Tre svenska historiker har gjort en imponerande insats att dokumentera biståndets framväxt som nytt politikområde åren 1945 till 1975. Boken tar upp flera centrala frågor i dagens svenska biståndsdebatt: bland annat enprocentmålet, valet av samarbetsländer och Tanzania – de brustna förväntningarnas land. Göran Holmqvist, avdelningschef på Sida, diskuterar några av bokens medskick till oss utifrån dagens utvecklingssamarbete.
En bok om Sverige och Biståndet 1945 till 1975; skriven av tre akademiska historiker; 650 sidor text med över 2000 källhänvisningar: Det låter som ett klockrent sömnpiller. Men det är det inte!
Det är i stället en både insiktsfull och spännande berättelse om framväxten av ett helt nytt politikområde i Sverige, som på ett fascinerande sätt speglar sin samtid. Därtill välskriven på ett målande språk som inbjuder till läsning. Man somnar verkligen inte, även om man som jag bokstavligen läste den i hängmattan under semestern. De tre författarna – Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén – har gjort en imponerande insats.
Som läsare får vi ta del av Sveriges första stapplande steg mot att upprätta ett statligt utvecklingssamarbete, där vi på 1950-talet snarast befann oss på efterkälken internationellt sett. Här ingår de organisatoriska förvecklingarna i biståndets barndom – Centralkommittén, Nordiska investeringsbanken och Sida – och de återkommande och periodvis infekterade dragkamperna mellan Utrikesdepartementet, Finansdepartement och den framväxande biståndsmyndigheten. De tidiga satsningarna på familjeplanering ges stor uppmärksamhet (tvångssteriliseringar var inte den svenska linjen), liksom pappersbruket Bai Bang i Vietnam (som trots allt i slutändan blev ett lyckat projekt) och stödet till befrielserörelserna i södra Afrika på 1970-talet (där Sverige gjorde skillnad men balanserade farligt nära gränsen till militärt bistånd). Utvecklingssamarbetet med Tanzania – det ständigt återkommande tillhygget i svensk biståndsdebatt – ges stor uppmärksamhet med skildringar av många grusade förhoppningar och några få ljuspunkter. Debatten om enprocentsmålet speglas ingående (med en motsträvig socialdemokratisk regering som pressas av oppositionen att öka biståndsanslaget snabbare), fram tills dess att det uppnås 1975, då boken sätter punkt. Det var femton år efter den första resolution från FN:s generalförsamling som angav enprocentsmålet som ett internationellt åtagande för de rika länderna.
I ett par kapitel får man även ta del av några fascinerande personporträtt: Ulla Lindström, den första biståndsministern, och den enda kvinnan i regeringen, med ett stort engagemang i familjeplaneringsfrågan (stridbar och inte älskad av alla, inte heller av Tage Erlander); Olof Palme, arkitekten bakom vad som beskrivs som biståndets tidiga bibel i form av proposition 100 år 1962 och med stort engagemang för befrielserörelserna i södra Afrika (men med mindre intresse för biståndets praktik); Ernst Michanek, Sidas första generaldirektör, som nog får lite av en hjältegloria i boken som en både omdömesgill och inflytelserik ämbetsman (och gråsosse), inflytelserik både i Sverige och internationellt. Michanek stod för långsiktig fattigdomsbekämpning, fokusering och hade insikterna om biståndets praktiska utmaningar, inklusive vikten av ett bistånd med bred politisk och folklig förankring.
Detta är inte en bok som driver en enskild tes eller landar i några explicita budskap till oss idag. Man får läsa och begrunda själv, vilket rekommenderas. Men mellan raderna kan man ändå skönja en del budskap till oss, när historieboken läggs samman med dagens biståndsdebatt.
En sådan handlar om valet av samarbetsländer, den så kallade ländervalsfrågan, som varit en återkommande fråga över årens lopp. Här ägde en bitvis infekterad strid rum i början av 1970-talet mellan UD:s radikala U-avdelning och Sida. Radikalerna på UD hade landat i att fattigdomsbekämpning krävde att man valde samarbetsländer som bedrev en progressiv utvecklingspolitik (vilket då blev socialistiska länder som Vietnam, Mocambique, Kuba med flera likasinnade). Sidas Ernst Michanek höll emot och framhöll vikten av både fokusering, långsiktighet och demokratikriteriet, men fick ge sig. Med dagens ögon ter sig det tidiga 1970-talets vurm för dessa länder som både naiv och diktaturkramande. Men det känns också som en oerhört avlägsen tid med tanke på hur våra politiska partier idag snarast tävlar om att ställa sig överst på de demokratiska barrikaderna för att snabbt ta avstånd från länder där demokratin drabbas av bakslag. Till den grad att det svenska biståndet på många håll helt är på väg att förlora kontaktyta och påverkansmöjligheter gentemot regeringarna i de länder där demokratin behöver främjas. En naiv fundamentalism i ny skepnad? Jag misstänker att Ernst Michanek hade framhållit vikten av att se de långsiktiga utvecklingslinjerna.
Ett kanske något mer uttalat budskap i boken handlar om vad som benämns ”biståndets skalproblem”, som också återspeglas i bokens titel – En Svindlande Uppgift. Uppgiften att lindra världsnöden är oändlig och vårt lilla bidrag kan aldrig bli mer än en droppe i havet. Detta beskrivs som ett av biståndets fundamentala dilemman och boken återkommer gång på gång till det. Mellan raderna anas nog ett tonläge av uppgivenhet; ett Sverige som tagit sig vatten över huvudet. Här vill jag ifrågasätta hur författarna beskriver problembilden. I själva verket har ju de flesta politikområden ett drag av oändlighet i sina ambitioner (”god hälsa och utbildning till alla i Sverige” – the sky is the limit). Och droppen i havet-metaforen har ju biståndet gemensamt med nästan alla goda ambitioner – ”varför skall jag källsortera om ingen annan gör det?”. Det handlar helt enkelt om problem som behöver lösas med gemensamt handlande, inom ramen för någon form av implicita eller explicita överenskommelser där bördorna fördelas. Utvecklingssamarbetets svar på detta är överenskommelsen om att rika länderna ska sätta av en procent (till att börja med 0,7 procent) av sin BNI för bistånd. Enprocentsmålet ges stort utrymme i boken, liksom skalproblemet, men lite underligt nog utan att den uppenbara kopplingen däremellan görs. Enprocentsmålet får i boken väl mycket karaktär av svensk angelägenhet som är föremål för inrikespolitiska strider, så som är fallet även i dagens biståndsdebatt. Tage Erlander var på spåret när han, i början av sextiotalet, värjde sig mot kraven på en procent till bistånd med argumentet att ”bara under förutsättning att de ledande industrinationerna gjorde detsamma”. Men de internationella överenskommelserna slöts och vissa länder, däribland Sverige, gick före. Tyskland nådde 0,7 procent av BNI 2016, Frankrike är på god väg (0,53 procent) och Storbritannien har nyligen med svansen mellan benen lovat återställa de 0,7 procent, som man nådde för något år sedan, så snart ekonomin repat sig. Den internationella överenskommelsen om att fördela bördorna för den globala utvecklingen förblir en tydlig referenspunkt. Så Tage Erlander fick till sist som han ville, även om det tagit sin tid.
Till sist, hur gick det då för sorgebarnet Tanzania, till vilket så många förhoppningar knöts? Ett otal både ekonomiska och politiska bakslag har vi onekligen bevittnat sedan självständigheten 1962, även på senare år. Landet marknadsförs sällan numera som ett framgångsexempel, med rätta. Men utveckling har också skett på ett sätt som inte stämmer med den negativa bilden. Den extrema fattigdomen (mindre än 1,9 USD per dag) var 86 procent år 2000 och är idag nere på 49 procent. Tanzanias ofta så omtalade biståndsberoende har minskat från 30 procent av BNI på 1990-talet till endast 3,5 procent av BNI idag, och det inte för att biståndet har minskat utan för att landet haft tillväxt. Barnadödligheten (under de fem första levnadsåren) var 1962 vid självständigheten 240 per tusen födda, ungefär samma nivå som i Sverige hundra år tidigare. Den har nu pressats ned till 50 per tusen födda, vilket faktiskt är två decennier snabbare än tiden det tog för framgångssagan Sverige att göra motsvarande resa. ”Vad var det jag sa om långsiktighet, fokusering och tålamod?”, skulle Ernst Michanek sagt, han som var med och inledde det svenska hälsosamarbetet med Tanzania för snart 60 år sedan.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
