– Varför känner jag mig som en brottsling på flykt? Vi har inte gjort något fel och ändå tvingas vi fly. Dessa monster, de borde skämmas.
Det skriver min vän till mig samtidigt som hon sätter sig i bilen som ska ta henne bort från våldet i Yangon till den relativa tryggheten på landsbygden. Bredvid sig har hon sin mamma, det är till hennes hemby de är på väg. Blir de stoppade i en vägspärr är den officiella förklaringen att hon ska eskortera sin mamma hem. Men sanningen är att det är hon själv som måste ta sig ut ur Yangon för att inte riskera att bli gripen.
Den senaste tiden har våldet trappats upp på ett mycket oroande sätt i Burma (även kallat Myanmar). Polis och militär dödar dagligen demonstranter ute på gatorna. Fler än 250 demonstranter har hittills dödats och ett okänt antal har skadats sedan militären återigen grep makten i landet i en statskupp den 1 februari. Våldet blir mer och mer brutalt. Inte sällan siktar militären mot huvudet, vilket visar att syftet är att döda. En stor del av de som har mist sina liv är ungdomar. Varje dag fylls mitt Facebookflöde av bilder på döda tonåringar och sörjande anhöriga.
Samtidigt som militärens våld mot demonstranter eskalerar, ökar också repressionen på andra sätt. Det råder utegångsförbud sedan flera veckor och förra helgen infördes krigslagar i flera delar av Yangon, vilket ger militären ännu större befogenheter. Dessutom har militärjuntan rullat tillbaka medborgerliga och politiska rättigheter och gjort lagändringar som gör det möjligt att frihetsberöva människor på obestämd tid utan rättegång. Om nätterna bryter sig polis och militär in människors hem och för bort personer som deltagit i protester, eller som bara råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Fler än 2 600 aktivister, politiker och journalister har hittills gripits. Nu tvingas fler och fler gå under jorden, eller som min vän, fly till annan ort.
Militären har också gått hårt åt press- och yttrandefriheten. Flera ledande medier har fått sina tillstånd indragna och kontor genomsökta. Även civilsamhällesorganisationer har varit en tydlig måltavla. Det är tydligt att det breda folkliga motståndet mot militärkuppen har tagit juntan på sängen. Tiotusentals vägrar arbeta för juntan och minst lika många demonstrerar dagligen på gatorna i landsomfattande protester.
Proteströrelsen går under beteckningen Civil Disobedience Movement (CDM) och syftar till att hindra juntan från att ta kontroll över statsapparaten. Och hittills har CDM-rörelsen haft påtaglig effekt. Myndigheterna är lamslagna och banksystemet är mer eller mindre utslaget eftersom personalen strejkar. 300 sjukhus är helt nedstängda. Elavbrotten har ökat.
Frågan är vad som händer nu. Situationen står och väger. Demonstranterna sätter hård press på juntan som blir allt mer desperat och tar till mer våld. Omvärlden har en viktig roll i att stödja demonstranterna och öka pressen utifrån.
Det plingar till i telefonen. För min vän har resan gått bra den här gången. Hon meddelar att hon kommit fram till en mellanstation på vägen. Vi kan båda tillfälligt andas ut.
Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
