Dåliga, populistiska inlägg som Elisebeth Höglunds stjäler uppmärksamhet från viktiga sakfrågor som vanligtvis inte debatteras. Det menar Peter Winai, utredare och författare
Sydafrikas statistiklag är en kopia av den svenska. Den finns där som ett tydligt resultat av svenskt bistånd – och kompetenta personers hängivna insatser.
I andra fall är det svårare att spåra resultaten. Att färre barn dör i Afghanistan och att medellivslängden i Tanzania ökat är fantastiskt. Är det ett resultat av bistånd? Av Sveriges bistånd? Hur mycket? Det vet vi inte och kommer förmodligen aldrig att veta.
Om fler barn hade dött – vore det en anledning att sänka biståndet?
Så här kan man argumentera. Elisabeth Höglunds inlägg är patetiskt, men hennes argument är tyvärr inte ovanliga. Hade man varit konspiratorisk kunde man misstänka att det var inplanterat: Ett dåligt, populistiskt inlägg sätter fart och ger skäl att göra sansade tillrättalägganden. En nyansering sker och debatten – dör?
Uppmärksamheten riktas bort från viktiga sakfrågor. Vad som då inte debatteras är hur den största delen av biståndet sköts i praktiken. Det ska bli intressant att följa vart debatten tar vägen.
Sida – och andra aktörer – är klämda mellan två sköldar: Målen och måtten. Någon myntar ordet ”biståndsplattform”. Heureka!
Dessutom har Sida alla de problem som en normal svensk byråkrati har. Jag tänker inte utveckla dem här, men de är många. En indikator är de många omorganisationer som myndigheten genomgått. Har det blivit bättre och bättre? Hur är det med överblicken och tillgången till projektdokument numera?
Det är viktigare än någonsin att Sverige ger internationellt bistånd. Det säger de allra flesta svenskar. Men i nästa andetag vill de veta hur det går – för biståndet.
—
Peter Winai
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se