Krönika

Individens miljöengagemang är en mental kamp mot klockan

När vi möter komplexa frågor likt klimatförändringar riskerar även de mest välvilliga av oss att mentalt stagnera i vår ansträngning att göra rätt ifrån oss. Med det i åtanke kan det vara värt att ställa frågan: Håller kampen om jordens framtid på att utvecklas till en strid som utkämpas inom den mentala arenan?

Om våra tankar hamnar i en motsägelsefull konflikt med våra beteenden, attityder, eller ny information, kan vi hamna i ett tillstånd av kognitiv dissonans, vilket är en tillfällig men obehaglig känsla. Förenklat kan man säga att hjärnans respons blir att avväpna vår inre konflikt genom att förneka, ursäkta, eller ändra vårt beteende eller uppfattning. Två klassiska och tyvärr alltför vanliga exempel på hur vi kommer tillrätta med en dissonans inom hållbar utveckling är med hjälp av andra kognitiva bias, vad man kallar för single-action bias – (jag tar redan tåget eller förbrukar lite energi) och moral licensiering (och därför kan jag ta flyget till Peru eller storshoppa elektronik). Lägg märke till konsekvenserna av den mentala konflikten, är resultatet rationellt?

I grunden handlar utfallet, hur destruktivt det än är, om självbevarelse. Det handlar om att skona oss själva från en inre strid i vårt medvetande och med detta bringa harmoni i det vi upplever här och nu.

Tyvärr låter vi oss sällan reflektera över hur vi uppnådde harmoni. Vi borde ställa frågor som: var konsekvenserna av min inre konflikt positiv för mig, men destruktiv för omgivningen? Eller var det tvärtom? En ofrånkomlig invändning mot reflektioner som dessa är att människors produktivitet hade varit närmast obefintlig om vi hade grubblat över alla motstridiga tankar och beteenden vi stötte på i vardagen. Att kunna “gå vidare” och återställa mental harmoni oavsett tillvägagångssätt, är eftersträvansvärt. Men samtidigt vore det fel att likställa motstridigheter som leder till individuella, personliga konsekvenser, med sådana som onekligen lär få kollektiva, planetariska konsekvenser. Ingen av oss är skonad från kognitiv dissonans eller andra typer av kognitiva bias genom livet, men planeten förtjänar bättre än våra ohållbara försök till att bli kvitt våra känslor av oenighet. 

Ett viktigt ämne för klimatkampen som har blivit infekterat av kognitiv dissonans är koldioxidutsläpp (CO2) per person. Här motiverar individen ofta sin egna klimatpåverkan genom att klandra andra länder eller människor för deras totala utsläpp, exempelvis genom att bombardera internetforum som Facebook med inlägg i stil med: “Problemet är befolkningstillväxten i Kina och Indien!” eller “Sverige är ett litet land och kan inte göra allt!”. För att sätta saker i perspektiv, så bidrar den genomsnittliga svenska medborgaren med utsläpp på ca 4,20 ton via produktion och ytterligare 8 ton via konsumtion per år. Detta bör likställas med många låginkomstländer där den genomsnittlige invånaren enkelt kommer under världsgenomsnittet som ligger på drygt 4 ton CO2 per år.

När jag läser sådana inlägg och kommentarer med den faktan i bakhuvudet ställer jag mig ofta kritisk till människans förmåga till rationellt tänkande på miljöfronten. Att blanda ihop två olika mått på utsläpp och på det sättet? Befängt! Men vad vore egentligen lösningen på destruktiva tankebanor och handlingar som varken är logiskt belagda eller rationellt betingade, är det att tillskriva mer rationellt tänkande till en i grunden irrationell varelse? Människor är just det, irrationella och fulla av kognitiva bias i alla dess former. Med risk för att låta dyster, spelar det ingen roll hur långt man som medborgare i låg- medel- eller höginkomstländer har kommit med att få sina basala och mellanliggande behov tillfredsställda. Det spelar heller ingen roll vilken utbildningsnivå du har, eller hur framgångsrik din karriär är – du kommer alltid vara påverkad av dina egna emotionella uttryck – det är mänskligt.

Kanske handlar det snarare då om att vissa människor behöver inse sina privilegium, och på vilka sätt dessa privilegier kan utnyttjas för att påverka utsträckningen av ens emotionella uttryck. Den svenske medborgaren, tillsammans med många andra i västvärlden, lever i samhällen fyllda av de medel och resurser som krävs för att komma tillrätta med kognitiva bias. Att klimatfrågan länge varit en praktisk kamp mot klockan är ingenting nytt, men den behöver inte motarbetas ytterligare av välvilliga människor i väst med förutsättningar att göra bättre ifrån sig, men som räds av att ta den långa vägen, nämligen, att utkämpa den inre striden. 

Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Är det något i artikeln som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: