bistånd.
I kommissionens senaste rapport, Sexual and Reproductive Justice as the vehicle to deliver the Nairobi Summit Commitment, konstaterar vi att det har skett framsteg de senaste åren. Tillgången till preventivmedel och sexualundervisning har ökat. Mexiko, Benin och Colombia har legaliserat abort. Sierra Leone har lyckats minska mödradödligheten genom satsningar på barnmorskor. Flera länder har genom innovativa metoder och digitala lösningar ökat tillgången till viktig vård.
Den övergripande bilden är dock nedslående. Mödradödligheten minskar inte. Många länder har offrat SRHR i svaret på covid-19. Begräsningar av aborträtten i USA inspirerar anti-rättighetsrörelsen över hela världen. Rysslands invasion av Ukraina har resulterat i ännu en humanitär kris som får dramatiska konsekvenser för framför allt kvinnor och hbtqi-personer.
Stora delar av jordens befolkning möter barriärer i olika former som begränsar eller i värsta fall förhindrar deras möjligheter att utöva sina rättigheter och få tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård. Vi ser att begränsande normer och diskriminering, klimatförändringar, humanitära kriser och en ojämlik fördelning av resurser undergräver människors möjligheter att fatta beslut om sin kropp och sexualitet. Olika typer av maktordningar samverkar och förstärker varandra ofta. Exempelvis är kvinnor och flickor tydligt överrepresenterade bland dem som lever i humanitära kriser och som drabbas av klimatförändringar.
Samma rapport visar att 274 miljoner människor i världen är beroende av humanitär hjälp, ett stöd som sällan inkluderar tillgång till preventivmedel, säkra aborter och insatser mot sexuellt och könsbaserat våld. I bland annat Ecuador, Australien och Storbritannien är mödradödligheten betydligt högre i grupper som utsätts för rasism. I Kina försöker regimen minska barnafödande bland uigurer genom påtvingade steriliseringar, aborter och preventivmedel. I Indien får 46 procent av daliterna, de så kallade ”oberörbara” i kastsystemet, ingen mödravård inför en förlossning. Hbtqi-personer och personer som har sex mot ersättning har sämre tillgång till SRHR i stora delar av världen.
Även i Sverige ser vi att den sexuella och reproduktiva hälsan är ojämlik. En studie som har genomförts av organisationen Funktionsrätt Sverige och RFSU visar att personer som lever med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom i högre utsträckning har erfarenhet av sexuella övergrepp och skattar sin sexuella hälsa lägre än resten av befolkningen. Allt fler röster uppmärksammar också rasism i den svenska förlossningsvården.
Kommissionen ser därför att om vi ska lyckas säkra allas rätt till sin kropp och sexualitet behöver vi sätta in SRHR i ett bredare ramverk av sexuell och reproduktiv rättvisa där vi synliggör hur ojämlikhet och samverkande former av förtryck och diskriminering i grunden avgör vårt självbestämmande och tillgången till vård. Det går helt enkelt inte att bedriva ett framgångsrikt arbete för allas rätt till sin kropp och sexualitet utan att inkludera frågor om till exempel rasism, klimatförändringar och humanitära kriser.
Fortfarande ser vi att alltför mycket av utvecklingssamarbetet sker i silos, där man fokuserar på en form av utsatthet eller diskriminering. En granskning från USA visar att det i synnerhet gäller finansieringen av insatser riktade till personer med funktionsnedsättning och hbtqi-personer. Det skapar hinder för lokalt civilsamhälle att arbeta med de barriärer som människor faktiskt upplever i sin vardag.
Kommissionen understryker att vi behöver fokuserar på de mest marginaliserade, utifrån vad de själva definierar som sina behov och frågor. Vi lyfter särskilt fram vikten att inkludera SRHR i humanitära insatser, att synliggöra att de miljoner människor som lever i humanitära kriser är en heterogen grupp med olika behov och att utforma stödet så att det också inkluderar till exempel hbtqi-personer, unga och människor med funktionsnedsättning.
Världen lider inte brist på kloka rapporter. Det viktiga är att de omsätts i handling. I vår rapport har vi valt att lyfta både goda exempel som vi hoppas ska inspirera flera, men också varnande exempel på bakslag, till exempel när länder har gjort stora nedskärningar i biståndet. Vi ser redan hur åtagandena från Nairobi börjar användas för att hålla enskilda regeringar ansvariga, till exempel i samband med FN:s granskning av sina medlemsländer (UPR). Kommissionens fokus är nu att skapa opinion och att vår rapport ska kunna användas av civilsamhället, parlamentariker och FN-organ i sitt arbete för SRHR.
I kommissionen känner vi trots allt hopp, för vi ser många exempel på hur människor väljer att stå upp för sina rättigheter. MeToo, Black Lives Matter och rörelsen för klimaträttvisa visar på styrkan i breda och inkluderande rörelser. I Polen har miljoner gått ut på gatorna i protest mot landets abortförbud. I länder som Bangladesh, Irland, Maldiverna och Turkiet har vi sett breda protester mot sexuellt våld. I Latinamerika har aborträttsrörelsen, den så kallat Gröna vågen, lyckats både förändra lagstiftning och opinionen. Det visar en väg mot en värld där alla är fria att bestämma över sin kropp och sexualitet.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
