Debatt

Sökes: Riskkapital utan krav på återbäring och vinstmaximering

Safe Waters Foundation Africa har i tio år kämpat för att få till en finansiellt hållbar sjöräddningsorganisation för Viktoriasjön i Afrika, men saknar en arena för socialt entreprenörskap. Verksamhetsansvarige Mattias Wengelin efterlyser nu riskkapital, gärna med krav på återbetalning, men utan krav på återbäring och vinstmaximering.

Viktoriasjön i Afrika, stor som södra Östersjön, tar enligt lokala myndigheter upp till 5000 liv årligen. Till de vanligaste orsakerna hör ett generellt dåligt säkerhetsmedvetande; obefintligt användande av flytvästar, ingen övrig säkerhetsutrustning och dåliga och överlastade båtar. Lägg till det en obefintlig sjöräddningsorganisation, både avseende operativa enheter men också avsaknad av sjöräddningscentral.

Vi på Safe Waters Foundation Africa (tidigare National Lake Rescue Institute) har sedan tio år försökt få en regional organisation liknande det svenska Sjöräddningssällskapet att på egna ben bli bärkraftig och finansiellt hållbar. Inledningsvis gick det förhållandevis bra för organisationen, som främst fokuserade på utbildning och drift av sjöräddningsstationer på t.ex. Viktoriasjön och Albertsjön. Genom stöd från ett stort internationellt företag, punktvisa insatser från enskilda ambassader i Kampala, samt Sjöräddningssällskapet lyckades organisationen etablera lokal flytvästtillverkning, sjösäkerhetskampanjer, barngrupper, lokal opinionsbildning samt också sju stycken sjöräddningsstationer, varav några i Ugandas nationalparker i samverkan med Uganda Wildlife Authority.

Vad vi däremot inte lyckades med var att hitta former för en långsiktig finansiering av verksamheten. När företaget valde att stötta annan verksamhet kollapsade organisationen och fick läggas i malpåse. Vi blev tvungna att försöka hitta ett alternativt upplägg.

Behovet är fortfarande stort, och vi har den senaste tiden diskuterat hur vi kan göra en omstart. Det vi kommit fram till är att vi måste lägga vårt humanitära fokus åt sidan, och fokusera helt och hållet på att skapa en stabil finansiell grund. En grund som inte sätter oss i beroendeställning till andras välvilja. Några läsare kanske känner till begreppet CivMil, Civil/Militär samverkan för ett gemensamt mål. Vad vi nu kommer att göra skulle med samma logik kunna kallas HumCom – humanitär verksamhet på kommersiella grunder. Som ett får i ulvakläder ger vi oss ut i den kommersiella världen, inom ramen för vårt NGO/NFP, och blir affärsdrivande i syfte att generera medel för vår humanitära verksamhet. Det humanitära syftet är målet och den kommersiella verksamheten blir vår ”insamlingsavdelning”.

Det ideala är om våra tillgångar har dubbla användningsområden, det vill säga, kan bidra till humanitär utveckling men också användas som bärare av kommersiella tjänster. Till exempel kan en snabbgående båt lika väl fungera som transportbåt eller taxibåt (kommersiella tjänster), men också som sjöambulans eller sjöräddningsbåt (humanitära tjänster). En larmcentral kan både fungera som krisledningscallcenter för företag (kommersiellt), men också som krislednings-, och sjöräddningscentral i partnerskap med lokala myndigheter (humanitärt). Tanken är att verksamheten finansiellt ska bära sig själv för att kunna leverera humanitära tjänster när så behövs, och samtidigt driva på utveckling genom en förbättrad infrastruktur. Jag menar att vår tanke är god, men den har visat sig stöta på patrull.

Ingen vill riktigt kännas vid en HumCom. Eftersom vi är beroende av kommersialiserbara tillgångar och startkapital (att köpa båten och bemanna den i exemplet ovan) måste vi jobba genom de vanliga kanalerna; donationer, bidrag, CSR, biståndsorganisationer etc, och det är nu som problemen uppstår. CSR-avdelningar på företag hänvisar till affärsverksamheterna eftersom det finns en kommersiell komponent i upplägget. Hos Sida hänvisas vi till Business for Development-programmen (B4D) av samma anledning. Företagens affärsverksamheter kvalificerar vi oss inte för eftersom vi inte är affärsmässigt intressanta och inte ses som ett tillräckligt starkt business case. Vi är ju inte en vinstdrivande organisation. Business for Development kvalificerar vi oss inte för eftersom vi inte (åtminstone inte i nuläget) har ett företag med ambitioner att utveckla sin egen verksamhet i regionen med oss, eftersom vi inte är tillräckligt kommersiella, och inte har en global outreach.

SwedFund är inget alternativ då vi inte är ett aktiebolag. Privata investerare skulle kunna vara en väg, vilket tyvärr skulle urvattna det humanitära målet, att överskott från det kommersiella går till att göra gott. Ett sista alternativ är att helt lämna Not for Profit världen och enbart exploatera marknaden, att bli en/ett kommersiellt fokuserad organisation/företag, förhoppningsvis med humanitärt hjärta (kanske kan det kallas ComHum?). På så sätt skulle vi lämna det humanitära systemet och göra en helt kommersiell resa. Risken på sikt blir då att det goda får ge efter för vinstmaximering enligt vanliga ekonomiska principer. Som humanitär entreprenör vill jag inte ta den risken, att girighet ges möjlighet att ta över mitt humanitära syfte.

På Viktoriasjön dör nästan 5000 människor årligen. Men väldigt många går att rädda, men det är avgörande att det finns en organisation som har resurser att gör det. Jag vill skapa den organisationen och jag tror att jag vet hur den måste finansieras, men jag saknar en arena för socialt entreprenörskap inom ramen för icke vinstdrivande organisationer. Jag saknar riskkapital, gärna med krav på återbetalning, men utan krav på återbäring och vinstmaximering. Det är möjligt att jag inte letat tillräckligt, men just nu är jag rätt vilse mellan stolarna.

Mattias Wengelin, Safe Waters Foundation Africa

Twitter: @ForSafeWaters

Dela det här: