Att kombinera bistånd med kommersiellt kapital – så kallad blandfinansiering – är en viktigt metod för att öka de privata investeringarna i hållbar utveckling. Men det finns tillfällen då blandfinansiering är olämpligt. Till exempel ska det inte få påverka beslut om privatiseringar inom vård och utbildning. Det är en av slutsatserna i en ny rapport av Act Svenska kyrkan.
Frågan om privata aktörers roll i utvecklingssamarbete har en central plats i biståndsdebatten sedan flera år. Blandfinansiering – där bistånd används som en hävstång för att mobilisera kommersiellt kapital till investeringar i utveckling – är en viktig del i detta. Genom exempelvis lånegarantier minskas risken för affärsdrivande investerare, så att de kan och vågar investera mer i utvecklingsländer.
De lånegarantier som Sida erbjuder idag är en viktig del i denna utveckling. EU har länge saknat garantiinstrument, men planerar att avsätta stora resurser för ett sådant i den biståndsbudget som förhandlas just nu (den så kallade EFSD+-fonden).
Debatten om blandfinansiering är polariserad. Världsbanken och andra biståndsgivare som satsar stort på blandfinansiering hävdar att detta behövs för att de privata investeringarna ska öka så mycket som krävs för att de globala målen i Agenda 2030 ska kunna genomföras i utvecklingsländerna.
Samtidigt pekar kritiska civilsamhällesorganisationer på att dagens starka fokus på blandfinansiering riskerar att leda till att mindre bistånd går till de mest utsatta människorna och områdena. En mycket liten andel av de blandfinansierade investeringarna genomförs i låginkomstländer, och hävstångseffekten har visat sig vara betydligt mindre än förväntat. Det saknas belägg för att blandfinansierade projekt ger tydliga utvecklingsresultat. Det är också svårt att följa upp och utkräva ansvar eftersom mycket information betraktas som affärshemligheter.
All utvecklingsfinansiering behöver öka
Act Svenska kyrkans utgångspunkt är att alla former av utvecklingsfinansiering behöver öka om de globala målen ska kunna nås. Frågan är inte om blandfinansiering är ett viktigt redskap, utan hur och i vilket sammanhang det ska användas.
I rapporten Finding its place som publiceras idag resonerar vi om i vilka sammanhang som blandfinansiering är lämpligt. Frågan handlar i grund och botten om när en statlig subvention eller garanti är motiverad, och om vilka verksamheter som ska finansieras offentligt och privat. Detta är inte en specifik fråga för utvecklingssamarbetet, utan i grunden en central ekonomisk-politisk fråga.
Alla biståndsgivare som arbetar med blandfinansiering behöver förhålla sig till frågor som:
– Behöver investeringen stöd för att ge tillräcklig avkastning?
– Hur mycket stöd behöver den privata investeraren för att investeringen ska bli av?
– Är offentlig finansiering nödvändig för att investeringen ska bli av?
Vi menar att biståndsgivare dessutom på ett medvetet sätt behöver beakta om privat finansiering är lämplig. Finns det andra än rent ekonomiska skäl för att hellre finansiera en viss investering med offentliga medel?
Ett uppenbart skäl för att en investering ska finansieras offentligt snarare än privat är att det kan vara nödvändigt för att leva upp till Agenda 2030-åtagandena om att inte lämna någon utanför och att minska ojämlikheten.
Privatiseringar kan lämna människor utanför
Privatisering av sociala sektorer som hälsovård och utbildning är exempel som riskerar att leda till att människor lämnas utanför. Privata skolor kan vara lönsamma, men riskerar att utesluta människor med låga inkomster. På konferensen World Economic Forum lyftes nyligen att privatiseringar och nedskärningar i offentliga utbildningsbudgetar som viktiga orsaker till att många barn och ungdomar inte får utbildning idag.
Som biståndsgivare måste man undvika att genom erbjudanden om blandfinansiering skapa incitament för privatisering av sociala sektorer. Balansen mellan privat och offentligt är en politisk fråga som ska avgöras på nationell nivå – utan påtryckningar från internationella biståndsgivare.
I praktiken sker den mesta blandfinansieringen inom sektorerna energi och finans. Bland andra den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD menar att detta bör sporra till ökade ansträngningar att få till blandfinansiering i fler sektorer som kan bidra till att uppfylla alla de 17 globala målen. Men slutsatsen bör snarare vara att blandfinansiering inte lämpar sig i alla sammanhang.
För att uppfylla de centrala sociala målen 1-4 om fattigdom, hunger, hälsa och utbildning krävs framför allt mer offentlig finansiering. Här måste biståndet bidra, också genom att stärka uppbyggnaden av effektiva och progressiva skattesystem.
Blandfinansiering är ett bra verktyg i många sektorer och sammanhang. Det behöver utvecklas för att verkligen kunna mobilisera investeringar i verksamheter som ger stora resultat i termer av hållbar utveckling – exempelvis kooperativa jordbruksföretag.
Sverige kan bidra till bra praxis
Sverige har goda möjligheter att bidra till utvecklingen av internationella normer för blandfinansiering och till att utveckla bra praxis. En anledning är att Sverige använder statens ekonomi som säkerhet för Sidas garantier, medan andra biståndsgivare fonderar biståndsmedel till detta. Det innebär att risken är liten att svensk blandfinansiering sker på bekostnad av traditionellt gåvobistånd till exempelvis offentlig hälsovård.
Vi uppmanar därför biståndsminister Peter Eriksson och Sida att i alla sammanhang där blandfinansiering används och diskuteras:
– Slå fast att blandfinansiering vare sig är möjlig eller lämplig i alla sektorer och sammanhang och att ökad blandfinansiering inte får leda till att gåvobistånd till sociala insatser minskar.
– Tillämpa och förespråka bedömningskriterier för huruvida blandfinansiering är en lämplig finansieringsform. Beakta särskilt risken för att underminera åtagandet att ingen ska lämnas utanför.
– Förespråka att andra resurser än biståndsmedel används för att täcka lånegarantier.