Det är mer än 40 år sedan världen lovsjöng Nicaraguas revolution. Om några månader kommer en av dess orkestratorer att vinna ett val som inga oberoende dagstidningar längre kan rapportera om, mot en opposition som antingen är fängslad eller ogiltligförklarad – för att kunna försumma ett av västra halvklotets fattigaste folk i ytterligare en mandatperiod. Herman Kringlund, frilansöversättare och utrikespolitiskt intresserad, reflekterar över årets politiska val i Nicaragua.
I mars 2020 befann jag mig i León, Nicaragua. Jag satt på en restaurang vid det stora torget och växlade mellan att se ut över vimlet och att läsa nyheter. Jag läste om helt nedstängda städer, och om hur världens mest hårdnackade diktatorer varit historiskt transparenta med vad som höll på att ske. Sen läste jag i La Prensa, tidningen som vågat kritisera (och fått betala för det) nicaraguanska diktatorer sen innan den första Somozan, att Daniel Ortega suttit inlåst i sin bunker i snart en månad utan att framträda offentligt.
I samma veva fick jag svar på ett mejl jag skickat till Mikael Wiehe. Jag hade ställt frågor om hans och Björn Afzelius Nicaragua då jag, fast i León på obestämd tid, inte såg något nyttigare att göra än att försöka komma i kontakt med någon som kunde bli en exotisk länk till mina idoler.
Mikael var så snäll och svarade att många av människorna de träffade hade tvingats i landsflykt efter de senaste årens protester mot Daniel Ortega. Den regimtrogna pöbeln, inhyrda paramilitärer och den nationella polisen har gjort Nicaragua till ett livsfarligt tillhåll för de som talar sanning och talar den högljutt. Det visades om inte annat under de stora protesterna 2018.
Han nämnde några namn på gamla vänner som tvingats fly och alla hade de en sak gemensamt: de var musiker och poeter, och hade gått från att sjunga, tala och kämpa för Sandinistiska Nationella Befrielsefronten, FSLN, till att på senare tid kritisera den och dess ledare – Daniel Ortega.
Senare den dagen gick jag till Revolutionsmuséet. Kvinnan som var ägare till vandrarhemmet jag bodde på hade rekommenderat det, men också sagt ”Jag följer dig inte dit, för de äckliga gubbarna som är guider trakasserar en när man går förbi.”
Vid muséet mottogs jag av en haltande man vid namn Manolo. Han hade varit med under 70-talets revolution. Han pratade i kronologisk ordning om USA:s Banankrig, Augusto César Sandino, Somozadynastin som folket efter 40 år till slut tvingade bort, intågandet i Managua juli 1979, det efterföljande Contrakriget och sin egen roll i det hela. När han förstod att jag var svensk ville han genast prata om Olof Palme.
När vi var färdiga med de två anspråkslösa utställningsrummen hade han pratat sandinister och revolution i nästan två timmar, men utan att nämna Daniel Ortega. Jag frågade då vad han tyckte om landets ledare. Han låtsades som att han inte hört frågan. Sen, helt utan affärsivran, vecklade han fram en FSLN-flagga han haft i sin väska och frågade om jag ville köpa den för 300 cordoba, 75 kronor, en dagslön för många nicaraguaner.
Jag tackade nej, och vi fortsatte att gå omkring på muséets innergård där det satt väggmålningar med gamla latinamerikanska libertadores och revolutionshjältar från León med omnejd. Stämningen hade blivit dålig, och av någon anledning sa jag:
– Jag hoppas de lägger till ditt namn en dag, för du är också en hjälte.
Och kanske tycker jag det, att den som offrar bekvämlighet för rättvisa är en hjälte, men det är också en skör status, och tas ifrån en om man inte lyckas upprätthålla den. Manolo, som bortglömd sitter på trappan utanför muséet och trakasserar kvinnor, som hjälplöst måste se på när en gammal kamrat förgriper sig på fosterlandet, som kanske undrar vad revolutionsmödan i slutändan var värd, ryckte på axlarna. Ja, vad skulle han svara på det?
I år är det val i Nicaragua, och förutom att tänka på Manolo, tänker jag även på Ortega och de många andra frihetskämparna som råkat ut för den sjukdom som tycks kunna fräta bort ett ögas viktigaste hinna, torka ut en hjärnas viktigaste lob och riva ett hjärtas viktigaste kammare – nämligen makt. Och jag börjar då tänka på något som Björn Afzelius sjöng långt innan han lovsjöng Vietnam, Nicaragua, Zimbabwe och El Salvador. Det var i låten ”Juanita”, och de orden var inte menade att tolkas så, men då världen kan konstatera att Daniel Ortega, en gång tyst hjälte med en världsomspännande solidaritetsrörelse i ryggen, nu muterats till precis den han en gång i tiden var beredd att dö för att få bort, ekar de orden ändå i mig – ”åren gick, också hjältar blir gamla”.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
