I en värld där nästan alla jordens ekosystem har rubbats av klimatförändringarna och en fjärdedel av våra djurarter är utrotningshotade, så finns det områden som har bevarats som om de vore orörda – trots människors närvaro där. Dessa områden har ofta en blomstrande biologisk mångfald och ekosystemen är till och med friskare än i naturskyddsområden. Den gemensamma nämnaren är att det är områden som är bebodda av ursprungsbefolkningar.
I de tropiska skogarna på den filippinska ön Mindanao bor Manobofolket. Istället för att skövla skog för att gynna massproducering av jordbruksvaror eller att jaga och fiska kontinuerligt, så följer urfolket sitt traditionella levnadssätt som ofta har i syfte att leva i ett med naturen. De har lärt sig att livnära sig på det som växer naturligt i området utifrån säsong. Jakt och fiske är dessutom begränsat till specifika områden under vissa tider om året.
Liknande levnadssätt följer även Tongafolket i Zambia, där många djur anses som heliga eller som skyddsgudar. Därför är jakten begränsad och man ser det även som sin plikt att skydda dessa djur, däribland ett flertal fågelarter, från att bli dödade av andra människor. Precis som i de tropiska skogarna där Manobofolket bor, så har den biologiska mångfalden i Lochinvar nationalpark i Zambia gynnats av Tongafolkets närvaro, visar forskning, och nationalparken har nästan högst antal fågelarter i världen.
Ett levnadssätt som skyddar naturen
En majoritet av jordens ekosystem och biologiska mångfald riskerar att förloras, då ungefär en fjärdedel av jordens djurarter är utrotningshotade – däribland djur som människan livnär sig på. Vi riskerar även att utplåna ekosystem som är essentiella för människans överlevnad, såsom regnskogen Amazonas. Vi står inför det bittra faktum att det är människans levnadssätt som har orsakat denna förödelse. Detta slås bland annat fast från en rapport av IPBES, som är ett oberoende transnationellt organ som jobbar med vetenskap om biologisk mångfald och ekosystem.
Foto: Keith Bacongco. Källa: Flickr.
Men rapporten slår även fast att områden som bebos av urfolk, såsom Manobofolket och Tongafolket, har en biologisk mångfald som blomstrar. Samtidigt har skogar och ekosystem bevarats i sitt naturliga tillstånd, trots urfolkens närvaro i tusentals år. Urfolken lever inte bara hållbart, utan deras levnadssätt gynnar även ekosystem och biologisk mångfald – där man i vissa fall har lyckats skydda sina områden från klimatförändringar. Detta är ett direkt resultat av deras levnadssätt, som har genererats av deras avancerade kunskap om djur och natur såväl som deras djupa respekt för jorden. Flertalet forskningsstudier visar att urfolkens områden har friskare ekosystem än naturområden som är officiellt skyddade av regeringar och andra internationella organisationer. Detta eftersom de oftast levt i ett med naturen sedan tusentals år tillbaka, vilket har lett till en avancerad kunskap om den biologiska mångfalden och ekosystemen i deras områden.
Ett levnadssätt byggt på respekten för djur och natur
Globalt så har ursprungsfolken ett levnadssätt som reflekterar en djup respekt för vår planet, och enligt den spirituella tron ses människan i synnerhet som del i naturens kretslopp – där vi varken är överlägsna eller underlägsna något annat levande ting. Aboriginer och Torres Strait Islanders i Australien har ett talesätt som lyder: “landet äger oss”. Det innebär att vi som människor inte kan äga ett land, utan det land som vi föds på är det land som äger oss – eftersom landet dagligen ger oss näring och liv. Därför anser man att en av människans huvuduppgifter under vår livstid är att värna om moder jord, eftersom hon i sin tur värnar om människan. Med denna relation till vår planet så finns det inte utrymme för skogsskövling, överfiske, massproduktion och överkonsumtion – det finns bara ett sätt att leva och det är i ett med naturen.
Foto: Wayne S. Garzio
Källa: Flickr.
Urfolken avgörande i klimatfrågan
När man tittar närmare på Manobo- och Tongafolket så är det lätt att förstå varför de har lyckats med att inte bara leva hållbart, utan även att skydda och bevara sin natur. Därför vill IPBES rapporten, och andra aktörer så som FN, belysa hur urfolkens kunskap och relation till djur och natur kan ha en avgörande roll i hur väl vi kan stoppa klimatförändringarna. Deras närvaro har bevisats vara avgörande för överlevnaden av naturen i deras områden – vilket stämmer för Samerna i norra Sverige såväl som Manobofolket i Filippinerna. Därmed kan deras kunskap komma till att vara avgörande för naturens och människans morgondag.
Urfolk i världen
World Bank uppskattar att det finns ungefär 370 till 500 miljoner urfolk i världen, vilket motsvarar 5 procent av jordens befolkning. De består av ungefär 5000 olika urfolksgrupper och de bor i omkring 90 olika länder. Idag ansvarar urfolk för en fjärdedel av jordens marker, och stöttar så mycket som 80 procent av jordens biologiska mångfald. Sametinget definierar urfolk såhär: “Ett urfolk härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställande av nuvarande statsgränser och vilka har behållit en del eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner.”
Källa: Sametinget, Världsbanken.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se